multiplasanningar.blogg.se

Att resa sig.

Idag siktar vi på en lugn långdistans utomhus. Äntligen. I veckan som varit har vi haft temperaturer ned mot -27 grader. Detta gör att det blir svårt med löpträning utomhus, jag tycker att det börjar bli tungt redan vid -15 grader. Så i veckan har jag piskat löpbanden på gymmet. Långdistans på löpband är ingen höjdare, fy sjutton. Därför ser jag med förtjusning fram emot denna dag då solen skiner från klarblå himmel och temperaturen är ringa -9 grader, äntligen!

Jag har beställt lite värmande löpkläder som passar i ett vinterklimat, samt ett nytt par skor från England. Leverans väntas under veckan som kommer. Alltid lika roligt och spännande med nya grejjor att testa, blir en bra motivationsfaktor.

 

Under december månad tänkte jag ringa till min bror, han som bor på kontinenten, och låta meddela att Sthlm marathon inte är aktuellt längre, att jag måste avboka, att jag var korkad som trodde något annat - plankhead! Men under januari har jag sakta rest mig och börjat må bättre och bättre. Soldat, res dig opp!

 

 

"Styrka är inte att aldrig falla, det är att resa sig upp efter varje fall"

 

Vi medlemmar i MS-gänget får inte låta oss nedslås av det faktum att vi faller. För faller, det kommer vi att göra. Ibland. Upp och ner, bättre dagar blir till sämre dagar, och vice versa. Utmaningen ligger i att resa sig igen. Personligen tycker jag att det är en fantastisk utfärd att resa sig efter en sämre period. Man känner sig så stark och så levande. Att kunna springa känns fantastiskt. Känslan av frihet. Känslan som av många reduceras till något självklart. Känslan som av många fullständigt förkastas.

När jag fick mitt första ordentliga (läs:substantiella) skov, hade jag precis börjat att löpträna för att bli av med den övervikt som jag gick runt och bar på. Jag kände mig på hugget och hade så smått börjat få lite spring i benen. Dock var det något som hände vid 3 kilometers löpning. Ibland redan vid 2 kilometer. Min högra fot föreföll okontrollerbar, som om den levde ett eget liv, som om den inte hade någon kontakt med min övriga kropp. Att skita fullständigt i vad hjärnan sänder ut. Foten fladdrade liksom runt och slog i backen med en smäll vid varje löpsteg som togs. Den slog i hälen på den andra foten och tillslut lade den krokben för mig. Att löpa blev tillslut (omöjligt) mycket problematiskt. 

 

 

Din satan! Vad håller du på med!? Ser du inte att du förstör för mig? Jag är äntligen på väg någonstans nu. Så, vad vill du säga med ditt besök? Kan du inte bara gå hem nu? Gå härifrån. Seså, stick iväg!

Den oinbjude gästen gav mig ett hånflin tillbaka och sade; "Jag stannar så länge jag behagar, det är ingenting ni rår på. Ni gör bäst i att vänja er vid min närvaro. Om ni blundar gör detsamma, jag kommer likafullt att göra mig påmind, var så säker! 

 

Jag kunde inte begripa varför foten gjorde på det sättet. Nybliven löpare som jag var trodde jag att det kunde ha att göra med min undermåliga kondition. Så jag kämpade på och sprang, foten fladdrade, och jag bet ihop i en ilsken min. På gymmet märkte jag att folk runt omkring mig började att titta på mig när jag sprang. Vid vartannat löpsteg jag tog på löpbandet small det till ordentligt - flippFLAPPflippFLAPPflippFLAPP.... Jag började så sakta förstå att någonting inte stod rätt till.....

 

Idag väger jag 20kg mindre än vad jag gjorde då. Jag kan springa bra mycket längre än 2km, utan att ta en paus. Jag vaknar inte varje morgon med huvudvärk och känslan av att vara bakis. Jag mår helt enkelt mycket bättre nu efter det att jag fått diagnosen än innan. Att försöka fånga det positiva i diagnosen. Sthlm marathon då? Självklart ska jag springa! Lördag den 1:a juni kommer jag, min käre bror samt 21 516st andra att ta apostlahästarna till hjälp för att se oss omkring i vår vackra huvudstad. Svindlande känsla. Nu kör vi! Hepp hepp!

 

 Frosten ger mig bra fäste under sulorna. Vintern - Jag utmanar dig.

 

Fantastiskt :)

Du kämpar på bra mot den här idiotsjukdomen. Önskar att jag kunde hitta nånting positivt med MS:en men... nä. Finns absolut ingenting som blivit bättre.

Minns själv när jag sprang. Det gällde att inte låta vädret påverka om jag skulle ge mig ut eller ej. I så fall skulle man ju alltid kunna hitta en ursäkt till att inte springa. Resultatet blev att jag sprang i ösregn, 20 minusgrader, 30 plus... vad fan det än var för väder. Sen fick jag benhinneinflammation också. Man ska nog inte springa 7 dar i veckan. Iallafall inte om man (som jag) sprang på asfalt.

Hursomhelst - kör på!

Hej ! Är just nu under utredning för MS och gravid. Det enda jag hittills känt av sjukdomen (PEPPAR PEPPAR) är den smärta jag kände vid synnervsinflammationen som drog igång hela cirkusen i mitten av december. LP har visat förändringar och min neurolog är i princip säker på att det är MS. Fan, liksom. Här är jag, gravid och lyckligare än jag NÅGONSIN varit förut och så kommer MS in i mitt liv?! :) Alla bjäbbar om att jag HANTERAR DET SÅ BRAAA (ja, de ser mig inte fulgråta i duschen). Hur ska man hantera det då liksom, lägga sig ner? Det är inte direkt som att vi har ett val. Acceptera och gå vidare. Tyvärr är jag inte riktigt där, hoppet smolkas ständigt av mörka tankar på rullstol, sluddrande tal och oförmåga att leva det liv jag vill leva (jag vill JOBBA, resa, träna, älska, vara en aktiv mamma till mitt barn etc etc).

Detta kanske blev rörigt men jag har ett stort behov av att göra mig hörd hos andra människor i liknande situationer. Det känns inte så ensamt då (för det känns ensamt trots ett enormt stöd från familj, vänner och kollegor).

Jag är glad över att jag hamnade på din blogg! Den ska jag absolut läsa! Klarar inte av domedagsbloggar/foruminlägg etc som handlar om MS. Vill ha positiv input!

/Elin