multiplasanningar.blogg.se

Så blev det måndag igen....

 

I torsdags låg jag utslagen av magsjuka. Igår sprang jag en runda på 18km. Om det hela handlar om en tillfällig beteendestörning eller om det faktiskt signalerar gott formbesked vet jag inte. Det spelar ingen roll, så länge jag orkar höja min näve. Att komma igen, att slå tillbaka.

Kanske är det nu man får ansöka om att få bli medlem i det inofficiella sällskapet som kallar sig själva för löpare. Jag har fortfarande så otroligt svårt att se mig själv som en löpare. Har vid ett flertal tillfällen sagt att; "jag kommer aldrig att se på mig själv som en löpare, så störd är jag inte". För visst är det lite avvikande att gå ut och springa i över fyra mil, egentligen. För två år sedan tyckte jag att det var nog avvikande att ge sig ut och springa 15km. Det tycker jag inte längre.

Ju mer vi pressar gränserna och ruckar på normerna, desto mer utvidgas och expanderar vår värld runt i kring oss själva. Det är en stor liten värld vi lever i.

 

Vädret igår var sagolikt. Plusgrader och solen som sken från en klarblå himmel. Kanske var det solen som gjorde att löpningen gick så pass bra som den gjorde. Solenergi.

Jag är i alla fall mycket nöjd över att kunna prestera detta efter magsjukan som drabbade mig. Känns alltid lika bra att knäppa sjukor på näsan! En sådan här snabb återhämtning från sjukdom har jag sällan skådat. Det bådar gott för juni och Sthlm Marathon det!

 

 

 

 

 

Drömmen om sommaren. Den som svepte förbi oss likt en viskning. Ett svepande väsen. En energisk frigörelse av lustar. Lusten till livet. Unga och ovetandes om livets eftertryck, levde vi utan tanke på morgondagens sjå.

Sommaren föreföll oändlig, som om den aldrig skulle ta slut. Tog den någonsin slut? Gav vi den möjligheten att släppa taget? Eller gav den efter självmant.

Sommarens kapitulering och sorgen med den.

 

Midsommarafton blev till en kanonisering där vi hyllade allt som blivit grönt. När augusti kom höll vi andan, i hopp om ett fortvarande av detta sällsamma känslotillstånd. Likt ett barns vilja att stanna i sekunden. Eller en värld omsluten av min ungdoms blåa ögon. Naiviteten hör ungdomen till. Oskyldigt men samtidigt så obestridligt. Den manifesta världsbilden. 

 

Om planeten snurrade runt solen. Om den var platt eller rund, det gjorde detsamma. Vi levde för dagen, och dagen för oss. Likt härskare och hövdingar trodde vi att makten var vår.

Att det fanns ett allvar visste vi inte då. Fullständigt ovetandes om sanningar. Multipla sanningar.

 

 

När hösten kommer sänker sig lugnet över oss. Hösten har alltid gjort mig eftertänksam.

En allvarsam känsla egentligen. Likväl nödvändig för den fortsatta existensen. Vi odlar upp oss själva.

Personlig utveckling.

Vi skördar efter hur vi förvaltat odlingen. Vi vattnar lagom. Gödslar lagom. Rensar så mycket ogräs vi bara förmår, ogräset som ständigt gör sig påmind.

Vi försöker hålla en balans i livspusslet enligt devisen; lagom är bäst!

Lagom är för övrigt ett genialt subjektivt mått. Lagom för mig är förmodligen fullständigt omåttligt för dig. Men det struntar jag i. För jag är lagom, just precis lagom. Så det så!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ps. Sommaren och dess hemligheter tar vi en annan gång. 

Inget är väl så ljuvligt som när man anländer först av alla till föreläsningssalen och kan välja och vraka bland platserna. Det finns en plats som saknar sittplats, jag väljer alltid platsen bredvid den, och ställer väskan på platsen där ingen kan sitta. Detta för att undgå trängseln. Den förfärliga trängseln. Äh, så farligt är det faktiskt inte. Har inte torgskräck eller så. Men det är alltid skönt med lite marginal så att säga.

 

 

Två sketna löpveckor har passerat. Inge vidare ur träningssynpunkt. Som om ett virus inte vill lämna mig. 

Det är väl bara att kämpa på. Imorse blev det ju en ny vecka. Ett löppass i eftermiddag ska nog göra susen. Det gäller att kicka igång veckan ordentligt. Måndagmornar är för övrigt en rätt så trist företeelse. Allt man byggde upp under veckan som var, blev ögonblickligen utraderat. Ny dag, nya tag. Nu kör vi! HeppHepp!

 

 

 

Ibland tänker jag på sjukdomen som något omärkligt. Ja, för andra är den ju för det mesta ej synlig för blotta ögat. Jag syftar på att osynliggöra något för mig själv. Kanske att ljuga. Eller blunda lite med ena ögat. Kanske kisa med ögonen så att gränserna för vad som är, och inte är suddas ut. Innerst inne vet jag. Jag vet mycket väl vad som huserar i min kropp. Jag förringar inte dess allvar. Inte på något sätt. Det vore dumdristigt och aningslöst. Men det är ju jag, och bara jag, som styr kompassriktningen. Som förste styrman styr jag villkorslöst mot den riktning som ter sig gynnsammast efter rådande väderförhållande.

 

 

Vad jag försöker säga är att jag föredrar känslan av att vara frisk framför känslan att vara sjuk. Då måste vi fråga oss själva vad det är som framkallar dessa tu uppfattningar. Om vi läser på kvällspressens löpsedlar att;

"Nytt osynligt tarmvirus! En halv miljon svenskar kan vara drabbade. Checklista - så upptäcker du om du är drabbad!". Nyhetssändningen samma afton gör gällande att "Den svenska sjuvårdskrisen är ett faktum - Ett flertal akutmottagningar i landet riskerar att stänga igen - Akutsjukvården allvarligt hotad". Vilka känslor appellerar dessa två pangnyheter till? Känner vi oss glada efter dess pådyvlande? Eller blir vi lite illa till mods? Kanske blir vi oroliga. Stressade. Kanske framkallar det en ohälsa hos oss som vi inte trodde fanns. Kanske blir vi sjukare av det sjuka.

 

 

Jag menar att vi alla har ett ansvar att föra oss med positiv energi. Att i den mån det är möjligt ge av oss själva och vår positiva energi - att sprida kärlek och värme runt i kring oss. Att till olycksprofeternas förtret, omfamna livet och visa upp det från dess allra ljusaste sida. Detta uttalande ska inte tolkas som något sakralt. Måhända är jag inte ofullständigt andligt sinnad. Måhända anammar jag inte tvärvetenskapliga, positivistiska ideér om att vi människor skola bliva till jord, och jord endast, när denna resa är till ända. Men profeterna i kyrkan är för mig jämnbördiga med kvällspressens olycksprofeter. Vi måste själva nå ett högre medvetande vad anbelangar oss själva. Vi måste själva nå insikterna som gör livet värt att leva. Våra egna insikter. Sanningarna ser alltid lite olika ut beroende på vem som frågar, likväl är de alltid lika viktiga. Livsviktiga. De multipla sanningarna.

 

 

Det hela har att göra med vår grundinställning till livet - vilket liv vill du leva? Nu finns det säkert många av er som tänker om mig som en naiv och enfaldig idiot. Det må så vara. Mina tankar är endast tankar sprungna ur en liten pojkes önskan att en dag få rätta sig i ledet och bli en del av ett sammanhang. En känsla av sammanhang. Att släppa på garden och erkänna att han faktist inte alla gånger valt att ständigt vara "the lonely rider", han som har en egen fåra brevid huvudfåran. Han vars fåra blev hans enda trygghet. Han som plöjde sin fåra så djup att det blev honom övermäktigt att kliva opp därifrån.

 

 

Han som gav fingret och vände ryggen till dem som inte tycktes förstå. Han som gav upp sina ungdomsår i sökandet efter sanningarna - Mutlipla sanningar.

 

 

 

 

Vi kommer inte längre än så. Inte idag. Ett försök till att knyta ihop den här säcken som växte och blev ohanterlig. Vi som har en kronisk diagnos, en diagnos som vi aldrig kan ignorera, en diagnos som vi aldrig vet ska bjuda på under morgondagen. Vi måste vara försiktiga med vad vi suger åt oss. Jag har själv besökt en hel del forum där det nattsvarta mörkret verkligen kan gripa tag i en. Speciellt om man befinner sig i ett tidigt skede av sin sjukdom. Vi måste försöka att alltid fokusera på det positiva i livet. Att ständigt leva varje dag fullt ut och ägna oss åt det vi verkligen vill göra. Vi har inte tid att ägna oss åt menlös skit! Vi har inte tid att gnälla och sitta och invänta nästa skov. Att fantisera om hur nästa skov tänker slå till.

Det gäller allmänt för alla människor. Antingen surar du ihop och spyr ut din antipati på din stackars omgivning. Eller så lägger du manken till och försöker sprida lite positiv energi runt i kring dig.

Att heja glatt på personen du möter på promenaden. Att yppa vänlighetsord som ;"Tack" och "Ursäkta mig"

 

Berätta för de dina vad dem faktiskt betyder för dig.

 

Detta skall stå dig tusen åter.

Den här månaden Januari brukar ju inte vara den bästa av månader. I alla fall inte för mig. En nystart, en avgiftning, ett nytt jävla år att ta tag i. Jag och min fru började sedvanligt med en vit månad. Brukar behövas efter decembers förlustande i delikat mat och tillhörande välsmakande drycker. 

 

Pluffsig och orolig för att jeansen ska ha blivit för små och för att flåset försvunnit helt, ger man sig så ut och löper. Nervöst. Löpträningen under december månad blev ju inte direkt vad jag hoppats på. Trögstartad som sjutton efter novembers Mabthera-tankning.

 

Ni vet när man låser toalettdörren om sig, hänger av sig väska och eventuella ytterplagg. Sätter sig ned och tänker att något är påväg att överge kroppen. Äntligen. Du slappnar av och förbereder dig. Väntar. Sträcker på ryggen och väntar. Men det händer ingenting. Du känner dig fullproppad med nitrit, sulfit och all annan jävla skit. Likväl händer det ingeting. Ingenting! När du nästan är påväg att kapitulera och överge bekvämlighetsinrättningen, märker du att det kanske är något på gång i alla fall. Nu då. Kanske. Och du får liksom krysta fram den lilla tingest som med ett "kling", stöter i klosettens vita porslin. För varje krystande du utför, tillkommer det ett kling. Den tänkta förlösande känslan övergår snart i en frustration, som dessutom tär på krafterna. Det blir med andra ord ingalunda angenäma minuter på vattenklosetten. Du gör det som måste göras och lämnar sedan stället med en lätt sammanbiten min.

 

Så är det för en löpare. Precis så är det för en löpare. Alla pass kan inte vara angenäma, och alla pass ÄR inte angenäma. En del är fantastiska med god känsla hela vägen. Du springer fram med starka ben och känner dig oövervinnerlig. Andra pass får man liksom krysta fram för att överhuvudtaget ta sig framåt. Som om kroppen vägde mer än vanligt, som om den var fullproppad med något. 

 

Januari bjöd på drygt 11mil löpning. En del av milen föreföll krystande och skitnödiga, andra lätta och helt fantastiska. Så fortsätter jag framåt nu. Krystandes mot Stockholm marathon 2013!