multiplasanningar.blogg.se

Detta blev en bra vecka. En bra vecka minsann. Trotsade dagens bitande kyla (-15) och gav mig ut på en lugn långdistansare. Skitnödig redan efter 3km, och vattnet som frös vid 8km gjorde detta till en mycket delikat utmaning. Att löpa skitnödig kan vara ett aber. Men denna gång kändes det förlösande. Att löpmagen äntligen verkar ha kommit igång. 

Jag passerade 15km och kände mig nöjd med dagens insats. Blickar tillbaka på en vecka med 32km totaldistans och känner mig inte heller särskilt sliten i kroppen. Vilodag imorgon och nya tag på måndag. Tänker mig långa lugna distanser nu en månad framåt för att på så vis vänja kroppen och psyket för påfrestningen det faktiskt innebär när löpträningen kommer igång på allvar. Det känns bra det här.

 

Solen bländade mig, jag kunde inte klaga. Vattnet frös till is, jag kunde inte klaga. Nödigheten gjorde det svårt att inte tänka på något annat än en toalett, jag kunde inte klaga. Kölden bet sig fast i mina kinder och gjorde min panna orörlig, jag kunde inte klaga. En kronisk sjukdom huserar i min kropp, jag kunde inte klaga. Jag kunde inte förmå mig att klaga. Den eviga klagan. Att inte tänka i klagan. Vad fanns det egentligen att klaga på? Det var ju trots allt sjukdomen som fick mig att verkligen uppskatta dessa långa lugna distanser, på riktigt. Att kunna röra sig fritt. Att kunna springa med sina ben. Friheten. Det var ju sjukdomen som öppnade mina ögon för allt vackert jag omger mig med. Att varje dag är en ny dag. Ett nytt äventyr. Sjukdomen gav mig en käftsmäll. Jag föll ihop ett slag, men jag reste mig igen. En skräckblandad förtjusning till insikt. Ett vibrerande allvar. Nädu Multipel Skleros, min ilska får du inte, det ska du ha jävligt klart för dig! Jag ska psyka dig med glädje, lura dig runt hörnet, få dig att vilja mumsa mindre och mindre av mitt myelin. Mitt glättiga humör och min kraftlöshet jävlas du med ibland, men min ilska, den får du inte. Min ilska, den får du aldrig.