Tankar tänkta. Tankar av rus. Tankar i sus och i dus.
Imorgon är det dags igen för årets medicinering. Att den inträffar just den här tiden på året är ingen tillfällighet, jag har nämligen valt att förlägga den precis den här mörka och trista tiden, en tid där man helst av allt ligger inne under en filt. När sommaren är slut och vintern inte ens har börjat. Detta är en tid av mycket reflektioner och tankar som snurrar. Somliga av dessa tankar är medvetna, rationella och positivt uppbyggande. Medan andra tenderar att vara mera förvirrade och obehagliga till sin karaktär. Det är de senare, dessa mariga och lynniga tankegångar som är mest prövande och som ständigt för med sig en smygande ångest. Det kan vara mycket naiva tankar om ett värsta tänkbara scenario, där död och sjukdom håller varandra om ryggen. Sjukdomen som spelar han ett spratt. Som att ensam vandra genom jordens undergång, en apocalyptisk promenad på väg till harmagedon. Mot harmagedon. Den sista striden. Det sista slagfältet. Hit men inte längre. Ett högst otänkbart scenario såklart. Ett scenario som dessutom innehar ett onödigt stort mått av negativism och livsförnekelse. Tankar som i en rationell mans huvud skulle vara fullständigt orimliga. Som tur är låter jag för det mesta förnuftet råda, men ibland faller jag ihop och tillåter en osund svartsynthet med tårar som följd. Detta brukar ofta ske i samband med min årliga medicinering. Liksom omedvetet smyger det sig på, jag fruktar egentligen inte varken sjukdom eller medicin längre, likväl slår fysiska åkommor som feber bröstsmärtor ut. Jag släpper kontrollen för ett ögonblick, och maran rider mig om natten. Som att befinna sig mitt i en längre tagning med Roy Andersson som regissör, och aldrig kunna ta sig vidare till nästa tagning. Att aldrig få ett avslut. Prövande och svårbemästrad är du som sjukdom. Men utmaningar ligger mig numera i fatet, så jag räds inte en duell. Kom an bara!
Det stora bygget.
Efter en tung tid under tidig höst, verkar vi nu gå mot ljusare tider. Vi i familjen, har haft en ansträngande period med scheman ej fördelaktiga för någon. Detta var något vi visste på förhand, och som vi i den möjligaste mån försökt att planera för, men när stormen river på som värst, blir det ibland svårt att hålla tankarna i styr. Vinden har mojnat, vågorna lugnar sig mot stranden och vi verkar så till slut plana ut. Trots att vintermörkret blir alltmera påtagligt, känns ljuset allt lättare att uppfatta.
Min fru är min bästa vän, och i mångt och mycket min ledsagare genom livet. Hon har lärt mig otroligt mycket, givit mig nya perspektiv på saker och ting, hjälpt mig att skaffa de verktyg som fordras för att bygga ett lyckligt liv. Jag är mycket medveten om att jag är lyckligt lottad som har henne. Utan henne vet jag inte vars på denna jord, eller annan jag befunnit mig. Det lyckliga livet. Bygget av det lyckliga livet är i sanning ingen enkel konstruktion. Det finns inga ritningar att läsa, ingen fast struktur att följa, ej heller några tidigare erfarenheter att luta sig tryggt tillbaka mot. Det är här och nu det händer, det är i denna stund allting sker. Ditt beslut att forma stunden av idag, påverkar utgången av morgondagens kval. Min fru talar varmt om en sinnesnärvaro och en mental inställning, som utslagsgivande medel mot den negativa spiral, som vi alla stundom upptäcker oss själva vara mittpunkten av.
Att tappa kontrollen kan te sig olustigt för många. Att tappa något är ju sällan något positivt för någon. Men att tappa kontrollen behöver inte alltid betyda vägen mot undergång, det kan likaväl innebära möjligheten att byta spår och finna rätt. Antalet stigar av livsval är oräkneliga till antalet, och dessutom av mycket varierande terräng. När du börjat vandra en stig, för att plötsligt upptäcka att stigen inte leder dig dit du längre vill, blir det svårt att därifrån dig orientera rätt. Din livskompass kräver ofta att du vänder om, och vandrar hela den långa stigen tillbaka, för att på nytt kunna ta ut en ny kompassriktning, en riktning som tillåter att du återfinner ditt rätta jag. Vad jag vill ha såsom åsikt, är att vi kan inte trampa framåt och uppåt, utan reflektioner över vad som varit, vad som är och vad som komma skall. Detta blir en del av den sinnesnärvaron som jag tidigare nämnde att min fru lärt mig mycket om. Reflektion verkar, i alla fall för mig, som ett klarläggande postulat som ger en säker grundval för stigen jag valt. Säker kan man ju självfallet aldrig vara, men om man är medveten och reflekterande som individ, upptäcker man snart att saker och ting finns där av en anledning, och att händelser ofta inte sker enbart av en slump.
Den brummande värken.
Får ibland en sådan fantastisk värk i huvudet. Kommer från bakhuvudet, eller från ena sidan av skalpen. Den brummar från djupt där inne, och är väldigt svår att definiera. Det värker så pass att man drar sig för att ställa sig upp i onödan. Värken brukar pågå i några dygn, tills den avtar och försvinner helt. Sedan kommer den åter och rullas ut på nytt. När den är igång vill jag helst bara liga och sova, för då tänker jag i alla fall på den.
Som jag tidigare skrivit, ska jag träffa min läkare för det årliga samtalet i veckan. Ska lyfta frågan om den brummande värken med honom, för att se om det kan ha något med MS att göra, eller om det möjligen är symptom på en kombination av andra orsaker. Kan ju faktiskt vara så enkelt som en trötthet orsakad av mycket studier i en småbarnstid där sömn inte är vanligt förekommande. Vore skönt om den kunde bli bättre på något sätt i alla fall.
Höstens vemod.
Det sägs att hösten är mysig. Vilka härliga färger. Den krispiga luften som renar min själ, som skärper mitt sinne. Smuttandes lavendel te, läser jag boken jag aldrig hann läsa. Hösten, som brytpunkten för sommarens lättja, på väg mot vinterns ide.
Jag vet inte.
Att sitta i en skön fåtölj, med en pläd, och lyssna till regnets vrenska nyckfullhet. Ack du piskande vind. Höstvindar. Höstvinden, vars uppsåt verkar vara att gissla sommarens indolens. Likt ordets förkunnare, som fördömde lättjan efter moralens skriftliga auktoritet. Sommarens lustfyllda och frivola beteende. Det finns inte längre någon mening med att streta emot. Hösten är här, det är dags att bikta sig. Det är dags att kavla upp skjortärmarna och beflita sig om vardagens hårda verklighet.
Jag har egentligen aldrig uppskattat hösten särskilt. Ej vintern heller för den delen. Jag trivs bäst med sommarens lättja. Sedan jag blev diagnosticerad med MS handlar hösten inte längre enbart om regnets vrenska nyckfullhet, eller den piskande vind. Numera handlar hösten för mig om medicinering, och om mitt årliga besök hos överläkaren. Ett intensifierat samröre med sjukhuset. Patetiskt och otacksamt att skriva samröre kan tyckas, men faktum är att jag inte är särskilt förtjust i sjukhuset som sådant. Jag är tacksam för den vård och det bemötande jag erhåller, men avundas samtidigt dem som undkommer det hela.
Som jag skrivit tidigare så känner jag mig aldrig särskilt sjuk, att det ibland känns konstigt att säga orden "jag har MS". Men på hösten, när sjukhuset ska besökas, då känner jag mig som den MS-patient jag faktiskt är. Att jag har MS kommer jag aldrig att kunna undkomma. MS kommer att vara en del av mig för resten av mitt jordeliv. Det kommer jag aldrig råda över. Kanske är det den maktlösheten, över att inte kunna bestämma, som gör att jag upplever höstvinden som ett gissel, och att regnet ter sig vrenskt.
Misströsta ej, snart är vintermörkret här.
Nätter av frost.
När vinterns kyla känns obeveklig.
När frosten biter i din kind. När bruset ter sig ogenomträngligt.
När allt känns hopplöst.
När du tror att kraften i din kropp ej längre är att finna.
Innan du ger upp vill jag att du stannar ett slag. Kom till mig och jag ska bära dig. Vi kryper in i vrån, in där tiden tycks ha upphört att existera. Jag ser in i dina ögon. Jag ser dig.
Berätta för mig vad som tynger dig. Jag kommer att bära dig tills mina knän viker ner. Berätta för mig om din smärta. Jag tänker hålla dig i mina armar till dess att jorden välkomnar mig åter.
Jag vill att du ska veta att jag älskar dig. Jag älskar dig. Fullkomligt villkorslöst.
Mitt ego bär du uti din hand, och min själ andas genom ditt bröst.
Jag älskar dig. Fullkomligt villkorslöst.
Möte med tågkonduktören. Fragment No. 2.
- Här! Äntligen! Här är den! Nämnde jag inte att jag var säker på min sak? Jag visste väl att biljetten skulle finnas med mig någonstans. Nu får konduktören se att jag inte är en förljugen man som ägnar sig åt tjyveri, utan att min karaktär består av heder och det vitaste av samveten.
- Varsågod och se på mitt färdbevis!, sa mannen och sträckte fram biljetten till konduktören.
Konduktören tittade på mannen, kastade en håglös blick på den framsträckta biljetten, och tittade sedan återigen upp mot mannen. Han sa ingenting, inte ett ord. Hans ögon var glansiga och blicken var tom. Det var som om han aldrig uppfattat att mannens sökande efter sitt färdbevis givit resultat, och att han nu inte längre riskerade att bli tvivelaktigt beskylld. Frikännandets upprymdhet. Obunden och lösgjord likt grinden som öppnas mot sommarbetet.
Det var nästan som om konduktören för ett ögonblick hade glömt bort anledningen till varför han satt där, mitt emot en okänd man, i en av tågets många kupéer. Märkbart plågad av gårdagens bekymmer. Ett trassligt grubbel som gick överstyr. Rödsprängda ögon som ett resultat av visheten som aldrig blev.
- Nå, vill konduktören inte syna mitt färdbevis?, sa mannen och sträckte uppmanande fram sin biljett på nytt mot konduktören.
Konduktören tittade fortfarande på mannen utan att yppa ett ord. Han sa ingenting. Han gav ej ifrån sig så mycket som en ansiktsryckning. Bara stirrade på mannen och på dennes biljett.
Mannens upprymdhet förbyttes i något mera oförstående. En tveksam undran lade sig över mannens uttryck, som vid det här laget inte kunde begripa varför konduktören inte tycktes bry sig om biljetten.
Plötsligt hämtade konduktören andan och anlade en djup suck. Vid nästa andhämtning sade han;
- Tror ni att jag bryr mig om huruvida ni har ett giltigt färdbevis eller ej? Tror ni det?
-Vad menar ni?, frågade mannen, som nu , fullt förståeligt, antagit en lite strängare ton på rösten.
Frustrationen över ett rättfärdigande som riskerade att utebli. Känslorna över konduktörens försummande skick. Rädslan över att en oskyldig anklagan, ska förlängas till ett förkunnande, som i sitt eftermäle ger en lumpen bild av det som faktiskt är. Med skeva sakförhållanden följer folkets plågsamma dom. Det var något mannen visste alltför väl.
– Nu får ni allt ta och förklara er!, uppmanade mannen konduktören på ett bestämt, nästan fordrande vis.
- Menar ni på fullaste allvar, att ni underlåter mig att rentvå mig själv som en tjyvig fripassagerare? Vad är syftet med erat bristfälliga omdöme?
En värdelös papperslapp.
Eller, stundens dyrbaraste ägodel.
Lägg Rödbetsjuicen på Kylning!
8 dagar kvar. Rödbetsjuicen ligger på kylning. Det mentala spelet tuffar på med full kraft.
- Hur sjutton ska jag orka ta mig runt? Håller kroppen? Jag har satt mål-tiden alldeles för amibitiöst... Sänk mål-tiden! För guds skull sänk mål-tiden! På tal om det... Vilka måltider ska intagas? Äter jag rätt? Eller är jag helt ute och cyklar? -
Funderingarna är många såhär 8 dagar inför Stockholm Marathon. Det är med skräckblandad förtjusning, som jag dag för dag räknar ner till detta spekatakel. För spektakel kommer det att bli. Ett fantastiskt spektakel!
Jag tänker på min stackars fru som fått genomlida drygt ett års (more or less) uppladdning, med allt vad det innebär. Den lugna och kontrollerade man du en gång gifte dig med. Han vars behärskning kunde liknas med en Samurais. Nu bitvis stingslig och hetlevrad, eljest glad och endorfinstinn. Allt babbel på sena kvällar om hur jag borde lägga upp träningen egentligen. Om att jag aldrig kommer att klara det här. Om att jag kommer att klara det här hur bra som helst. En kletig egoist.
Jag tänker på min käre bror, han som bor på kontinenten, som packar sin kappsäck och reser iväg för spektaklets skull. Han som en gång i tiden fick mig att börja löpa. Han som sådde fröet till min viktnedgång på 20 pannor. Han som jag trodde fått en psykos när han första gången berättade att han skulle springa en Marathon. En Marathon liksom. Hur faan ska du kunna springa en Marathon? Och varför? Till vilken nytta?
Jag tänker på mina barn som varit med under denna långa träningsperiod. Varav den äldsta blivit inspirerad och själv börjat tala om att börja springa lopp när hon blir större. Som börjat intressera sig för mina distanser och hur långt jag sprungit för dagen. Som rapporterar vidare hur långt jag har sprungit som längst, och hur långt jag faktiskt ska springa sedan.
Den yngsta som så många gånger legat ner på golvet med mig och gjort hemmaövningar. Som med ett gott asgarv, försökt att härma hur det ser ut när jag gör situps. Som stått och skrattat högt åt mig när jag gjort flåsandes har utfört mina ryggövningar.
Jag är er alla evigt tacksam för detta. Tack.
Min kropp känns stark. Mitt psyke känns stenhårt. Jag går på stan och möter blickar, får ibland för mig att folk hoppar till när de möter min blick. Mitt psyke känns stenhårt. Jag är så jävla inställd på att klara det här nu så jag har svårt att fokusera på annat. Skrev föressten en tenta idag, på tal om att fokusera på annat. Det gick riktigt bra på skrivningen tror jag. En liten sketen tenta är ingenting nu. Relativitetsteorin säger att en tenta är flugskit nu. Ingen egentlig utmaning. Inte just nu i alla fall.
Nu kör vi. HeppHepp!
Att närma sig något.
Han smög sig försiktigt fram. Jag antar att han inte ville verka uppseendeväckande på något vis. Trots det så var det precis det han var, uppseendeväckande.
Han som litade på känslan av att obemärkt glida förbi. Som vinden vi hörde men aldrig beaktade. Som tonen på rösten vars ord vi aldrig uppfattade. Han som vissa dagar försjönk in i en osynlig dimma, där tryggheten bestod i att inte uppmärksammas. Hans önskan blev att inte vara till bekymmer, att inte stå i vägen för det viktiga som skulle uträttas i livet. Utfallet blev att ständigt vara till lags, vika ner huvudet och begripa vilket misslyckande naturens trolleri bjudit på.
Att leva i ett ständigt misslyckande är inte värdigt någon. Känslan av tomhet önskar jag inte min bittraste av fiender, ej heller någon annan för den delen. Att fylla tomrummet av något blir angeläget. Vad tomrummet egentligen bestod av visste vi inte då. Vi hade ingen aning. Sökandet efter något vi inte visste var. Ett sökande efter något främmande i mörkret. Ett obekant fenomen.
Jag vågade mig in hit igen. För en stund glömde jag allt som har med Multipel Skleros att göra. Frisk som en nötkärna, eller som den solmogna fruktens innanmäte. Inte för att jag går runt och känner mig sjuk om dagarna, inte alls. Men ni vet hur det är. Tankarna om en oviss framtid hänger ibland som en våt filt över en. Den kväver den framtid som en gång såg lite annars ut. Den obekanta framtiden gör det svårt att andas och svårt att tänka klart. Men det är löjligt att gå runt och känna sig sjuk, det håller jag med om. Sjukdom, och i synnerhet symptom av sjukdom, tror jag till stor del handlar om en subjektiv upplevelse av något obekant. Vi blir inte sjukare än vad vi gör oss. Så håll huvudet högt och framtidstron stark. Låt vinden i ryggen bära dig framåt och glöm för guds skull inte att stanna upp och njuta av solen! Vilket jävla väder vi fick! Satan så skönt!
När jag nu har tappat tråden i skrivandet och börjat föra mig med superlativ och svordomar kan jag ju lika gärna passa på att nämna att det 12 dagar kvar till Sthlm Marathon. 12 dagar! Uppladdningen har gått så långt så att mitt egeninförda alkoholförbud vägrade upphäva sig denna helg, sommarvärme till trots. Den första ölen efter målgång om 12 dagar kommer att kännas som balsam för själen.
Nu är vi åter på banan med kompassriktning framåt! HeppHepp!
Sunshine in my heart, yes.
Tråkig jävla löpning.
Förra söndagen gick jag ut på en löptur. Jag kom hem drygt tre timmar senare efter att ha sprungit tre mil. Förra söndagen sprang jag tre mil. Låter helt vansinnigt när jag tänker på det. Han som gjorde revolt mot sport och allt som hörde därtill. Han som skolkade från idrotten redan i fjärde klass. Han som mådde psykiskt dåligt över att bevittna "lagandan" som rådde bland sin äldre brors hockeykamrater.
Han som lät byxorna hänga, vände och gick därifrån. Rebellen.
Löpningen får mig att må bra. Att bara trampa på och känna att kroppen orkar. Jag orkar. Jag tycker fortfarande inte att det är speciellt roligt med löpning, ej annan träning för den delen heller. Inte ett dugg roligt faktiskt. Men det får mig att må bra. Att bara trampa på och titta bak på rullstolen som aldrig kommer ifatt. Jag orkar.
Jag önskar att jag kunde säga att löpning är skitskoj! Men det kan jag inte. Tyvärr. Men Sthlm Marathon stundar och jag måste hålla löphumöret uppe. Ser dock mycket framemot spektaklet. Min bror.
Den här veckan bjöd inte på så mycket löpning. Förra söndagens tremilslopp tog liksom udden av löpningen litegrand. I alla fall för stunden. Blev en del spinning, indoor-walking och annan förbränningsträning. Fettet.
I går blev det faktiskt 14km löpning också. Måste försöka att tappa lite i vikt innan juni. vid 42km löpning vill man inte ha alltför mycket dödvikt att dras med. Usch ja, dödvikt var vara förnamnet.
Nåväl. Imorgon är det så måndag och ny vecka. Ny träningsvecka. Löpning för hela slanten. Eller kanske inte riktigt ändå. Har en viktig tenta jag måste få avklarad på onsdag. Sedan blir det löpning. Tråkig jävla löpning. Bara att trampa på. HeppHepp!
Möte med tågkonduktören.
- Biljetten!? Får jag be herrn vänligen, att ni uppvisar ert färdbevis!?
Han vaknade med ett ryck och kunde först inte riktigt begripa var någonstans han befann sig. När det gick upp för honom att han fortfarande befann sig i en tågkupé på väg över sundet, och att det var tågkonduktören som frågade befallande efter hans färdbevis, drog han en lättnandes suck.
- Jag ber om ursäkt, jag tror att jag slumrade till en aning. Men ja, naturligtvis ska konduktören få se på mitt färdbevis, svarade han vänligt mot konduktören.
Han började leta i kavajfickorna efter biljetten. Kavajens slag fladdrade när han grävde djupt i innerfickorna. Han blev för ett ögonblick osäker på huruvida han fått med sig biljetten eller ej. Osäkerheten som infinner sig när egenkontrollen brister. Yrvaken och omtöcknad av sömn.
Konduktören betraktade honom med en sträng blick, som om han undersökande kontrollerade graden av nervousitet. Han tycktes lägga märke till varenda liten detalj hos mannen, som febrilt sökte sitt färdbevis. Detta gjorde honom än mer nervös och han kände hur hans panna blev allt fuktigare, och hur blicken flackade ytterligare.
Konduktören hade dagligen att göra med biljettsmitare och det var något han starkt ogillade. Dessa smitare, som simpla bonntjuvar fördrev dem tiden på tåget tills det att konduktören förvisade dem. Dessa parasiter, blodsugande väsen som aldrig gjorde rätt för sig. Tattare!
Jämrande bad mannen åter igen konduktören om ursäkt för sitt förtretliga intrång på dennes angelägna tid.
- Jag ber om ursäkt för att jag uppehåller konduktören. Jag förstår att konduktören har annat att göra än att vänta på att en betydelselös man som jag själv skall deklarera sin frihet. Jag förstår också att konduktören misstänkliggör mig för tjyveri, då jag inte sitter redo att uppvisa mitt färdbevis för honom. Men, konduktören skall veta att jag minsann är en rättsskaffens man, som tjänat sitt leverne på hederligt vis. Min avsikt är aldrig att åka snålskutjs på andra, sade mannen med en bestämd och förtrogen stämma.
Konduktören såg en aning förvånad ut över mannens utspel. Hans tidigare stränga blick skiftade till en något mera nyanserad och lyhörd uppsyn. Begrundande tog han ett kliv tillbaka och slog sig ned på på sätesraden mittemot. Han satte det ena benen över det andra och lade upp ena armen som stöd för sin haka. Han såg nyfiket på mannen mittemot. Som om det vore en teaterföreställning han kommit till. Eller en monolog som precis givit sitt anträde. Kanske verkade konduktören en aning road av situationen. Men han sa ingenting. Inte ett ord. Han bara iaktog mannen, som nu började bli en aning desperat i sitt sökande efter färdbeviset.
- Jag vet att biljetten skall finnas här någonstans!, sa mannen hetsigt.
Han hade nu hade lyft ner sin resväska från tågkupéns väskhylla sedan han konstaterat att biljetten inte verkade finnas i någon av kavajfickorna. Han öppnade upp resväskan och började syna igenom sina tillhörigheter, i syfte att finna biljetten.
På resande fot
Resväskan
Träningsvärk
I måndags var jag på ett bodypump-pass. Är inget större fan av gruppträning egentligen. Individualisten. Ensamvargen. Soldaten lämnad åt sitt öde. Men faktum är att gruppträning som träningsform inte är helt dum ändå. Människan ägnar sig allmänt gärna åt självuppskattning och självhävdelse. Det är min bestämda uppfattning. Sedan finns det säkert olika mått och grader av detta fenomen. Somliga kanske ser på sig själva som väldigt ödmjuka, medans andra balanserar på gränsen till högmod. Men att hävda sig själv för att vidkänna sin egna existens tror jag är ganska fundamentalt. Människans ofullkomliga natur. Denna defekt, eller svaghet hos människan är det som medför att du pressar dig själv till det yttersta på gruppträningen. För vem vill vara sämst?
Detta har i sin tur medfört att jag har en otrolig träningsvärk idag. Jag var öm igår. Idag gör det ont. Trappor försöker jag undvika, likväl som att mötas för närgånget i korridorerna. I detta skick är det lätt hänt att man blir tagen för någon som smuttat ur flaskan arla morgon. Nåväl, känns riktigt bra att kroppen får arbeta ordentligt för att bygga upp maskinen som ska ta sig runt Sthlm marathon i juni. På tal om det så begav jag mig ut på en löptur under gårdagskvällen. Jag tänkte att det skulle avhjälpa min träningsvärk, att få upp lite värme för att sedan stretcha ordentligt. Om det hjälpte eller ej, det vet jag inte. Men det var ett skönt finger åt MS:en, som tidigare under dagen fått mig att omfamnas av den hamrande tuben.
Jag tror på att köra lite varierad träning nu vid sidan av löpträningen. Det känns bra.
Idag skiner solen och jag med den. Snart når våren norröver och ingen är gladare än jag.
Det där satans lappmöglet!
HeppHepp!
Solen. Mumsa i dig av lappmöglet.
Magnetröntgen.
Så var det tisdag igen och dags för att åka in i den hamrande klaustrofobiska tuben. Magnetröntgen. MR.
Har väl egentligen ingen vidare irrationell rädsla för slutna utrymmen, men den där tuben är allt annat än angenäm. Hur kan en maskin leva om på det sättet den gör. Det hela är för mig oförståeligt. Vad är det som låter egenligen? Nåväl, ni som legat i tuben vet vad jag talar om...
Det är inte första gången tuben omsluter mig, ej heller blir det den sista. Jag har tidigare stålsatt mig och sagt nej till musik i hörlurarna. Ja, först får du ett par öronproppar att plugga öronen med, sedan ett par hörselkåpor av grövsta modell för att ytterligare skydda mot det otäcka ljudet som tuben avger.
Tuben, vad vill du säga mig? Har du ont? Lider du? Du låter väldigt illa....
Dessa hörselkåpor är i sin tur kopplade till en CD-spelare. En katalog med samtliga tillgängliga titlar finns att beskåda i väntrummet, och sköterskan frågar hövligt om jag önskar någon musik under röntgen. Som sagt så har jag alltid nekat detta erbjudande då jag har någon slags inre bild av att detta inte ska vara njutbart på något sätt. Eller kanske att detta aldrig kan bli njutbart på något sätt. Denna gång tänkte jag annorlunda. Nu skulle jag testa musik i lurarna. Letade fram Beatles i väntrummets skivkatalog, som för övrigt ser ut som en pärm med karaokelåtar tagen från ett sunkigt ställe utanför stan, och lät meddela sköterskan att nummer 62 vill jag ska spelas i hörlurarna. Ett bra beslut skulle det visa sig...
Tuben hamrade igång och The Fab Four likaså. Kändes nostalgiskt och en aning flummigt att ligga där i röret och lyssna till "With a little help from my friends....".
När sedan Lucy In The Sky gjorde entré slöt jag mina ögon och lät mig själv sugas in denna magiska och gåtfulla värld. En värld som har givit mig så mycket. Beatles är ett band som har betytt otroligt mycket för mig genom min uppväxt och fram genom livet.
Tiden före MR är jobbig. Som om man blir påmind om att man är sjuk.
Jag är inte sjuk. Jag har en diagnos.
Tiden efter MR är plågsam, då frågor lämnas obesvarade fram till besöket hos läkaren äger rum. Hos läkaren går vi igenom röntgenplåtarna och besked om nytillkomna plaque eller "svarta hål" i hjärnan konstateras.
Domen skall falla, och jag med den.
Ska bli skönt att träffa läkaren i alla fall. Med domen råder inga tvivel. Tvivel kan lägga sordin på vilken positiv ung man som helst....
Sammanfattningsvis. Ska ni omfamnas av tuben, tveka inte att tacka ja till erbjudandet om musik i lurarna!
Slå av kontaken med omvärlden
Begär inträde till den röda porten
Låt dig omfamnas av den hamrande tuben
Slå på musiken och njut
Resa över sundet.
En tågvagn.
En ung man sitter ensam invid fönstret i en av tågvagnarnas mera anspråkslösa kupéer.
Med förtröstansfull blick ser han ut över det böljande landskap som passerar honom förbi. De gula rapsfältens högtid är kommen och dess vackra blommor tycks som om de sprutade av sin vackra gula färg högt upp i luften. Han låter sig förnöjsamt bländas av detta vackra fenomen som bekräftar sommarens befintlighet. Han blickar vidare bortom fälten och bortom kullarna. Långt där borta skådar han ett slott med tinnar och med torn. Som tagen ur sagans värld står denna mäktiga byggnad där och liksom omfamnar sin omgivning. Kungligt palats. Kolossen. Landmärket som slukar sin omgivning och visar på en pondus sällan tidigare skådad.
Vem ägde en gång tillträde till detta herresäte? Var det verkligen rimligt att bygga upp en sådan magnifik byggnad mitt i fattighjonens landbacke? Att befästa sin position med ett oförtrutet bespottande.
Vämjeliga tankar om en värld som en gång var. Apatiska tankar om den värld som fortfarande är.
Han plockar med högerhanden ut en vit och blårutig näsduk från kavajfickan, torkar sig lätt över pannan, och stoppar sedan åter ner den i fickan. Han ser sig omkring i kupén som blir mer och mer oangenäm att vistas i. Försommarvärmen gör sig påmind och han reser sig upp för att öppna vädringluckan. Det är den del av tågkupéens fönster som går att öppna. Den del som inte av säkerhetsskäl är igenbommad.
Genom att dra i ett handtag längst upp på fönstret glider fönstret ner en aning, så pass så att man kan sträcka ut handens fem fingrar genom glipan som bildas.
Öppningslåset kärvar till en början. Men med ett ryck lossnar den till slut och den ljumma försommarvärmen sipprar in genom springan och fyller så småningom tågkupén. Kupéns kvalmiga och instängda doft tycks inte längre lika påträngande.
Det ger lindring åt hans sinne och en befrielse likt locket som lyfts av tryckkokaren. Han andas ut och känner sig till ro. Äntligen var han påväg någonstans. Äntligen fick resan ett mål.
Magens knorrande och puttrande skulle kunnat vara en uppkastning på väg att bli. Det var det inte. Inte denna gång. Hungern var ett faktum och hans tankar fördes osökt in på de utsökta smörgåsarna hans hustru skickat med honom på morgonen före avfärd.
Rykande färskt bröd, nykärnat smör, osten som lagrats sedan i förrfjol. Sist men inte minst, den där marmeladen med smak av havtorn, som legat i källare sedan oktobers stora marmeladkok. Tankarna fyller honom på gränsen till berusning varpå han öppnar sin resväska och letar reda på plåtburken. Burken är lätt att känna igen då hans hustru ofta använder den i syfte att smörgåsarna ska hålla sig nya och färska. Han lyfter upp burken och fingrar på dess lock. Doften av de nybakta stiger upp med en puff när han öppnar locket. Det suger till i magen och han tar en tugga av den ena smörgåsen. Han sluter sina ögon och njuter i fulla drag. Tänk att ett par smörgåsar kan föra med sig en sådan salighet och upprymdhet. Han tänker på sin hustru. Känner hennes kärlek genom brödet. Känner hennes välgärning i det arbete hon lagt ned. Han tänker på hur mycket han saknar henne var gång han reser iväg. Han tänker att han borde ha varit mera närvarande i de stunder som redan givits. Han tänker om han hade kraften att vända på tåget och dess tunga stålkropp, att åka hem igen. Han tänker att han längtar efter henne redan.
Längtar. Tänker. Älskar.
Han slår upp sina ögon och blickar ut genom fönstret igen. De bländande rapsfälten skänker honom ett leende på läpparna och hans ögon fylls av ett förtjusande vällust. Hans ögon bär på lycka likväl en betänksamhet bortom slottets mäktiga utkomst.
Magsjuka och solenergi.
Så blev det måndag igen....
I torsdags låg jag utslagen av magsjuka. Igår sprang jag en runda på 18km. Om det hela handlar om en tillfällig beteendestörning eller om det faktiskt signalerar gott formbesked vet jag inte. Det spelar ingen roll, så länge jag orkar höja min näve. Att komma igen, att slå tillbaka.
Kanske är det nu man får ansöka om att få bli medlem i det inofficiella sällskapet som kallar sig själva för löpare. Jag har fortfarande så otroligt svårt att se mig själv som en löpare. Har vid ett flertal tillfällen sagt att; "jag kommer aldrig att se på mig själv som en löpare, så störd är jag inte". För visst är det lite avvikande att gå ut och springa i över fyra mil, egentligen. För två år sedan tyckte jag att det var nog avvikande att ge sig ut och springa 15km. Det tycker jag inte längre.
Ju mer vi pressar gränserna och ruckar på normerna, desto mer utvidgas och expanderar vår värld runt i kring oss själva. Det är en stor liten värld vi lever i.
Vädret igår var sagolikt. Plusgrader och solen som sken från en klarblå himmel. Kanske var det solen som gjorde att löpningen gick så pass bra som den gjorde. Solenergi.
Jag är i alla fall mycket nöjd över att kunna prestera detta efter magsjukan som drabbade mig. Känns alltid lika bra att knäppa sjukor på näsan! En sådan här snabb återhämtning från sjukdom har jag sällan skådat. Det bådar gott för juni och Sthlm Marathon det!
Sommarens hemlighet.
Drömmen om sommaren. Den som svepte förbi oss likt en viskning. Ett svepande väsen. En energisk frigörelse av lustar. Lusten till livet. Unga och ovetandes om livets eftertryck, levde vi utan tanke på morgondagens sjå.
Sommaren föreföll oändlig, som om den aldrig skulle ta slut. Tog den någonsin slut? Gav vi den möjligheten att släppa taget? Eller gav den efter självmant.
Sommarens kapitulering och sorgen med den.
Midsommarafton blev till en kanonisering där vi hyllade allt som blivit grönt. När augusti kom höll vi andan, i hopp om ett fortvarande av detta sällsamma känslotillstånd. Likt ett barns vilja att stanna i sekunden. Eller en värld omsluten av min ungdoms blåa ögon. Naiviteten hör ungdomen till. Oskyldigt men samtidigt så obestridligt. Den manifesta världsbilden.
Om planeten snurrade runt solen. Om den var platt eller rund, det gjorde detsamma. Vi levde för dagen, och dagen för oss. Likt härskare och hövdingar trodde vi att makten var vår.
Att det fanns ett allvar visste vi inte då. Fullständigt ovetandes om sanningar. Multipla sanningar.
När hösten kommer sänker sig lugnet över oss. Hösten har alltid gjort mig eftertänksam.
- Vad sjutton var det som hände?
En allvarsam känsla egentligen. Likväl nödvändig för den fortsatta existensen. Vi odlar upp oss själva.
Personlig utveckling.
Vi skördar efter hur vi förvaltat odlingen. Vi vattnar lagom. Gödslar lagom. Rensar så mycket ogräs vi bara förmår, ogräset som ständigt gör sig påmind.
Vi försöker hålla en balans i livspusslet enligt devisen; lagom är bäst!
Lagom är för övrigt ett genialt subjektivt mått. Lagom för mig är förmodligen fullständigt omåttligt för dig. Men det struntar jag i. För jag är lagom, just precis lagom. Så det så!
Sommarens hemligheter
ps. Sommaren och dess hemligheter tar vi en annan gång.
Måndagmorgon.
Inget är väl så ljuvligt som när man anländer först av alla till föreläsningssalen och kan välja och vraka bland platserna. Det finns en plats som saknar sittplats, jag väljer alltid platsen bredvid den, och ställer väskan på platsen där ingen kan sitta. Detta för att undgå trängseln. Den förfärliga trängseln. Äh, så farligt är det faktiskt inte. Har inte torgskräck eller så. Men det är alltid skönt med lite marginal så att säga.
Två sketna löpveckor har passerat. Inge vidare ur träningssynpunkt. Som om ett virus inte vill lämna mig.
- Jag befaller dig! Överge skutan ofördröjligen!
Det är väl bara att kämpa på. Imorse blev det ju en ny vecka. Ett löppass i eftermiddag ska nog göra susen. Det gäller att kicka igång veckan ordentligt. Måndagmornar är för övrigt en rätt så trist företeelse. Allt man byggde upp under veckan som var, blev ögonblickligen utraderat. Ny dag, nya tag. Nu kör vi! HeppHepp!
Ensam i föreläsningssalen
Utan störande sorl
Inget oljud
Lugnt
Livsviktiga frågor.
Ibland tänker jag på sjukdomen som något omärkligt. Ja, för andra är den ju för det mesta ej synlig för blotta ögat. Jag syftar på att osynliggöra något för mig själv. Kanske att ljuga. Eller blunda lite med ena ögat. Kanske kisa med ögonen så att gränserna för vad som är, och inte är suddas ut. Innerst inne vet jag. Jag vet mycket väl vad som huserar i min kropp. Jag förringar inte dess allvar. Inte på något sätt. Det vore dumdristigt och aningslöst. Men det är ju jag, och bara jag, som styr kompassriktningen. Som förste styrman styr jag villkorslöst mot den riktning som ter sig gynnsammast efter rådande väderförhållande.
Vad jag försöker säga är att jag föredrar känslan av att vara frisk framför känslan att vara sjuk. Då måste vi fråga oss själva vad det är som framkallar dessa tu uppfattningar. Om vi läser på kvällspressens löpsedlar att;
"Nytt osynligt tarmvirus! En halv miljon svenskar kan vara drabbade. Checklista - så upptäcker du om du är drabbad!". Nyhetssändningen samma afton gör gällande att "Den svenska sjuvårdskrisen är ett faktum - Ett flertal akutmottagningar i landet riskerar att stänga igen - Akutsjukvården allvarligt hotad". Vilka känslor appellerar dessa två pangnyheter till? Känner vi oss glada efter dess pådyvlande? Eller blir vi lite illa till mods? Kanske blir vi oroliga. Stressade. Kanske framkallar det en ohälsa hos oss som vi inte trodde fanns. Kanske blir vi sjukare av det sjuka.
Jag menar att vi alla har ett ansvar att föra oss med positiv energi. Att i den mån det är möjligt ge av oss själva och vår positiva energi - att sprida kärlek och värme runt i kring oss. Att till olycksprofeternas förtret, omfamna livet och visa upp det från dess allra ljusaste sida. Detta uttalande ska inte tolkas som något sakralt. Måhända är jag inte ofullständigt andligt sinnad. Måhända anammar jag inte tvärvetenskapliga, positivistiska ideér om att vi människor skola bliva till jord, och jord endast, när denna resa är till ända. Men profeterna i kyrkan är för mig jämnbördiga med kvällspressens olycksprofeter. Vi måste själva nå ett högre medvetande vad anbelangar oss själva. Vi måste själva nå insikterna som gör livet värt att leva. Våra egna insikter. Sanningarna ser alltid lite olika ut beroende på vem som frågar, likväl är de alltid lika viktiga. Livsviktiga. De multipla sanningarna.
Det hela har att göra med vår grundinställning till livet - vilket liv vill du leva? Nu finns det säkert många av er som tänker om mig som en naiv och enfaldig idiot. Det må så vara. Mina tankar är endast tankar sprungna ur en liten pojkes önskan att en dag få rätta sig i ledet och bli en del av ett sammanhang. En känsla av sammanhang. Att släppa på garden och erkänna att han faktist inte alla gånger valt att ständigt vara "the lonely rider", han som har en egen fåra brevid huvudfåran. Han vars fåra blev hans enda trygghet. Han som plöjde sin fåra så djup att det blev honom övermäktigt att kliva opp därifrån.
Han som gav fingret och vände ryggen till dem som inte tycktes förstå. Han som gav upp sina ungdomsår i sökandet efter sanningarna - Mutlipla sanningar.
Vi kommer inte längre än så. Inte idag. Ett försök till att knyta ihop den här säcken som växte och blev ohanterlig. Vi som har en kronisk diagnos, en diagnos som vi aldrig kan ignorera, en diagnos som vi aldrig vet ska bjuda på under morgondagen. Vi måste vara försiktiga med vad vi suger åt oss. Jag har själv besökt en hel del forum där det nattsvarta mörkret verkligen kan gripa tag i en. Speciellt om man befinner sig i ett tidigt skede av sin sjukdom. Vi måste försöka att alltid fokusera på det positiva i livet. Att ständigt leva varje dag fullt ut och ägna oss åt det vi verkligen vill göra. Vi har inte tid att ägna oss åt menlös skit! Vi har inte tid att gnälla och sitta och invänta nästa skov. Att fantisera om hur nästa skov tänker slå till.
Det gäller allmänt för alla människor. Antingen surar du ihop och spyr ut din antipati på din stackars omgivning. Eller så lägger du manken till och försöker sprida lite positiv energi runt i kring dig.
Att heja glatt på personen du möter på promenaden. Att yppa vänlighetsord som ;"Tack" och "Ursäkta mig"
Berätta för de dina vad dem faktiskt betyder för dig.
Detta skall stå dig tusen åter.
Nödvändigt.
Den här månaden Januari brukar ju inte vara den bästa av månader. I alla fall inte för mig. En nystart, en avgiftning, ett nytt jävla år att ta tag i. Jag och min fru började sedvanligt med en vit månad. Brukar behövas efter decembers förlustande i delikat mat och tillhörande välsmakande drycker.
Pluffsig och orolig för att jeansen ska ha blivit för små och för att flåset försvunnit helt, ger man sig så ut och löper. Nervöst. Löpträningen under december månad blev ju inte direkt vad jag hoppats på. Trögstartad som sjutton efter novembers Mabthera-tankning.
Ni vet när man låser toalettdörren om sig, hänger av sig väska och eventuella ytterplagg. Sätter sig ned och tänker att något är påväg att överge kroppen. Äntligen. Du slappnar av och förbereder dig. Väntar. Sträcker på ryggen och väntar. Men det händer ingenting. Du känner dig fullproppad med nitrit, sulfit och all annan jävla skit. Likväl händer det ingeting. Ingenting! När du nästan är påväg att kapitulera och överge bekvämlighetsinrättningen, märker du att det kanske är något på gång i alla fall. Nu då. Kanske. Och du får liksom krysta fram den lilla tingest som med ett "kling", stöter i klosettens vita porslin. För varje krystande du utför, tillkommer det ett kling. Den tänkta förlösande känslan övergår snart i en frustration, som dessutom tär på krafterna. Det blir med andra ord ingalunda angenäma minuter på vattenklosetten. Du gör det som måste göras och lämnar sedan stället med en lätt sammanbiten min.
Så är det för en löpare. Precis så är det för en löpare. Alla pass kan inte vara angenäma, och alla pass ÄR inte angenäma. En del är fantastiska med god känsla hela vägen. Du springer fram med starka ben och känner dig oövervinnerlig. Andra pass får man liksom krysta fram för att överhuvudtaget ta sig framåt. Som om kroppen vägde mer än vanligt, som om den var fullproppad med något.
Januari bjöd på drygt 11mil löpning. En del av milen föreföll krystande och skitnödiga, andra lätta och helt fantastiska. Så fortsätter jag framåt nu. Krystandes mot Stockholm marathon 2013!
Skitnödigt skitsnack.
Att resa sig.
Idag siktar vi på en lugn långdistans utomhus. Äntligen. I veckan som varit har vi haft temperaturer ned mot -27 grader. Detta gör att det blir svårt med löpträning utomhus, jag tycker att det börjar bli tungt redan vid -15 grader. Så i veckan har jag piskat löpbanden på gymmet. Långdistans på löpband är ingen höjdare, fy sjutton. Därför ser jag med förtjusning fram emot denna dag då solen skiner från klarblå himmel och temperaturen är ringa -9 grader, äntligen!
Jag har beställt lite värmande löpkläder som passar i ett vinterklimat, samt ett nytt par skor från England. Leverans väntas under veckan som kommer. Alltid lika roligt och spännande med nya grejjor att testa, blir en bra motivationsfaktor.
Under december månad tänkte jag ringa till min bror, han som bor på kontinenten, och låta meddela att Sthlm marathon inte är aktuellt längre, att jag måste avboka, att jag var korkad som trodde något annat - plankhead! Men under januari har jag sakta rest mig och börjat må bättre och bättre. Soldat, res dig opp!
"Styrka är inte att aldrig falla, det är att resa sig upp efter varje fall"
Vi medlemmar i MS-gänget får inte låta oss nedslås av det faktum att vi faller. För faller, det kommer vi att göra. Ibland. Upp och ner, bättre dagar blir till sämre dagar, och vice versa. Utmaningen ligger i att resa sig igen. Personligen tycker jag att det är en fantastisk utfärd att resa sig efter en sämre period. Man känner sig så stark och så levande. Att kunna springa känns fantastiskt. Känslan av frihet. Känslan som av många reduceras till något självklart. Känslan som av många fullständigt förkastas.
När jag fick mitt första ordentliga (läs:substantiella) skov, hade jag precis börjat att löpträna för att bli av med den övervikt som jag gick runt och bar på. Jag kände mig på hugget och hade så smått börjat få lite spring i benen. Dock var det något som hände vid 3 kilometers löpning. Ibland redan vid 2 kilometer. Min högra fot föreföll okontrollerbar, som om den levde ett eget liv, som om den inte hade någon kontakt med min övriga kropp. Att skita fullständigt i vad hjärnan sänder ut. Foten fladdrade liksom runt och slog i backen med en smäll vid varje löpsteg som togs. Den slog i hälen på den andra foten och tillslut lade den krokben för mig. Att löpa blev tillslut (omöjligt) mycket problematiskt.
Din satan! Vad håller du på med!? Ser du inte att du förstör för mig? Jag är äntligen på väg någonstans nu. Så, vad vill du säga med ditt besök? Kan du inte bara gå hem nu? Gå härifrån. Seså, stick iväg!
Den oinbjude gästen gav mig ett hånflin tillbaka och sade; "Jag stannar så länge jag behagar, det är ingenting ni rår på. Ni gör bäst i att vänja er vid min närvaro. Om ni blundar gör detsamma, jag kommer likafullt att göra mig påmind, var så säker!
Jag kunde inte begripa varför foten gjorde på det sättet. Nybliven löpare som jag var trodde jag att det kunde ha att göra med min undermåliga kondition. Så jag kämpade på och sprang, foten fladdrade, och jag bet ihop i en ilsken min. På gymmet märkte jag att folk runt omkring mig började att titta på mig när jag sprang. Vid vartannat löpsteg jag tog på löpbandet small det till ordentligt - flippFLAPPflippFLAPPflippFLAPP.... Jag började så sakta förstå att någonting inte stod rätt till.....
Idag väger jag 20kg mindre än vad jag gjorde då. Jag kan springa bra mycket längre än 2km, utan att ta en paus. Jag vaknar inte varje morgon med huvudvärk och känslan av att vara bakis. Jag mår helt enkelt mycket bättre nu efter det att jag fått diagnosen än innan. Att försöka fånga det positiva i diagnosen. Sthlm marathon då? Självklart ska jag springa! Lördag den 1:a juni kommer jag, min käre bror samt 21 516st andra att ta apostlahästarna till hjälp för att se oss omkring i vår vackra huvudstad. Svindlande känsla. Nu kör vi! Hepp hepp!
Frosten ger mig bra fäste under sulorna. Vintern - Jag utmanar dig.
En bra vecka minsann.
Detta blev en bra vecka. En bra vecka minsann. Trotsade dagens bitande kyla (-15) och gav mig ut på en lugn långdistansare. Skitnödig redan efter 3km, och vattnet som frös vid 8km gjorde detta till en mycket delikat utmaning. Att löpa skitnödig kan vara ett aber. Men denna gång kändes det förlösande. Att löpmagen äntligen verkar ha kommit igång.
Jag passerade 15km och kände mig nöjd med dagens insats. Blickar tillbaka på en vecka med 32km totaldistans och känner mig inte heller särskilt sliten i kroppen. Vilodag imorgon och nya tag på måndag. Tänker mig långa lugna distanser nu en månad framåt för att på så vis vänja kroppen och psyket för påfrestningen det faktiskt innebär när löpträningen kommer igång på allvar. Det känns bra det här.
Solen bländade mig, jag kunde inte klaga. Vattnet frös till is, jag kunde inte klaga. Nödigheten gjorde det svårt att inte tänka på något annat än en toalett, jag kunde inte klaga. Kölden bet sig fast i mina kinder och gjorde min panna orörlig, jag kunde inte klaga. En kronisk sjukdom huserar i min kropp, jag kunde inte klaga. Jag kunde inte förmå mig att klaga. Den eviga klagan. Att inte tänka i klagan. Vad fanns det egentligen att klaga på? Det var ju trots allt sjukdomen som fick mig att verkligen uppskatta dessa långa lugna distanser, på riktigt. Att kunna röra sig fritt. Att kunna springa med sina ben. Friheten. Det var ju sjukdomen som öppnade mina ögon för allt vackert jag omger mig med. Att varje dag är en ny dag. Ett nytt äventyr. Sjukdomen gav mig en käftsmäll. Jag föll ihop ett slag, men jag reste mig igen. En skräckblandad förtjusning till insikt. Ett vibrerande allvar. Nädu Multipel Skleros, min ilska får du inte, det ska du ha jävligt klart för dig! Jag ska psyka dig med glädje, lura dig runt hörnet, få dig att vilja mumsa mindre och mindre av mitt myelin. Mitt glättiga humör och min kraftlöshet jävlas du med ibland, men min ilska, den får du inte. Min ilska, den får du aldrig.
