Lägg Rödbetsjuicen på Kylning!
8 dagar kvar. Rödbetsjuicen ligger på kylning. Det mentala spelet tuffar på med full kraft.
- Hur sjutton ska jag orka ta mig runt? Håller kroppen? Jag har satt mål-tiden alldeles för amibitiöst... Sänk mål-tiden! För guds skull sänk mål-tiden! På tal om det... Vilka måltider ska intagas? Äter jag rätt? Eller är jag helt ute och cyklar? -
Funderingarna är många såhär 8 dagar inför Stockholm Marathon. Det är med skräckblandad förtjusning, som jag dag för dag räknar ner till detta spekatakel. För spektakel kommer det att bli. Ett fantastiskt spektakel!
Jag tänker på min stackars fru som fått genomlida drygt ett års (more or less) uppladdning, med allt vad det innebär. Den lugna och kontrollerade man du en gång gifte dig med. Han vars behärskning kunde liknas med en Samurais. Nu bitvis stingslig och hetlevrad, eljest glad och endorfinstinn. Allt babbel på sena kvällar om hur jag borde lägga upp träningen egentligen. Om att jag aldrig kommer att klara det här. Om att jag kommer att klara det här hur bra som helst. En kletig egoist.
Jag tänker på min käre bror, han som bor på kontinenten, som packar sin kappsäck och reser iväg för spektaklets skull. Han som en gång i tiden fick mig att börja löpa. Han som sådde fröet till min viktnedgång på 20 pannor. Han som jag trodde fått en psykos när han första gången berättade att han skulle springa en Marathon. En Marathon liksom. Hur faan ska du kunna springa en Marathon? Och varför? Till vilken nytta?
Jag tänker på mina barn som varit med under denna långa träningsperiod. Varav den äldsta blivit inspirerad och själv börjat tala om att börja springa lopp när hon blir större. Som börjat intressera sig för mina distanser och hur långt jag sprungit för dagen. Som rapporterar vidare hur långt jag har sprungit som längst, och hur långt jag faktiskt ska springa sedan.
Den yngsta som så många gånger legat ner på golvet med mig och gjort hemmaövningar. Som med ett gott asgarv, försökt att härma hur det ser ut när jag gör situps. Som stått och skrattat högt åt mig när jag gjort flåsandes har utfört mina ryggövningar.
Jag är er alla evigt tacksam för detta. Tack.
Min kropp känns stark. Mitt psyke känns stenhårt. Jag går på stan och möter blickar, får ibland för mig att folk hoppar till när de möter min blick. Mitt psyke känns stenhårt. Jag är så jävla inställd på att klara det här nu så jag har svårt att fokusera på annat. Skrev föressten en tenta idag, på tal om att fokusera på annat. Det gick riktigt bra på skrivningen tror jag. En liten sketen tenta är ingenting nu. Relativitetsteorin säger att en tenta är flugskit nu. Ingen egentlig utmaning. Inte just nu i alla fall.
Nu kör vi. HeppHepp!
Kommentarer
Postat av: Eva
Välkommen i mål Jergen Puckel :) Oavsett hur det gick har du gjort en enastående prestation !" Själv har jag trampat runt tjejmil och värrus men Maraton denna galenskap för kroppen;) överlät jag till maken. Som påhejande hustru vet jag hur kämpigt det kan vara där över Västerbron och hur befriande löpstegen är inne på stadion. Jag var inte i stan idag men vädret var väl ok att springa i åtminstone innan spöregnet kom ? Ha en skön vilodag :))
Svar:
Jergen Puckel
Postat av: Eva
Lite nyfiken är jag förstås på hur du känner för löpning nu så här några veckor efter maran, hänger kroppen med? Nya långlopp i tankarna eller lite småspring med dina flickor i sommar :)
Hälsn.
Eva
Trackback
