Idag var ingen vanlig dag. Inga dagar är väl vanliga egentligen, eller så är alla dagar vanliga. Jag vet inte. Vilket som så hade jag en makalös dag idag. Väderförhållandena har förvandlat den lilla norrländska stad jag bor i till ett sagolikt vinterlandskap. Att känna sig som Lucy vandrandes genom Narnia. Alternativt, känslan som Dorothy bar vid sin första skymt av smaragdstaden. Ungefär så kände jag mig under dagens promenad. Makalöst.
Narnia och lappmögel i alla ära. Men det som gjorde den här dagen lite alldeles speciell var det att jag fick träffa min teatergrupp för första gången. Ja, jag tänkte göra en ansats till att komma över min sociala fobi och mina svårigheter att tala inför grupp. En ansats till ett språng. Vad kan tänkas vara bättre för att komma över sin nervositet vad anbelangar att tala inför grupp, än att ställa sig på scenen inför en massa människor? Jag känner mig trygg i den tanken och det känns förtjusande att idag ha tagit det första steget. Vad månne bliva av detta? Det står skrivet i månen. Nä, det gör det faktiskt inte. Tror jag. Har ingen aning om vad detta ska leda till. Men jag hoppas i alla fall att det ska leda till att min personliga utveckling tar ett kliv framåt. En ansats till ett språng.
Igår var jag ute och sprang årets första halvlånga distanspass. Jag sprang till andra sidan staden, rundade min fars boning och löpte sedan hemåt igen. Väderförhållandena var utmanande kalla, men samtidigt så intagande. Det medhavda vattnet hjälpte föga att släcka min törst, då det frusit till is redan vid 8km. Isen knastrade mellan mina tänder och Me and my army jammade på i lurarna. Benen kändes OK, men inte mer än så. Flåset är inte tillbaka än på långa vägar, och andningen blir lätt ansträngd vid fartökning. Men vad faan gör väl det? Jag är ju ute och löper för sjutton! Långt dessutom. Ja, för ett år sedan skulle detta pass klassas som ett långpass för mig. Man måste ibland komma ihåg att skynda långsamt. Ta ett steg tillbaka för reflektion. Det har jag lärt mig.
Ikväll var jag ute på en löprunda igen. Timmen blev sen efter dagens alla göromål, så det fick bli en snabb halvmilsrunda. Men fy vad tungt det var. Dessa två stockar som fått torka så fint under sommaren kändes nu genomsura, och det krävdes en hel del ruter för att överhuvudtaget få dem att röra sig framåt. Vänster, höger, vänster, höger.... Ja, ni fattar. Och läppmöglet, det där satans lappmöglet! "It's impossible to walk in this mud!", "It's impossible to walk in this mud!", ekar i mitt huvud om och om igen. Nåväl, någon sa mig att träningen jag lägger ner genom att trampa lampmögel kommer att göra mig gott framemot våren. Jag tar denne någon på orden och trampar vidare.
Sommarens vigör känns som bortblåst och det enda som återstår är en otymplig, stel och lätt dallrig massa som försöker röra sig framåt så gott det går. Graciöst? Inte direkt. Hemska tid. Men hav förtröstan min vän. Ty våren stundar, och med den en förlösande lövsprickning. När sommaren så gästar oss åter vet jag att formen finns där. Det vet jag. Man måste bara få gnälla lite på vägen dit.
Genom livet och dess lurigheter försöker jag lita till min magkänsla. Jag har lärt mig att det blir lättare så. Eller jag kanske istället ska säga; det har visat sig vara gynnsamt att i den mån det är möjligt lyssna till sitt inre. Att känna efter ordentligt. Djupsinnigt. Beslut som tas utan hänsyn till ditt inre blir sällan fördelaktigt i slutet. Så stanna upp ett slag och bara lyssna. Lyssna till ditt inre. Proaktivera ångest.
Jag lyssnade till mitt inre senast för ett par timmar sedan. Middagen var avslutad och för första gången på länge, kände jag inte av den ibland övermäktiga tröttheten som lätt smyger sig på efter intag av föda. Den senaste tiden, alltsedan jag fick min medicin, har tröttheten varit ett aber. Gängse rutin har varit att efter middag fortfärdigt fälla in årorna. Trött, så trött. Jag syftar inte på en liten gäspning efter maten, utan mera en trötthet där kroppen knappt orkar bära sig självt. En trötthet där lemmarna tycks ömma av feber och ögonlocken ter sig så hängiga att det bliva svårt att skåda världen klart. Det är slitsamt att vara människa.
Men denna gång var det som sagt annorlunda. Lyckan när denna trötthet uteblev lät inte vänta på sig och jag var tvungen att gräva fram träningskläder, passande för -15 grader, snöra på mig skorna och ge mig ut. Inte omedelbart efter middagen, men väl efter magen fått sin vila, en sisådär två timmar. Att gå på känsla och bara lyssna till sitt inre är fantastiskt. Jag slog på min GPS på telefonen och började bläddra igenom all tillgänglig musik. Vad sjutton är det läge att lyssna på nu? Aerosmiths debutalbum borde väl få liv i en stel och högdragen kropp, tänkte jag.
Mycket riktigt, när de första tonerna i låten Make it sparkar igång, spritter det till i kroppen och benen börjar försiktigt jogga sig framåt. Fantastiska känsla. Det här går ju riktigt bra, tänker jag. Fy sjutton vad härligt, nu kommer jag igen! Se så ynglingens ben spritter raskt i midnattssken! Superlativen fullständigt attackerade mina tankar och lyckan upplevdes som överväldigande.
Det senaste två månaderna har varit ganska tuffa. Slitsamt för min kropp, för mitt psyke men framförallt slitsamt för min fru. Det är nämligen hon som måste bära allt när det faller. Hus och hem, barn och mat. Älskade barn. Älskade fru. Detta kan vara något av det värsta som den här sjukdomen för med sig, att inte kunna verka fullt ut som pappa, äkta man, som medmänniska, student, polare, samt alla övriga roller vi människor måste anta för att fungera korrekt enligt norm - att vara en del av en helhet - samhället. Frustrerande att vilja, men inte kunna. Orättvist.
Som tur är så är dessa perioder övergående och inte något beständigt. Det går över, det blir bättre. Något man alltid bör ha i åtanke när man befinner sig en sämre period men dessvärre en idé som känns allt annat än förankrad, i alla fall i mina tankar. Jag har under den här perioden mer och mer börjat förlika mig med att sjukdomen kommer att ta över min kropp, sakta men säkert. Att rullstolen med tiden är ofrånkomlig och tröttheten som kommer hålla mig till sängs på tok för många timmar per dygn. Att inte kunna sköta sig på egen hand som pensionär. Dessa negativa tankar kommer ibland, låt dem bara inte äta upp dig. Ge efter en aning så tar han över helt.
En ständig strävan att föra sig med positiva tankar hjälper mycket. Det har jag lärt mig av min fru. Jag måste tro på mig själv, tro att jag klarar att springa en marathon, tro att jag klarar av livet. Självförtroende. Trodde jag inte på det kunde jag lika gärna lägga mig ner och avsomna. Min fru är klok. Dessutom är hon väldigt varm och åskådliggör ständigt världen ur nya perspektiv. En enastående livskamrat.
Jag springer med lätta steg. Känner mig stark i kroppen för första gången på två månader. Ögonfransarna frostas en aning av kölden och luften känns frisk och välgörande. Då kommer det över mig att det faktiskt är jag som bestämmer mitt öde, inte min sjukdom. Släpper jag taget om mitt välmående vet att jag sjukdomen står där redo att mumsa i sig av myelinet och skicka mig på skov efter skov. Det är jag som bestämmer hur jag vill ha det. Som alltid är jag beredd att kriga, en ständig rebell, en jobbig jävel som aldrig ger upp. Din envisa jävla plankhead! Jag sätter premisserna för min sjukdoms förlopp. Galloperande, lätt trav, eller orubbligt seg som kola. Takten i vilken min sjukdom ska sätta käppar i hjulet för mig, sätter jag och ingen annan. Denna insikt känns lika enkel och banal som den är förtjusande fantastisk! - Att föra sig med positiva tankar. Tåren som fryser till is på min kind är inte en sorgetår. Inte denna gång. Det är en tår av lycka, en tår av djup tillfredställelse. Tåren får mig att hoppas att det är dags nu. Nu börjar det på riktigt. Nu kör vi! HeppHepp!
Min bror bor på kontinenten. 13 plusgrader och sol på julafton. Ibland avundas jag honom. Maten, klimatet och de goda dryckerna. Jag var där en gång och åt den mest fantastiska maten och njöt av den vackra miljön. Ibland avundas jag honom. Sedan slår det mig vilket fantastiskt liv vi lever här i den mörka norrländska urskogen. Jag tänker på min underbara fru, våra vackra barn. Hur skulle det någonsin kunna bli bättre än såhär? Att dessutom ha tillgång till en mycket god vård när man har den här jävla sjukdomen är ju också något större än noll. Jag tycker inte om vintern. Inte alls. Kalla, mörka och obehagligt, nästan påträngande tysta. Tystnanden. Efter vintern blir det ljusare. Somrarna passerar alltid förbi i rapid numera. Inte som när man var liten. Då kunde en sommar förefalla vara något evinnerligt. Somrarna numera är likt bleka bilder av något som en gång var. Antar att det har att göra med att man som ung ständigt gick och väntade på något som aldrig kom. Rastlösheten.
Hallonkräm till lunch ute på altanen. Filten på gräset som värmdes av solen. Skogen. Bäcken som rann genom fåran som skapats av en tillsynes oändlig ström av porlande vatten. Älven och det öronbedövande, mullrande dånet till efterklang. Att sitta där. Att känna på det kalla vattnet från älven. Att känna spänningen från det svala älsvattnet runt benen och hur det med ett ryckande sug gav ifrån en sig en svag vilja att ta mig med. Att ta mig med någon annanstans. Vars slutar den. Älven.
Vintern är allt bra härlig ändå. Livet likaså. Ständigt föränderligt och oförutsägbart. Och kampen! Vad vore vi människor utan kampen vi alla gått igenom som barn? Kampen som gjorde oss till dem vi blev. Utan kampen kunde vi lika gärna lägga oss ner och apatiskt se på när världen passerar oss förbi. Var du en kämpe? En heroisk soldat? Det var jag. Jag kämpade och slogs oförtrutet på ett oförgängligt slagfält. Det var tufft. Ibland hänsynslöst. Men jag är glad att den blev av. Kampen. Det är den som tvingar mig till närvaro, som får mig att ursklija sanningar. Multipla sanningar. Det var kampen som fick mig att möta livet. Det verkliga livet. Jag slogs inte sällan på slagfältet med min vapendragare och bror. En käftsmäll hit och en knäspark dit. Vi höll varandras händer längs det svindlande partierna, de där partierna då de blev otäckt. Vi böjde ner våra huvuden när vi sprängde oss fram. Vi valde alltid att springa längs de mörka stigarna med flest rötter att snubbla på. Det brokiga stigarna är ofta det som leder en någon vart. Den breda motorvägen känns för enkel och förutsägbar. Så jävla tråkig. Inte utvecklande för fem öre.
Ibland slår det mig att mina barn en dag också ska ta upp kampen. Det skrämmer mig. Hur ska jag som far förhålla mig till deras kamp. Deras egna kamp. Men det tar vi en annan gång. God kväll!
Ännu en lugn och fröjdefull jul har passerat. Min yngsta dotters första möte med tomten. Spänningen. Den skräckblandade förtjusningen. Efterdyningarna i form av panik i kroppen vid minsta knackning på dörren. Hur hon försöker att å det längsta tuffa till sig och möta mannen med det vita skägget som hon aldrig någonsin träffat på. Som nu sitter i hennes hem och gastar högljutt samtidigt som han räcker fram inslagna paket. När tomten först kom reagerade hon med ett panikskrik och önskade inte dennes närvaro i sitt hem. Sedan höll hon sig på behörigt avstånd och iaktog tomtens varje rörelse och genomträngande röstton. När tomten så smått blivit integrerad och accepterad, närmade hon sig försiktigt och tog emot ett och annat julinslaget paket. Detta skedde dock med stor försiktighet och viss skräck i ögonen.
- Ska du ge tomten en kram? Skulle inte tro det. En kram av tomten var inte alls på tal för henne. Hon vände ryggen till. Vilken integritet. Lilla vän. Jag blir så stolt när jag ser henne och hur hon handskas med situationen. En stolt far. Jag älskar dig.
Att gömma sig bakom skägget är inte den mest okomplicerade av uppgifter att ägna sig åt. Att möta sin dotter som en annan man, att se sin dotter bli stressad av ens närvaro, en högst annorlunda upplevelse. Kunde aldrig tro att hon inte skulle känna igen mig. Vår speciella kontakt. Såg hon inte i mina ögon att det var jag. Kände hon inte på lukten att det var jag. Nä, hon hade ingen aning om att det var jag. Jag lyckades. Uppdraget slutfört med gott resultat. Nu blir det svårare och svårare för varje år som går. Nervositeten kommer att stiga, insatserna höjas, utstyrsel och utförande måste trimmas. Det här blir en spännande resa.
Jag får börja med att ursäkta mitt frånfälle från bloggen. Min ambition är att skapa en blogg som uppdateras kontinuerligt och inte bara en gång i veckan. Nu gjorde jag det, gick i blogg-fällan, bad om ursäkt för att jag inte uppdaterat så ofta som jag velat. Blogg-fällan. Akta er! Nåväl.
Vi är en familj om fyra stycken. Tre av oss går i skola och en på förskola. Min fru och jag läser dessutom i samma hus men med olika inriktingar och ger således upphov till mycket intressanta nyanserade diskussioner med två helt olika perspektiv. En otroligt stimulerande upplevelse att istället för att jaga den utopiska självbilden byggd på materialistiska ting, bygga något genuint från grunden, helt utan de senaste trenderna och kostsamma lismande lördagsmiddagar i sällskap av människor som bara är ute efter att bräcka den andre. Att lära för livet. Jag fokuserar förvånansvärt lite på min framtida karriär just nu, eller vad jag egentligen tänkt att arbeta med när jag står med examensbeviset i min hand. Det känns liksom inte relevant. Vad som känns desto mer relevant är att vara i stunden och lära för livet. Min yngsta dotter är min läromästare på den fronten. Hon är expert på att tvinga en till att vara i stunden, att se till de små sakerna i livet, att se hur en rosa häst förhåller sig till en bil, att gång på gång bli lika förvånad och överväldigad över att bollen var gömd på samma ställe, igen. Jag gillar det skarpt!
Jag besökte tandläkaren i förra veckan. Tandhygienisten frågade i vanlig ordning hur allt stod till med mina tänder. Mitt standardsvar att allt var jättebra uteblev denna gång. Jag svarade istället ärligt och sa att det inte alls var bra. Att tänderna i överkäken ilar så till den milda grad att en rengöring av dem är ett aber. När tandborsten närmar sig tandhalsarna känns obehaget så eftertryckligt att impulserna från hjärnan verkar kommunicera till min arm att; Sluta borsta! För guds skull, sluta borsta! Det blir svårt att fortsätta tandborstningen. Hon funderade vad det kunde tänkas bero på, för mina tandhalsar är nämligen inte blottade, vilket annars kan ge upphov till stort obehag. Jag berättade då att jag äter en del mediciner, och att det kanske har med det att göra. Vad säger jag, tänkte jag för mig själv. Jag äter en del mediciner. Skummis. Nu kommer hon att tro att jag lider av en svår psykisk ohälsa och sitter hemma och trycker en massa zombifierande mediciner. Inget fel med det, absolut inte, men ni vet ju hur det är med psykisk ohälsa i vårt samhället, tabu är ju bara förnamnet.
Hon stegade upp från sin vita snurrstol där hon satt, och gick fram till skjutdörren av frostat glas, som är det enda som skyddar mot korridoren och det lilla väntrummet nere i hörnet. Med en svepande rörelse drog hon försiktigt igen dörren samtidigt som hon försynt frågade vad det var för typ av mediciner som jag brukade. Liksom som om jag inte skulle uppfatta att hon drog igen dörren och att samtalet härifrån skulle anta en mera förtrolig karaktär.
- Ja, jag har fått MS. Så jag äter ju en del mediciner för det, och det kanske kan påverka en del? Sa jag helt oförmodat. Hon föreföll en aning chockad och visste inte riktigt hur hon skulle bete sig. Obekvämt. Men hon tackade så mycket för informationen och menade att det var viktigt att tandläkaren får hela bilden i syfte att kunna utföra en passande behandling. Hon frågade vidare om jag hade upplevt några problem med bihålorna den senaste tiden. Jag tänkte efter och svarade att det hade jag. Mabthera kan ju jäklas lite med bihålorna. En vanlig biverkning. Jag har ju känt av det, att det trycker bakom ögonen och så, men jag har inte lagt någon särkild vikt vid det då det har varit andra symptom som varit mera utmärkande och svårare att handskas med. Tydligen är det så att problem i bihålorna kan medföra ett obehag i överkäken i form av ilningar, då nerverna från bihålorna når ända ner i tandhalsarna. Låter rimligt, tänker jag. Dessa nerver. Dessa jävla nerver.
Nåväl, hon kan inte göra mycket mer än att skrapa och skura mina tänder rena och boka in en tid hos tandläkaren för vidare konsultation. Januari blir bra. Kanske kan jag då passa på att fråga om tandläkaren kan göra något åt mina gluggar och sneda tänder, för det börjar se fördjävligt ut. Tycker att de bara blir värre och värre. Ni vet jag har gluggar både uppe och nere. I nederkäken ser det ut som att jag har en tand borta. Mindre smickrande och dessutom ett socialt handikapp. Tänker att jag borde försöka eliminera samtliga potentialla sociala handikapp för att lättare kunna handskas med min sociala fobi. Ja, social fobi. Lider inte alla av det?
Till dessa arma människor som känner sig hotade och som är oroliga att deras älskade traditioner ej längre kommer förbli; Låt oss börja med negerboll kontrar chokladboll. Rättigheten att säga negerboll torde för det första vara tämligen överflödig, men det är dock en ”rättighet” som fungerar väl som kanal för vardagsrasism. Vem äger rimligen tolkningsföreträde till ordet negerboll? Är det den grupp som i generationer har kämpat för sina grundläggande rättigheter, eller är det gruvarbetaren som saknar utbildning och som aldrig sett världen eller ens delar av den? Finns det någon möjlighet att istället tänka om ordet i en historisk kontext istället för att känna sig hotad och direkt hävda sin rätt I sandlådan – Förståelse.
Om vi frågade medlemmar i Facebookgruppen ”Vi som vill ha kvar traditionella Kalle Ankas julafton”, innan de begärde tillträde till den, är jag övertygad om att de på frågan; ”Vad är viktigast för dig i Disneys Kalle anka på julafton?”, INTE hade svarat den svarta dockan som får ett ”OK” stämplat i rumpan, eller den skäggige man som gör kosackdansen. Men det fungerar ju återigen väldigt väl som kanal för vardagsrasismen som spinner högt på samtliga cylindrar. Om vi studerar gruppen närmare märker vi snart att den består av en majoritet lågutbildade män som gärna kallar sig ”arbetare”. Där har vi ett stort problem med gruppen, avsaknaden av akademiska poäng. Folkbildning torde vara en bra start för att få bukt med detta problem med växande missuppfattningar och upplevelser av att känna sig hotad. Grupper på hög mognadsnivå tål yttre påverkan och har flexibilitet nog att skifta mellan nödvändiga funktioner för att ta sig vidare. Det är mer än vad man kan säga om en del facebookgrupper.
Omfamna utveckling och framåtanda istället för att motsträvigt stå och stampa. Mina föräldrars jultraditioner har också förändrats en del sedan de var barn, och det känns både rimligt och naturligt. Exempelvis så sörjer vi inte desto mer på långfredagen, ej heller ser vi på gamla svartvita filmer om Jesu födelse och död. Vore det inte för denna ständiga utveckling av våra traditioner skulle vi förmodligen sitta på en rotvälta med ett begynnande skörbjugg, alternativt tuberkulos, och lyssna till ljuva toner av sinka och basun. Eller varför inte jamma lite mungiga? Jag är övertygad om att rädslan för att bli kallad rasist för att vi äter pepparkakor, julskinka och chokladbollar är obefogad – Öppna dina sinnen. Fred. Kärlek.
Jag tycker inte om vintern särskilt. Snön går väl an, men kölden. Jag ogillar starkt denna kyla. Jag tror att vi människor inte trivs i alltför låga temperaturer. Det blir obehagligt. Det ligger liksom i människans natur att trivas i varma, frodiga miljöer. Tror jag. Det är i vilket fall min natur. Varmt och skönt, yllesockor och brännvin.
Jag hade en hektisk dag på skolan idag med både intensivt grupparbete samt en intressant eftermiddagsföreläsning. Kommunikation och konflikthantering samt gruppens psykologi. Ja, det låter det minsann. En mycket duktig föreläsare gör det hela till en fröjd och det är bara att luta sig tillbaka och försöka att absorbera så mycket information som det bara är möjligt. Som det bara är möjligt ja. Dessa intensiva dagar kan jag ibland känna emot slutet av dagen hur vinden tilltar och vågstyrkan ökar. Skutan börjar så smått röra sig i sidleds, upp och ner, allt efter vågornas takt och friskhet. Jag vet ju att gunget kommer sig av en lång dag med mycket att göra, och blir därför varken rädd eller särskilt illa berörd av det. -Skepp O´hoj! Tänker jag för mig själv, medans universitetslektorn intensivt berättar om hennes "Lars Norén - julafton". Den vars tomten bland annat spydde ner hela skinnsoffan, som hade kunnat traumatisera henne och medfört att julaftnar framledes mest hade varit ett aber av ångest, sorg och olycka. Nu var hon ju en vuxen, självständig individ vid tillfället och kunde således handskas med situationen. Hon berättade att hon tycker om julen nu i alla fall, trots Lars Norén - incidenten. Jag antar att hon efter en analys av situationen kom fram till att det var tomten som ägde problemet, inte henne själv, och således tomten som fick ta ansvar för sina handlingar (Skura rent, be om ursäkt, kissa i glöggen etc). Vem som egentligen äger ansvaret är viktigt. Är man på det klara med den saken kringgår man en hel del emotionella trångmål. Det kunde ha varit värre. Jag tänker att det säkerligen hade varit mera traumatiskt för henne om det faktiskt var Lars Norén som var utklädd till tomten, och som efter att ha fraserat sig igenom pjäsen "Och ge oss skuggorna", våldsamt kastar upp över skinnsoffan. Hemska tanke. Då hade vi inte vetat vem som vara ägare till problemet.....
Föreläsningen avslutades och jag tog mig skyndsamt ut till bilen, som jag för övrigt helt ofrivilligt parkerat på parkeringsplatsen längst bort från skolan. Kölden. Denna kyla. När det är så kallt så att ögonen tåras, men tåren vägrar släppa för att kölden tvingar den tillbaka. Stickningarna i ansiktet lägger sig, lägger av, det förefaller sig liksom vara lönlöst för hjärnan att försöka signalera att ansiktet lider av kölden. Äntligen framme låser jag upp bilen, placerar nyckeln i tändningslåset och vrider om. Jo, bilen startar, det behöver ni inte vara oroliga över. Jag sitter där i en igenfrostad bil, oförmögen att ge mig ut i kylan igen, sitter jag där och väntar. Tystnaden känns behaglig och det känns som om hjärnan vrider av på tempot en aning, och kroppen ger ifrån sig en tung utandning. Jag känner hur värmen från sätesvärmaren sakta sprider sig över min rumpa och lämnar ett obönhörligt eko av vällust och harmoni. Värmen, du är så välkommen, så otroligt välkommen! Mina mungipor formar ett leende, som bara vill växa och bli större. Jag känner mig nöjd och stolt över vad jag åstadkommit denna dag. Tillfreds. Äntligen.
Dessa två skrifter levereras i mitt namn en gång i månaden. Dagens arbete samt Civilekonomen. Jag kallar det för en motsättningarnas dynamik. Att jag får dessa två tidningar i min brevlåda är ingen slump. Man kan lätt tro att saker och ting bara händer av sig självt. Så är det inte. I alla fall inte i mitt liv. Jag styr medvetet, eller omedevetet händelser i min omgivning med en mängd aktiva val. Att välja att få hem dessa två tidningar är ett exempel. När jag var yngre gav min blotta uppsyn ett rebelliskt uttryck. Liksom som om jag letade luckor av obalans att fylla igen med en motvikt. Nio år gammal ute på skolgården. En skinnjacka som var tuffare än någonting jag någonsin sett. Mobben av tolvåringar som samlades runt mig i en ring med spörsmål som ;"Tror du att du är cool nu?" "Varför har du den där jackan på dig?". Det här var kanske inte det mest effektiva sättet att skaffa kompisar på, kan jag ju säga. Men det spelade ingen roll. Det kändes långt mera angeläget för mig att rubba dessa människors världsbild, att uttrycka sig på det sätt jag ville, än att skaffa en massa nya kontakter som det inte ens fanns något genuint i. Att jag arbetar mig genom livet på det här sättet har medfört att mitt kontaktnät är tämligen begränsat, och består endast av ett fåtal dyrgripar. Jag tror att det är ett sätt för mig att skapa balans i min omgivning. Uppkäftigt. Kanske är det min strävan efter harmoni. Att ständigt ta de svagas parti. Individualist från byn klarar jag mig utan det sociala gläfset. Men jag vet att det är viktigt att nätverka. Allra helst nu när jag skaffar mig en akademisk utbildning. Men det är svårt att vara skådespelare i det sociala spelet. Det blir lätt så skitnödigt och vämjeligt, så jag låter helst bli. Men jag övar på det. Kanske blir jag inte belönad med en guldbagge för mina taffatta försök till att agera estradör på den svikliga scenen av livet. Men jag övar på det. Jag är så illa tvungen.
Igår trotsade jag lappmöglet och gav mig ut och kutade. Det visade sig vara väldigt tungt och det kändes som om min kropp skrek efter sina lymfocyter. Flåset är nära noll, och benen känns sömninga. Men jag klarade distansen jag företog mig. Jag måste börja om från början nu, ta det i sakta mak utan att stressa, och glädjas över de små framstegen jag kontinuerligt gör. Alltid trist att börja om från början, men det kommer att gå mycket snabbare att komma i form den här gången än förra då jag inte hade någon som helst grund att utgå ifrån.
Oplogade gångbanor är bra träning. Känns som att springa på en strand. Min käre bror, samt löpmentor, sa att jag kommer att vara tacksam för detta till sommaren. Att det känns jättetungt nu, men bra träning som kommer att ge effekt till sommaren. Känns skönt. Bara att kämpa på. Kör i vind!
Jag lämnar bilen där den står idag. Som en hyllning till apostlahästarna mina, tar jag stigen över berget med en packsäck på ryggen. Jag trotsar vinterns isande vind och trampar bestämt iväg. Under promenaden till affären lyssnas det till Mando Diaos - Infruset. Melankoliskt och vackert så det förslår. Jag gör entré i matbutiken och bestämmer mig för att fortsätta lyssna. Jag tycker om att gå runt och betrakta omgivningen med god musik i lurarna. När så mathandlingen är gjord så går jag en sväng förbi apoteket för att hämta ut min medicin. Modiodal vill jag ha. Modafinil är det som finns säger damen i kassan. - Det är samma verksamma substans men med ett annat namn, går det bra?, frågar hon. - Joo, svarar jag, aningens förstrött. Jag tänkte att det spelar väl ingen roll vad det är, så länge det är knutet till mitt recept och ger mig energi. - Vad är det för prisskillnad på de båda då?, frågar jag henne hastigt och med en nästan lite bitande ton, känner jag. Damen i kassan vrider sin skärm mot mig så att jag får möjlighet att se samtliga mediciner på listan som har likvärdig verksam substans som Modiodal innehåller. Jag betraktar listan av fyra alternativ och upptäcker snart att det endast finns en ask av en medicin att tillgå. De resterande medicinerna har lagersaldo noll. Tror fan hela stan har blivit narkoleptiker tänker jag för mig själv. Modiodal används nämligen främst vid narkolepsi. Den enda ask som finns på lager är såklart också den dyraste. - Vill du ha den ändå?, frågar hon mig igen. Vill ha och vill ha, fanns det ens något alternativ tänker jag. -- Jaha, låt gå, jag tar den dyrare sorten då, muttrar jag. 920kr kostar en ask med 30st tabletter. Niohundratjugokronor. Herregud. För ett par veckors energi. Nåväl, tur att jag inte behöver medicinen dagligen, endast vid behov, samt att högkostnadsskyddet går in och ger lite rabatt.
När jag går hemåt sätter jag igång Black Sabbath - Vol.4 från 1972. Wheels Of Confusion tuggar igång och jag börjar komma in i en skön lunk. Jag och min packsäck. När så låten går in i sin andra fas, The Straightener, känner jag plötsligt hur mina ben och min kropp vaknar till ordentligt. Får mystiska rysningar längs ryggen och upp emot nacken. Nä nu jävlar, hinner jag tänka för mig själv innan jag helt plötsligt känner hur jag vill börja springa. Är det "runners-high", eller något annat "high", eller bara vätskebrist, är tankar som åker genom mitt huvud. Kroppen känns i vilket fall inte alls sirapsseg längre utan den vill agera ut i häftiga rörelser. Gör mitt bästa för att hålla tillbaka, för att inte börja "Mick-jagger-dansa" på stället, för jag vet med mig någonstans i bakhuvudet att så får man inte göra. Det verkar konstigt att göra på det viset. Andra tycker i alla fall det, har jag hört. Så jag lägger band på mig själv, men kan ändå inte låta bli att låta den ena handen svänga i takt med tamburinen. Så gick vi där i vinterköld och snöyra, jag och min packsäck, svängandes med den ena handen i luften. The Straightener. Precis vad jag behövde. Den där skivan är för övrigt något av en favorit hos mig, och har så varit sedan barnsben. Det finns liksom en sådan urkraft i den att man ibland bara vill gråta.
Som jag tidigare nämnt så är min ambition att springa Stockholm Marathon 2013. Blotta tanken på detta har gjort mig lite illa till mods och rädslan för att göra sig själv besviken är påtaglig.
Jag tittar ut och ser på hur snön yr och virvlar runt. Den lägger sig för ett ögonblick till vila och ro, för att plötsligt virvla upp igen och bilda stöddiga moln av ogenomtränglig vit massa. Jag lyfter blicken mot den stora granen. Den ser ansträngd ut där den står. Som om den krampaktigt försökte ignorera obehaget av de isande, kalla vindar av vinter. Och nätterna. De olagligt becksvarta nätterna, som påtvingat lägger sig i och vägrar att kapitulera. Jag stirrar på granen. Ser hur den bara står där och tar emot snön, som likt en våt ullpläd breder ut sig längs dess grenar. Ansträngd och svårmodig, men samtidigt så segsliten och uthållig. Granen. När jag släpper blicken från granen lägger jag märke till att det finns fler granar i samma dunge. Faktiskt en hel drös av granar. Jag iakttar några utav dem och upptäcker snart att dem bär inte lika tungt som den stora granen. Genom att sakta svaja från den ena sidan till den andra, tycks dem på ett spänstigt sätt kunna parera de obarmhärtiga attackerna från vintervind och snö. Kanske är det ett sätt att ta sig igenom ungdomens svårbemästrade balansgång mot vuxenlivet. Att kaxigt låta de isande pilarna av gift passera med ett hånflin, utan vidare eftertanke på vare sig risk eller allvar. Ett farligt vågspel, men ack så nödvändigt. Jag tittar upp igen mot den stora granen och tänker att de starkaste, största granarna får bära tyngst. Verkar på något sätt rimligt att agera skydd åt de yngre. De äldre har liksom befäst sin postion och rör sig inte lika hastigt i ett kontinuum som de yngre. Sökande. När ljuset möter oss igen till våren kommer snön att droppande överge granens vilande grenar, likt en förlösande tår rinner längs en kind. Så gick det till i år, och så kommer att ske även nästa år. För varje vinter som passerar, för varje uttömmande kraftansträngning som granen gör, kommer den att stå sig än starkare och än modigare än någonsin. Granen.
Nu tänker ni säkert att jag lider av allvarlig psykos. Men så är inte fallet. Faktiskt. Att jag talar om granar på det sätt jag gör har att göra med min barndom, som till stor del formades i en liten, med betoning på liten, norrländsk by. Där var det nämligen så att granen var en väsentlig del av mitt sociala umgänge, och sociala stöd också för den delen. En gran lyssnar alltid tålmodigt på dina bekymmer, och verkar med sitt häftiga omfång onekligen tröstande. En gran slänger aldrig glåpord efter dig, eller hånfulla blickar heller för den delen. Tänk på det nästa gång ni möter en gran. Stanna upp och ta er tid. Låt granen lyssna till era bryderier. Jag lovar er, lyssna kommer den att göra.
MS är en sjukdom med lika många olika ansikten som det finns MS-diagnosticerade patienter sägs det. MS-gänget är därför en brokig skara människor som alla måste lära känna sin "egna" sjukdom och sin "egna" sjukdoms premisser. MS-gänget. Varför jag använder mig av MS-gänget som begrepp är av den enkla anledningen att jag känner mig som en i gänget. Jag känner mig dessutom ganska trygg i att vara en del av MS-gänget. För er som liksom jag, förkastar devisen att ensam är stark, förstår säkert mitt resonemang. Det kanske låter konstigt, men det finns faktiskt mycket värre saker att drabbas av än MS.
Du lever. Du andas. Du är fri. Tacksamhet.
Imorgon är det tentamina. Har ju som bekant varit lite sänkt efter "Mabthera-tankningen" och därför jobbat hemifrån de senaste två veckorna. Jag har haft tur att jag har kunnat lösa det så även denna medicinering. En stor fördel med Mabthera är att medicinering ges endast 1 gång / år. Förhoppningsvis ska jag inte halka efter i plugget den här gången heller. Men det finns alltid en oro. Ständigt. Om jag halkar efter nu, hur ska jag någonsin kunna hämta in det förlorade? Om jag inte orkar med plugget just nu, vad blir alternativet? Socialbidrag? Ja, som student har man inte särskilt mycket trygghet att falla tillbaks på. Socialbidrag. Sjukskriven. Sjukpensionär. Vilken framtid ger jag mina barn. Ovärdigt. Hur ska jag kunna få ett arbete i framtiden? Min hemlighet. MS. Negativa tankar som gnager den här tiden på året. Jag vet att de lämnar mig sedan. Tankarna. Ge de ett par veckor till. De kommer ge med sig. Tankarna.
Är så otroligt tacksam för det stöd jag har hemifrån. Vore det inte för det, stödet, hade jag förmodligen försatt mig i ett dåligt tillstånd. Ett mycket dåligt tillstånd. Kärleken övervinner allt, må låta som en kliché, men det är förbannat sant i alla fall. Tack.
Ja gott folk, vad är MS? Förutom det Multipla Sanningar jag sällar mig till kan MS även stå för Multipel Skleros. Det är en kronisk nervsjukdom som jag också sällar mig till, inte frivilligt, men likväl är jag ansluten till den. Eller möjligen den till mig. Du oinbjuda gäst. För er som inte riktigt vet vad MS handlar om i en klinisk bemärkelse tänkte jag försöka mig på en kort presentation av själva sjukdomen Multipel Skleros. Kliniskt. Presentationen får ske helt utan försköningar och med betoning på kort. Detta för att jag inte riktigt känner den på djupet än, och dessutom tar den nog mycket av min uppmärksamhet redan som det är.
Multipel skleros är en kronisk nervsjukdom som angriper hjärna och/eller ryggmärg, det vill säga det centrala nervsystemet. Nervtrådarna skadas och då störs överföringen av nervimpulser ut till kroppens olika delar. Detta ger en mängd olika symptom beroende på vilka nervtrådar som blir angripna. Skadorna bildar ärrvävnad som har givit sjukdomen dess namn. "Multipel skleros" betyder många ärr. (red anm: "Multipla Sanningar" betyder mångfaldiga sanningar).
Så mycket mer än så tänker jag inte beröra av det kliniska området runt i kring sjukdomen, jag är ju som ni kanske listat ut, mera intresserad av att lära känna sjukdomen på djupet. Kanske inte på ett personligt plan där vi träffas och har kul, men i alla fall på ett plan som gör att relationen känns något sånär trygg och stabil. Att lära känna någon tar ibland tid. Särskilt när inte den personliga kemin finns där från start. "Klicket". Men jag antar att det får ta tid som så mycket annat här i livet. Det är lustigt, ju äldre man blir desto mer tycks man föreställa sig att allt får ta tid. Och ju äldre man blir, desto längre tid tar det i regel också. Förståelse. Men å andra sidan, vad är det vi egentligen jagar efter? Skattkistan vid regnbågens slut? Då ska jag tala om en sak för er. En av de multipla sanningarna. Regnbågen är nämligen till formen rund. Inte halvrund, utan rund, cirkelrund. Då säger vän av ordning; "Hur är det möjligt? Hur ska vi då finna skattkistan som vi så ivrigt försöker nå?" Ja, regnbågens slut är kanske inte vad vi trodde att det var. Det vi antog som ändligt kanske visar sig vara oändligt. Sluta upp med att flåsandes skubba runt och jaga! Jakten berövar nämligen livet på dess innehåll och mening. Det kommer en tid när stormen har bedarrat och de mörka molnen dragit förbi. En tid när vi alla står nakna och blottade inför sanningen. En tid där kärleken väger tyngst. Tills dess, kan vi inte försöka rå om varandra och se bortom ett människohat? Låt egoismen förbli och satsa istället på att vårda varandra. Det kommer ge dig tusenfaldigt tillbaka, det har ni mitt ord på. Min multipla sanning. En annan multipel sanning är den att jag är varken kristen eller religiös, om nu någon grunnade på den saken. Kör i vind!
Totalt dränerad efter helgens bestyr blev det åter igen måndag. Kanske inte den bästa dagen på veckan, men likväl en start på något nytt. En möjlighet att ta tag i allt som den förra veckan inte ville ta i. Jag har börjat halta så smått i skolan. Finns liksom ingen kraft att ta tag i allt som jag borde ta tag i. Vet inte vars jag ska börja. Kraftlöshet. Jag vill bara komma iform igen och kunna prestera i skolan så som jag vet jag kan prestera. Frustration. Jag vill inte vara en frånvarande far, ej heller en disträ make. Tårögd. Jag vet att ruska liv i kroppen, jag har gjort det förr. Det är bara en fråga om tid. Snart. Låter det förbli en stund. Det får ta tid ibland. I sinom tid. Snart.
Visste du att jag stod här hela tiden och väntade? Jag stod precis här och väntade. Inte för att jag visste att du skulle komma, men jag väntade. Långt om länge så stod du plötsligt där bredvid mig. Du betraktade mig rakt igenom. Långt om länge medgavs min faktiska existens. Du ville nyfiket uppleva vem jag var. Långt om länge skulle jag börja leva på riktigt. Livet bestod ej längre av obevekligt uthärdande. Livet lossnade och allt rasade samman för att ånyo sammanfogas till något genuint. Äntligen en förnimmelse av något jag tidigare bara läst om. Hur kunde jag tro att livet kunde vara så sagolikt.
Vem är du? Du mystiska ovän som jag blivit tvungen att lära känna. Du som omkullkastade mitt liv helt och hållet. Som tvingade mig att se mig om efter en ny väg. Du som jag varit så jävla förbannad på. Vem är du.
"Keep your friends close, and your enemies even closer"
Som den gamla gangsterklichén vill påvisa kan det vara en god idé att lära känna dina värsta fiender ordentligt, på djupet. För ju närmare du har dem inpå dig, desto lättare kan du förutse deras nästa attack emot dig. Lite så resonerar jag med min sjukdom. Avfärda mig nu inte som psykotisk på grund av att jag resonerar med min sjukdom. Att lära känna sin sjukdom är jätteviktigt, i alla fall är det så för mig. Jag får inte ut något av att distansera mig från sjukdomen, den kommer finnas där i alla fall. Om jag sluter mina ögon, knyter mina nävar och rabblar mantran om att det nu är dags för dig att överge min kropp, kommer den finnas där i alla fall. Den går inte att driva ut med hjälp av exorcism, ej heller går den att ignorera. Den finns där. Den är på riktigt. Därför kan jag lika gärna omfamna den med en riktigt stor och mysig kram. Det vore ingen ärlig och kärleksfull kram, men likväl ett gott försök till att ta reda på vad den egentligen vill med mig. Vad vill du.
Idag är det fredag. En fantastisk dag, faktiskt veckans bästa om ni frågar mig.
När det lider mot kväll och skymningen tar vid. Styr jag kosan ner mot staden. Jag ska nämligen på en middag med några njutningslystna herrar, som liksom jag, tycker att livet är rysligt förnöjsamt. Jag ser verkligen fram emot att få möta min vän. Min vän som bor för långt bort, eller kanske snarare min vän som jag bor för långt bort ifrån. Tiden går, men vänskapen består. Ett behagfullt liv. Betänk, i måttliga termer hur bra vi ändå har det. Det flesta i vår närhet, dock inte alla, lider ej av näringsbrist, ej heller av den stränga vinterkylan. Det flesta människor i vår närhet kan vid fredagens slut samlas i värme kring smaklig spis. Betänk vidare att det för oss människor av landet lagom är bäst, enbart föreligger två måsten. Två måsten. Att välja, eller att dö. Vad måste du egentligen göra? Måste du göra något överhuvudtaget? Livet består inte av måsten. Dock av en ansenlig mängd val. Vad väljer du? Ta ett kliv tillbaka idag och njut av dagen. Upplev det sköna i vardagens små ting. Det tänker i alla fall jag göra. Ha en förtrollande fredag ni alla och värm på lite glögg till skymmningen. Glögg! Det värmer gott en krigares själ.
Hur är det egentligen att ha MS? Ja, inte vet jag. Jag vet inte så mycket om hur det är att ha MS, jag är rätt ny i MS-gänget. Kanske vet jag inte mycket om den för att jag ännu inte riktigt identifierat mig med sjukdomen. Eller kanske inte riktigt accepterat den fullt ut, att den är en del av mig. För det är den ju, en del av mig. Den äger inte mitt liv, men den är en del av mig. En liten del. Den dikterar inte mina livsvillkor, hur jag är tvungen att leva mitt liv, men den påverkar mitt liv. Hur den påverkar vet jag inte. Men att den påverkar mig, det vet jag.
Det jag i alla fall med säkerhet vet är att det faktum att sjukdomen huserar i min kropp, färgar inte bara mitt sätt att leva, utan också min syn på livet. Vad är livet. Vad vore livet utan MS. Livet är idag. Inte igår, eller imorgon, utan idag. Lev nu. Å de å de....
Jag fick ett mystiskt adrenalinpåslag när min yngsta dotter vaknade och ville ha lite välling. Klockan var kring tre och hon verkade väldigt bestämd över hur hon ville ha det med vällingen. Hennes gråt gav intrycket av en närmast befallande stämma. När vällingen så va uppdrucken gick hon åter till vila och allt blev lugnt och tyst. Det föreföll mig som om jag hade annat för mig än att bara ligga och stirra. Jag gjorde slag i sak och steg upp och började arbeta undan lite av dagens förestående bestyr. Ett bra beslut skulle det visa sig, i alla fall än så länge. Tvätten är vikt och köksstädningen fullbordad, sånär som på lite smulor i hörnen. Nu återstår att lugnt sjunka ner i soffan ett slag och se över lite skolarbete. Att stiga upp före halv fyra på morgonen kan te sig en aning besynnerligt. Det må så vara. Men mörkret vidkänns dag som natt den här årstiden, det verkar som om det på inga villkor tänkt lossa sitt tröttsamma grepp om oss. Mörkret. Jag utmanar dig.
Nåväl, antar att man i dessa tider får passa på att arbeta när tillfälle ges. Till syvende och sist så passar det rätt bra för mig med flexibla tider. Alla är vi olika, och tur är väl det.
Välkommen du kalla, mörka vinternatt. Vi tvivlade till en början på din faktiska existens, men så kom du till slut. Lika oförmodad och manifest som ifjol, svepte du in oss i dina vita slöja. Du kom med ljuset. Det friska i dig smittar av sig och gör att vi blir tvungna att ta ett steg tillbaka. Att stressa av. Att söka perspektiv.
I norr kommer du förbli, längre än vi någonsin trott. Trotsig och omedgörlig kommer du låta våren tveka in i det sista. I söder släpper du taget mera obekymrat. Som om du visste att det inte var någon idé att kramphålla vid något som inte är. Ständigt föränderligt. På resande fot. Blott kärleken är bestående.
Det var en bra natt inatt. Tror att sömnbehovet börjar komma åter, och med det en känsla av välmående. Utan sömnen ter sig livet bekymmersamt, utan den fungerar vi inte. Jag har längtat efter dig. Nu kommer du åter. Du skall veta att du är hjärtligt välkommen.
Ännu en frostnatt. Lång och till synes oförgänglig. Pulsen rusar och huvudet ter sig likt ett gyroskop. Jag kan inte begripa varför kroppen gör på det här sättet. Mitt sinne är ovan vid denna flundra till ångest och vet således inte riktigt hur den ska reagera. Väntan. Väntan på något som kanske aldrig kommer. Ovissheten.
- Hörrödudu! Va fan vill du mig? Ja, du där! Stå inte bara där med ett glättigt hånflin! Visa vem fan du är och vad fan du har tänkt dig! Låt mig få veta. Jag har rätt att få veta! Antar att det hela har en autonomisk grund. Att kunna styra sitt öde och erhålla fullt handlingsutrymme i livet, är viktigt för att kunna må bra. Annars känns det lätt som om du tappar kontrollen. Med bristande kontroll kommer också ångesten emot dig. Återta kontrollen.
Förra gången jag fick Mabthera märkte jag inte av det här lika starkt. Den gången samsades Mabtheran i min kropp med kortison och benso också. Det var en cocktail som sannerligen fick kontrollen att brista. När kontrollen har rämnat alldeles är det svårt att ens försöka analysera situationen. Då handlar det om överlevnad snarare än ångest. Kanske var det därför jag bara minns fragment av den tiden, att jag inte minns någon särskild ångest. I vilket fall leder alltsammans till en ökad stressnivå. Vi människor mår bra av stress, så länge stressen inte är av ondo. Stressen skärper våra sinnen och gör att vi lättare kan fokusera. Den goda stressen. Den negativa stressen kan sannerligen förgöra oss. Trasa sönder oss. Göra oss till nervvrak. En spillra av vårt forna jag. Stressa av.
Att inte veta vad min MS har i sitt sköte gör mig stundom stressad. Jag talar här om den negativa stressen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till eländet, kanske är det just därför jag blir stressad. Stress är ju som bekant inte gynnsamt för sjukdomens förlopp heller. Stressa av. Två barn, 100% plugg samt livet i övrigt. Stressa av. Jag vet ju att det blir bättre. Så snart jag får upp ångan och skiter ut ångesten så blir det bättre. Då kommer jag att kunna fokusera igen. Den goda stressen. Det goda livet.
Akta er för den negativa stressen. En spillra av vårt forna jag. Trasan.
Dagen efter min medicinering ställde jag mig på löpbandet och sprang 1,2mil. Jag är relativt ovan vid att springa på band då jag helst springer ute i det fria. Men jag tänkte att det skulle vara skonsammare och att jag dessutom kunde avbryta när helst jag behövde. Jag kutade på som en idiot och mina steg smattrade tungt på löpbandet. Efteråt blev jag väldigt yr, nackhåren reste sig och jag började må ganska illa. Men det gick ju. Jag ville inte förlora formen som jag byggt upp, jag vill tillbaka till formen jag hade i somras innan jag sprang halvmarathon. Jag börjar inse att jag har tappat den. Formen. Att stiga upp på morgonen och ställa sig i dushen gör mig andfådd och jag blir tvungen att lägga mig ner och flåsa en stund efter att jag duschat klart och torkat mig. Det känns som om medicinen ställer om mig till något slags ursprungsläge, trycker på reset, tar mig tillbaka till en tid när jag inte visste vad motion var. Det är trist. Jag känner mig maktlös. Men jag ger inte upp. Jag fortsätter som vanligt med målet inställt på Stockholm Marathon till sommaren. Vägen dit blir kanske en annan än vad jag tänkt mig, men säg mig, när i livet har vägen någonsin varit som jag tänkt mig? Aldrig. De krokigaste stigarna har alltid varit fängslande för mig. Varför ta den lätta vägen när det finns en svår? När du väl tagit dig igenom den svåra kan jag garantera att du inte kommer att ångra dig och tänka att du skulle ha tagit den lätta. Men det är tufft ibland. Ibland vill man lägga sig ner och gråta. Det får man göra. Med gråten kommer styrkan, den som gör att vi orkar ta oss igenom den svåra vägen och ända fram till mål.
Efter den nedslående löpturen på dryga 3km förra veckan reste jag mig idag och tog mig ut. Promenad. Så vidsträckt och rask som mina ben förmådde. I början var det tungt. Att förflytta benen kändes som att släpa på två våta stockar. Sedan kom andningen igång och allt kändes genast bättre. Jag vänder mig om för att se om trafiken utgör någon risk, yrseln slår till och jag känner mig smått berusad. Benen vinglar till varje gång jag blir tvungen att vända mig om. Men jag räds inte. Jag har varit där förut. I ruset. Jag vet att det är tillfälligt och att det kommer en tid efter ruset. Visste jag inte det torde jag med tiden bli tokig. Nedbruten. Jag vet ju att jag kommer att stå där vid startlinjen till sommaren. Jag vet att jag kommer att kuta som en idiot. Vägen dit blir säkert slitsam på sina ställen. Trots det ser jag med förtjusning fram emot att få möta den. Och om det skulle visa sig att är dåraktig, låt mig då få förbli det. Dåren. Dårfinken. Det tjurskallige geniet.
