Så har vi äntligen flyttat in i vårt nya boende. Vi växte tillslut ur vår tidigare lägenhet, och beslutade oss för att flytta till något större. Vi har trivts otroligt bra under de sju år som vi haft lägenheten som hemvist. När vi flyttade dit som nygift ungt par, anade vi föga vad de följande åren skulle bjuda oss på. En ordentlig åktur med höga toppar och djupa dalar, och kurvor som snäva att centripetalkraften utsatt oss för abnorma G-krafter.
Vi har under dessa få år kompletterat familjen med två små hjärtan, vars källa till glädje ter sig outsinlig. Vi har avböjt normens starka önskan till likriktning, och valt en annan stig än den som redan upptrampad var. En totalrenovering av den bostad som blev vår stora investering i livet. Vid sidan av detta har vi båda avlagt akademisk examina. Ett strävsamt och målinriktat arbete. När livets dörr stod på glänt, och vår gemensamma kraft tågade på likt en framvällande gejser, hände något plötsligt och fullständigt oförutsett. Ett slags pysande frustande urkraft, som längs vägen blev ifrågasatt och tappade sin styrka och intensitet. Plötsligt blev hon kraftlös och svag. Att MS skulle drabba oss kunde vi aldrig ha räknat med. Vår framtidstro hade inte utrymme för dessa avarter. Satans jävla skit. Det här kan fan inte vara sant. Vilken jävla mardröm. Jag lägger mig i dvala. Jag lägger mig ned. Jag vet aldrig om jag reser mig igen. Jag orkar inte längre stå. Jag lägger mig ned.
Ett aktivt val om att inte låta sjukdomen äga din person. Att inte låta den stjäla din karaktär, ditt liv, din framtid och din dag. Vi fortsätter att leva det liv som vi för sju år sedan planerade för. Styrkan av att veta att morgondagen är vår att skapa, likt konstnären vars blanka duk betraktas och noggrant undersöks i syfte att avgränsa det som sker på ett tillbörligt vis.
Erkännandet. För min egen del är det litet av en barndomsdröm att få flytta in på den adress vi nyligen givits tillträde till. Ett kvitto på att stigens riktning leder oss väl, och att morgondagen är vår att skapa. Min ryggsäck är inte tyngre än någon annans. Jag märker dock hur mina krafter stundom sinar, när livet väller över en likt vågen som skapades av skalvet. Hur min kropp skälver och värker, när foten sticker iväg och talet börjar sluddra. Pseudo-skoven som gör sig påminda i tider av tsunamis. Den lilla rest som vi aldrig kan lämna bakom oss. Det skarpa och allvarsamma minnet av tider i sjuksäng. Ett vibrerande allvar. Man ska dock komma ihåg att pseudo-skoven aldrig är särskilt skadliga, om än mycket irriterande. De fungerar emellertid väl som påminnelse om vad som är viktigt här i livet. Vad som faktiskt betyder något. Det som faktiskt är.
Jag drar gärna på mig mycket jobb och stora projekt, det blir på något sätt mitt sätt att slå mig fram här i livet. Mitt sätt att tackla den sociala hierarkin i syfte att skapa förutsättningar för mina tre barn. Att kunna ge något man själv alltid saknade. Detta leder ibland till att man ”kraschar”. Jag misstänker att Mabthera är det som tillåter mig att ånga på så som jag alltid gjort. Ett ånglokomotiv vars stenkol tycktes vara uthugget från det renaste kryptonit. Jag misstänker att Mabthera är det som låter min handbroms i livet endast består av pseudo-skov, snarare än skarpa skov. Jag misstänker att resterande del av denna dag kommer att vara riktigt bra, och att morgondagen bjuder på härliga äventyr. Jag är mycket tacksam för detta.
Hur tung din ryggsäck än må vara, så låt den aldrig få för står påverkan över ditt liv. Vi går alla runt och bär på allehanda skit. Ju tyngre ryggsäck du har, desto bättre måste du se till att rusta dig för att stå pall även en höststorm. Det är OK att krascha emellanåt. Man får dock aldrig glömma att resa sig ur askan, borsta av sig och trampa vidare. Trampa och gå med.
Kom ihåg att skapa något vackert av morgondagen, att låta den blanka duken förvandlas till något kraftfullt elegant. Förkasta normen, och låt livet vara levande.
Lev!
När jag växte upp bar jag alltid på känslan av att vara annorlunda. Låt mig börja med att poängtera att jag på intet sätt vill mena att jag har en grandios självbild. Den självkritiske narcissisten. Nåväl.
Jag är mycket väl medveten om att alla barn är annorlunda, men fröet till min känsla av att vara annorlunda grodde på grund av att jag sällan orkade spela med i det där tramsiga spelet jag tyckte att både barn som vuxna sällade sig till. Jag upplevde nämligen att hela det sociala samspelet som konstruktion, handlade om ett slags jakande konformitet. Där en enfaldig tolerans var härskare, och hans undersåtar led av trångsynthet.
Jag förstod tidigt att jag aldrig kunde bli en del av denna masskonformitet. Min lust till att bliva en del av detta etablissemang av brackighet var intet. Varför visste jag inte, men att det inte skulle vara möjligt var uppenbart. Den otrampade stigen skulle jag få trampa ohjälpt - den rösten bar jag inom mig.
Idag står jag ännu utanför denna masskonformitet, något jag kan känna mig både glad och stolt över. Att välja sina egna vägar och fortsätta trampa, det sker sällan särskilt obekymrat. Det finns hela tiden en vånda och en rädsla av att göra fel. Att någon, eller något, skall ställa sig i vägen och ge dig en smocka. Där varje bakslag ger näring åt det skeva fröet som verkar växa sig snett. Ett livets lidande blir utgångspunkten för hur du väljer att hantera nästa situation. Din ångest blir en tillgång för sättet på vilken nästa kapitel författas. Den röst som du bar inom dig, blev till dirigenten, vars orkester reagerade alltmer samspelade ju längre bort du trampade. Ett lidande. Ett livets lidande.
Jag blev otroligt smickrad av en vänlig kommentar jag fick här på bloggen för en tid sedan. Efter att ha läst igenom kommentaren en gång, valde jag att inte logga in på bloggen igen, förrän nu. Det låga självförtroendet smickras till ett slags sårbarhet, och barnet inom mig svarade omgående på hela händelsen. Jag kände rädslan så bekant, jämns med den kittlande tillfredställelsen av vällust. Det är fascinerande hur alla våra känslor vi någonsin haft, oupphörligt finns med oss framgent.
Jag fortsätter att trampa. Jag vet att belöning blir god, även om du stundom målat in dig i ett hörn så till den milda grad att du måste slå sönder väggen bakom dig för att kunna fly. En nödvändig flykt från dynga och dumheter.
Tack så hjärtligt för den fina kommentaren, den värmer mer än du kan ana.
