Du & Jag broder

Vi var bröder. Vi var alltid bröder. Min lilla storebror som jag avgudat så genom livet - som jag hållit högst av de som var.
 
Jag tyckte att din musiksmak verkade fattig, så jag försökte ge den en infusion. Jag tyckte att sättet på vilket du levde ditt liv verkade ovärdigt, så jag gav dig nya perspektiv, och kanske andra alternativ.
 
Mitt fokus brummade hela tiden ifrån en urkraft av kärlek - en broderlig kärlek som aldrig sinar. Och som jag älskade dig. Du kunde aldrig ana.
 
Du blev emellertid vresig av mitt obekväma uppvaktande. Jag som trodde att jag gav dig av hela mitt hjärta. I själva verket gav jag dig inte ett skit. I själva verket borde jag hållit min käft och släppt ett leende av plast, och låtsas som att vi lever i symbios och att allt är fantastiskt (fast det inte är det). Leenden av plast. Kanske vore det bäst för alla (men inte för mig).
 
Du skapar dina egna problem. Dina konflikter är dina och ingen annans. Du är ganska jobbig. Jag orkar inte längre med dig. Dina ord skar likt skarpa rakblad, och mitt vara fick en törn. Fy Faan.
Vi pratade ju om att allt var skevt, att livet hade fuckat oss, och att hämnden var vår att utkräva. Plötsligt var det endast jag som skevade. I din värld blev jag skev, och den som störde dig likt en törn. Som om jag hela tiden gav dig en liten rispa av en törn. En törn som skavde, likt sanningen som blöder.
 
Jag stod bakom dig i eld. I eld. Alltid. 
 
Ville du gå rakt igenom en infernaliskt brinnande majbrasa, skulle jag gått bredvid dig, hållandes din hand, och sjungandes vårvindar friska. Gick du igenom en frostnatt i juni, fanns jag där för dig. Ville julis rastlöshet äta upp dig, så hade vi tråkigt tillsammans. Ville augustis slutspurt förgöra dig, kunde vi stå enade emot kylan, och fördärvet som vi hamnat i. Fördärvet kunde vi alltid möta tillsammans, du och jag.
Vilket fördärv sedan. Sicket jävla elände.
Kära du, vi klarade oss igenom
detta satans elände. Ett satans elände. Kära du. Bäste bror. Du vet.
 
Det fanns ingenting som jag inte skulle göra för dig, men nu satt du bara knäpptyst. Din ryggtavla visade mig en annan relation, en relation som bara du visste om. En relation som jag aldrig anat skulle vara oss nära. En distans jag aldrig kunnat sia om.
Ryggen din skrek åt mig; skit ner dig och kom aldrig nära igen! Ryggen vittnade om att jag och du, låtit tiden passera, utan att vi givit varandra någonting överhuvudtaget. Vår relation var trasig, och mitt sinne kunde aldrig släppa det since. Sveket.
 
Jag kommer alltid att sakna dig, och även det vi hade - det som aldrig kommer att komma åter. Åren som vi valde bort. Åren som vi valde att leva utanför samhället, och även utanför oss själva. Ett satans elände i vilket vårat  liv pågick.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0