Snö.
Snö.
Låt den första flingan få falla. Låt den första flingan få möta din hud. Det kommer inte att göra ont, och din hud kommer att förbli varm av blodet som rusar bakefter i strid ström. Som älvens forsar som frös av köld, som var hård och oförskräckt, men som likväl aldrig blev till is. Som det svarta i den stilla sjön, vars istäcke blev ogenomtränglig denna vinter, ock som den förra.
Snö.
Det känns lika främmande varje gång. Lika långt sedan senaste mötet. En uppsyn av ett överraskningsmoment, som förställer dig i plötsligt svaghetstillstånd. Eller den snö som får det att surra dovt av lycka uti ditt barn. Barnet i dig, vars instinkt du lät vara kvar. Barnet, vars gråt du aldrig lärde dig att hantera. Och den kalla doften av snö. Doften av rykande kyla. Som lamslog dina möjilgheter till djupa andetag.
Mörkret, vars tystnad blev din lystnad. Din fristad. Känslorna som slet uti din bröstkorg. Där ilskan var obestämd, men lögnen odelad. Att gå med en börda. Att kånka, släpa, lyfta och gå med.
Skulden. En tyst pojkes tårar som rinner i strid ström. Där mörkrets tystnad tröstar och ger dig lindring.
En gång tänkte jag visa dig min tystnad. Vi var fortfarande barn, och våra tankar gjorde trevande försök att förstå världen omkring oss. Mörkret smög sig på och kvävde den vita snön vartefter. Ju tystare mörkret blev, desto bekvämare kände jag mig. Du däremot, började fladdra och ville gå hem. Hem var intet för mig. Det kom du aldrig att förstå, ej heller sen. Jag vände mig hastigt om, och började springa så fort jag kunde, rakt mot det som du kallade tomrum och icke-existens. Rakt ut i den värld där min trygghet och lugn stod att finnas, men där din värld och hela din existens sattes i rubbning och ifrågasattes.
Du försökte springa efter, du skrek om vargar och mörkret som ondskefullt och kusligt. Du grät. Jag förstod då att du aldrig hade behövts konfronteras med mörkret. Att du aldrig behövt handskas med realiteter och det verkliga livet, förlåt, mina realiteter och mitt liv. Det var mig fullt förståeligt. Men ditt liv blev en fiktion och saga, och för mig en fullständig orimlighet.
Jag uppehöll mig i mörkret en kort stund, innan jag gav med mig och vände åter till dig som satt ner i snön och grät uppgivet. Det gjorde ont i mig att se dig så den dagen. Jag försökte mitt allra yttersta att verka oberörd av din gråt, och din vädjan att låta mig följa dig hem igen.
Jag var inte oberörd den dagen, och smärtan har jag burit med mig. Genom livet har jag kånkat och släpat den, lyfta och gå med.
När vi så kom hem igen lät du dela dina sista tårar med mor, sedan var det mesta som förut igen. Inte riktigt som igår, men fortfarande ett förnekande av den verklighet som var. En verklighet av brutala sanningar. En strid ström av obekväma tankar i forsen som aldrig frös till is. Jag ville bara att du skulle förstå att mörkret inte var något farligt. Att sanningen aldrig gör ont på sikt. Låt den första sanningen möta dig. Det kommer inte att göra ont, och din hud kommer att förbli varm av blodet som rusar bakefter i strid ström. Som älvens forsar som frös av köld, som var hård och oförskräckt, men som likväl aldrig blev till is.
Som det svarta i den stilla sjön, vars istäcke blev ogenomtränglig denna vinter, ock som den förra.
Sanningarna. De multipla sanningarna.
