Här där jag står.

Jag har det bra här. Här där jag står. Ibland trampar jag dock snett, och min ena vrist smärtar intensivt. Det händer att jag knyter min näve, för att sedan mållöst hamra den i väggen. Jag vet att det är både planlöst och löjligt, men impulserna rår jag inte för. Impulsernas makter rår vi ju inte för.

 

Igår grät jag i duschen. Jag grät för att jag gav rädslan överhanden, om än så för blott en sekund, så fanns den plötsligt där. Utan förvarning, men påtaglig, stark och manifest. Rädslan. Rädslan över att min kropp inte längre var min. Rädslan över att vägs ände var oförtäckt.

Jag grät. Jag grät för att tårarna slet mig itu inombords. Jag grät för att gråten var min, och tårarna mina. Jag grät för att få smaka på saltet, friheten och det som faktiskt är. Gråten som en andhämtning. 

En gnagande känsla av vantrivsel, som sakta tvingar mig bort. Jag vet att destinationen vill mig väl, men vägen dit är likväl strävsam och fylld av knutna nävar och tårar. Genstridigt omfamnar jag känslan som förställer mig obekväm, den som knuffar mig bort från allt jag en gång var. För vore det inte för denna tvingande känsla, kunde jag än idag vandra i cirklar hemma i byn där jag en gång var. Byn som en gång var mitt liv. Den vars skog gav mig sans och ro, där tystnaden ekade mellan tallarna. Där älven forsade i strid ström. Hur jag nyfiket betraktade älvens kraft, och med tiden lärde mig dess strid, men också och dess lugn. Hur tiden blev ett ämne för dagen, där tiden och hoppet stred som tvenne bröders kämpalek. Där väntan tillslut blev för lång, väntan på det som faktiskt är. I samma stund som sansen lade sig till ro, startade kriget.

 
 
 

 

Jag vill skrika ut min smärta, så som jag kunde skrika i min skog. Jag vill knyta mina nävar och agera ut min ilska, så som jag gjorde i de övergivna husen som omgav min by. Jag vill känna mig levande, så levande som sekunden innan forsen tar mig med. Lilla vännen, hur kunde det bli på det här viset? Glöm aldrig din oskuld, ty din oskuld blir det som en dag upplöser det onda och friar dig.

 

Om freden vill dig väl, omfamna den som din bäste vän. Men om den släcker dig, så må du aldrig sluta kriga. Lilla vännen. 


Du dör där bakom.

Ibland när jag sneglar mig själv över axeln kan jag se dig. Som en skugga blinkar du till, subtilt, likväl starkt och påtagligt. Som om det var någonting du ville berätta för mig. Sublimt. Kanske för att visa för dig själv, att det där du sa de sista åren faktiskt gjorde skillnad. Eller bara för att visa din omsorg och knuffa mig i rätt riktning. Känslorna ljuger sällan.

Genom den avlägsna skuggan, kan jag känna din närvaro. Så nära, men ändå så långt borta. Det var ju så många år sedan nu, kära du. Men minnena består, och det du sa gjorde faktiskt skillnad. Stor skillnad. Kämpa på. Du får aldrig ge upp. Det kommer att bli bättre. Du får aldrig ge upp Jocke. 
Trots den vilda stormen som röt ut sin ilska den natten, hörde jag vad du sa. Dina ord landade inom mig, som om ödet ville väl denna gång. När så stormen hade mojnat, kom dina ord till mig igen. Lika starkt och med samma övertygelse som den där dagen när allting ställdes på sin spets. När existensen blev ifrågasatt. 
Dina ord gör fortfarande skillnad. Även om jag nu är vuxen, och orden sjunker in med ett litet annat perspektiv. Sårbarheten består. Men jag ger aldrig upp.

RSS 2.0