Resa över sundet.
En tågvagn.
En ung man sitter ensam invid fönstret i en av tågvagnarnas mera anspråkslösa kupéer.
Med förtröstansfull blick ser han ut över det böljande landskap som passerar honom förbi. De gula rapsfältens högtid är kommen och dess vackra blommor tycks som om de sprutade av sin vackra gula färg högt upp i luften. Han låter sig förnöjsamt bländas av detta vackra fenomen som bekräftar sommarens befintlighet. Han blickar vidare bortom fälten och bortom kullarna. Långt där borta skådar han ett slott med tinnar och med torn. Som tagen ur sagans värld står denna mäktiga byggnad där och liksom omfamnar sin omgivning. Kungligt palats. Kolossen. Landmärket som slukar sin omgivning och visar på en pondus sällan tidigare skådad.
Vem ägde en gång tillträde till detta herresäte? Var det verkligen rimligt att bygga upp en sådan magnifik byggnad mitt i fattighjonens landbacke? Att befästa sin position med ett oförtrutet bespottande.
Vämjeliga tankar om en värld som en gång var. Apatiska tankar om den värld som fortfarande är.
Han plockar med högerhanden ut en vit och blårutig näsduk från kavajfickan, torkar sig lätt över pannan, och stoppar sedan åter ner den i fickan. Han ser sig omkring i kupén som blir mer och mer oangenäm att vistas i. Försommarvärmen gör sig påmind och han reser sig upp för att öppna vädringluckan. Det är den del av tågkupéens fönster som går att öppna. Den del som inte av säkerhetsskäl är igenbommad.
Genom att dra i ett handtag längst upp på fönstret glider fönstret ner en aning, så pass så att man kan sträcka ut handens fem fingrar genom glipan som bildas.
Öppningslåset kärvar till en början. Men med ett ryck lossnar den till slut och den ljumma försommarvärmen sipprar in genom springan och fyller så småningom tågkupén. Kupéns kvalmiga och instängda doft tycks inte längre lika påträngande.
Det ger lindring åt hans sinne och en befrielse likt locket som lyfts av tryckkokaren. Han andas ut och känner sig till ro. Äntligen var han påväg någonstans. Äntligen fick resan ett mål.
Magens knorrande och puttrande skulle kunnat vara en uppkastning på väg att bli. Det var det inte. Inte denna gång. Hungern var ett faktum och hans tankar fördes osökt in på de utsökta smörgåsarna hans hustru skickat med honom på morgonen före avfärd.
Rykande färskt bröd, nykärnat smör, osten som lagrats sedan i förrfjol. Sist men inte minst, den där marmeladen med smak av havtorn, som legat i källare sedan oktobers stora marmeladkok. Tankarna fyller honom på gränsen till berusning varpå han öppnar sin resväska och letar reda på plåtburken. Burken är lätt att känna igen då hans hustru ofta använder den i syfte att smörgåsarna ska hålla sig nya och färska. Han lyfter upp burken och fingrar på dess lock. Doften av de nybakta stiger upp med en puff när han öppnar locket. Det suger till i magen och han tar en tugga av den ena smörgåsen. Han sluter sina ögon och njuter i fulla drag. Tänk att ett par smörgåsar kan föra med sig en sådan salighet och upprymdhet. Han tänker på sin hustru. Känner hennes kärlek genom brödet. Känner hennes välgärning i det arbete hon lagt ned. Han tänker på hur mycket han saknar henne var gång han reser iväg. Han tänker att han borde ha varit mera närvarande i de stunder som redan givits. Han tänker om han hade kraften att vända på tåget och dess tunga stålkropp, att åka hem igen. Han tänker att han längtar efter henne redan.
Längtar. Tänker. Älskar.
Han slår upp sina ögon och blickar ut genom fönstret igen. De bländande rapsfälten skänker honom ett leende på läpparna och hans ögon fylls av ett förtjusande vällust. Hans ögon bär på lycka likväl en betänksamhet bortom slottets mäktiga utkomst.
Kommentarer
Trackback
