multiplasanningar.blogg.se

Förra söndagen gick jag ut på en löptur. Jag kom hem drygt tre timmar senare efter att ha sprungit tre mil. Förra söndagen sprang jag tre mil. Låter helt vansinnigt när jag tänker på det. Han som gjorde revolt mot sport och allt som hörde därtill. Han som skolkade från idrotten redan i fjärde klass. Han som mådde psykiskt dåligt över att bevittna "lagandan" som rådde bland sin äldre brors hockeykamrater.

Han som lät byxorna hänga, vände och gick därifrån. Rebellen.

 

Löpningen får mig att må bra. Att bara trampa på och känna att kroppen orkar. Jag orkar. Jag tycker fortfarande inte att det är speciellt roligt med löpning, ej annan träning för den delen heller. Inte ett dugg roligt faktiskt. Men det får mig att må bra. Att bara trampa på och titta bak på rullstolen som aldrig kommer ifatt. Jag orkar.

Jag önskar att jag kunde säga att löpning är skitskoj! Men det kan jag inte. Tyvärr. Men Sthlm Marathon stundar och jag måste hålla löphumöret uppe. Ser dock mycket framemot spektaklet. Min bror.

 

Den här veckan bjöd inte på så mycket löpning. Förra söndagens tremilslopp tog liksom udden av löpningen litegrand. I alla fall för stunden. Blev en del spinning, indoor-walking och annan förbränningsträning. Fettet.

I går blev det faktiskt 14km löpning också. Måste försöka att tappa lite i vikt innan juni. vid 42km löpning vill man inte ha alltför mycket dödvikt att dras med. Usch ja, dödvikt var vara förnamnet.

Nåväl. Imorgon är det så måndag och ny vecka. Ny träningsvecka. Löpning för hela slanten. Eller kanske inte riktigt ändå. Har en viktig tenta jag måste få avklarad på onsdag. Sedan blir det löpning. Tråkig jävla löpning. Bara att trampa på. HeppHepp! 

Han vaknade med ett ryck och kunde först inte riktigt begripa var någonstans han befann sig. När det gick upp för honom att han fortfarande befann sig i en tågkupé på väg över sundet, och att det var tågkonduktören som frågade befallande efter hans färdbevis, drog han en lättnandes suck.

 

- Jag ber om ursäkt, jag tror att jag slumrade till en aning. Men ja, naturligtvis ska konduktören få se på mitt färdbevis, svarade han vänligt mot konduktören. 

Han började leta i kavajfickorna efter biljetten. Kavajens slag fladdrade när han grävde djupt i innerfickorna. Han blev för ett ögonblick osäker på huruvida han fått med sig biljetten eller ej. Osäkerheten som infinner sig när egenkontrollen brister. Yrvaken och omtöcknad av sömn. 

Konduktören betraktade honom med en sträng blick, som om han undersökande kontrollerade graden av nervousitet. Han tycktes lägga märke till varenda liten detalj hos mannen, som febrilt sökte sitt färdbevis. Detta gjorde honom än mer nervös och han kände hur hans panna blev allt fuktigare, och hur blicken flackade ytterligare.

 

Konduktören hade dagligen att göra med biljettsmitare och det var något han starkt ogillade. Dessa smitare, som simpla bonntjuvar fördrev dem tiden på tåget tills det att konduktören förvisade dem. Dessa parasiter, blodsugande väsen som aldrig gjorde rätt för sig. Tattare!

 

Jämrande bad mannen åter igen konduktören om ursäkt för sitt förtretliga intrång på dennes angelägna tid. 

 

- Jag ber om ursäkt för att jag uppehåller konduktören. Jag förstår att konduktören har annat att göra än att vänta på att en betydelselös man som jag själv skall deklarera sin frihet. Jag förstår också att konduktören misstänkliggör mig för tjyveri, då jag inte sitter redo att uppvisa mitt färdbevis för honom. Men, konduktören skall veta att jag minsann är en rättsskaffens man, som tjänat sitt leverne på hederligt vis. Min avsikt är aldrig att åka snålskutjs på andra, sade mannen med en bestämd och förtrogen stämma.

Konduktören såg en aning förvånad ut över mannens utspel. Hans tidigare stränga blick skiftade till en något mera nyanserad och lyhörd uppsyn. Begrundande tog han ett kliv tillbaka och slog sig ned på på sätesraden mittemot. Han satte det ena benen över det andra och lade upp ena armen som stöd för sin haka. Han såg nyfiket på mannen mittemot. Som om det vore en teaterföreställning han kommit till. Eller en monolog som precis givit sitt anträde. Kanske verkade konduktören en aning road av situationen. Men han sa ingenting. Inte ett ord. Han bara iaktog mannen, som nu började bli en aning desperat i sitt sökande efter färdbeviset. 

 

- Jag vet att biljetten skall finnas här någonstans!, sa mannen hetsigt.

 

 

Han hade nu hade lyft ner sin resväska från tågkupéns väskhylla sedan han konstaterat att biljetten inte verkade finnas i någon av kavajfickorna. Han öppnade upp resväskan och började syna igenom sina tillhörigheter, i syfte att finna biljetten. 

 

I måndags var jag på ett bodypump-pass. Är inget större fan av gruppträning egentligen. Individualisten. Ensamvargen. Soldaten lämnad åt sitt öde. Men faktum är att gruppträning som träningsform inte är helt dum ändå. Människan ägnar sig allmänt gärna åt självuppskattning och självhävdelse. Det är min bestämda uppfattning. Sedan finns det säkert olika mått och grader av detta fenomen. Somliga kanske ser på sig själva som väldigt ödmjuka, medans andra balanserar på gränsen till högmod. Men att hävda sig själv för att vidkänna sin egna existens tror jag är ganska fundamentalt. Människans ofullkomliga natur. Denna defekt, eller svaghet hos människan är det som medför att du pressar dig själv till det yttersta på gruppträningen. För vem vill vara sämst?

 

Detta har i sin tur medfört att jag har en otrolig träningsvärk idag. Jag var öm igår. Idag gör det ont. Trappor försöker jag undvika, likväl som att mötas för närgånget i korridorerna. I detta skick är det lätt hänt att man blir tagen för någon som smuttat ur flaskan arla morgon. Nåväl, känns riktigt bra att kroppen får arbeta ordentligt för att bygga upp maskinen som ska ta sig runt Sthlm marathon i juni. På tal om det så begav jag mig ut på en löptur  under gårdagskvällen. Jag tänkte att det skulle avhjälpa min träningsvärk, att få upp lite värme för att sedan stretcha ordentligt. Om det hjälpte eller ej, det vet jag inte. Men det var ett skönt finger åt MS:en, som tidigare under dagen fått mig att omfamnas av den hamrande tuben.

 

Jag tror på att köra lite varierad träning nu vid sidan av löpträningen. Det känns bra.

 

Idag skiner solen och jag med den. Snart når våren norröver och ingen är gladare än jag.

HeppHepp!

 

 

 

Solen. Mumsa i dig av lappmöglet.

Så var det tisdag igen och dags för att åka in i den hamrande klaustrofobiska tuben. Magnetröntgen. MR.

Har väl egentligen ingen vidare irrationell rädsla för slutna utrymmen, men den där tuben är allt annat än angenäm. Hur kan en maskin leva om på det sättet den gör. Det hela är för mig oförståeligt. Vad är det som låter egenligen? Nåväl, ni som legat i tuben vet vad jag talar om... 

 

Det är inte första gången tuben omsluter mig, ej heller blir det den sista. Jag har tidigare stålsatt mig och sagt nej till musik i hörlurarna. Ja, först får du ett par öronproppar att plugga öronen med, sedan ett par hörselkåpor av grövsta modell för att ytterligare skydda mot det otäcka ljudet som tuben avger. 

Dessa hörselkåpor är i sin tur kopplade till en CD-spelare. En katalog med samtliga tillgängliga titlar finns att beskåda i väntrummet, och sköterskan frågar hövligt om jag önskar någon musik under röntgen. Som sagt så har jag alltid nekat detta erbjudande då jag har någon slags inre bild av att detta inte ska vara njutbart på något sätt. Eller kanske att detta aldrig kan bli njutbart på något sätt. Denna gång tänkte jag annorlunda. Nu skulle jag testa musik i lurarna. Letade fram Beatles i väntrummets skivkatalog, som för övrigt ser ut som en pärm med karaokelåtar tagen från ett sunkigt ställe utanför stan, och lät meddela sköterskan att nummer 62 vill jag ska spelas i hörlurarna. Ett bra beslut skulle det visa sig...

 

Tuben hamrade igång och The Fab Four likaså. Kändes nostalgiskt och en aning flummigt att ligga där i röret och lyssna till "With a little help from my friends....". 

När sedan Lucy In The Sky gjorde entré slöt jag mina ögon och lät mig själv sugas in denna magiska och gåtfulla värld. En värld som har givit mig så mycket. Beatles är ett band som har betytt otroligt mycket för mig genom min uppväxt och fram genom livet. 

 

 

Tiden före MR är jobbig. Som om man blir påmind om att man är sjuk.

Tiden efter MR är plågsam, då frågor lämnas obesvarade fram till besöket hos läkaren äger rum. Hos läkaren går vi igenom röntgenplåtarna och besked om nytillkomna plaque eller "svarta hål" i hjärnan konstateras. 

 

 

Ska bli skönt att träffa läkaren i alla fall. Med domen råder inga tvivel. Tvivel kan lägga sordin på vilken positiv ung man som helst....

 

 

Sammanfattningsvis. Ska ni omfamnas av tuben, tveka inte att tacka ja till erbjudandet om musik i lurarna!

 

En tågvagn.

En ung man sitter ensam invid fönstret i en av tågvagnarnas mera anspråkslösa kupéer.

Med förtröstansfull blick ser han ut över det böljande landskap som passerar honom förbi. De gula rapsfältens högtid är kommen och dess vackra blommor tycks som om de sprutade av sin vackra gula färg högt upp i luften. Han låter sig förnöjsamt bländas av detta vackra fenomen som bekräftar sommarens befintlighet. Han blickar vidare bortom fälten och bortom kullarna. Långt där borta skådar han ett slott med tinnar och med torn. Som tagen ur sagans värld står denna mäktiga byggnad där och liksom omfamnar sin omgivning. Kungligt palats. Kolossen. Landmärket som slukar sin omgivning och visar på en pondus sällan tidigare skådad.

 

Vem ägde en gång tillträde till detta herresäte? Var det verkligen rimligt att bygga upp en sådan magnifik byggnad mitt i fattighjonens landbacke? Att befästa sin position med ett oförtrutet bespottande.

Vämjeliga tankar om en värld som en gång var. Apatiska tankar om den värld som fortfarande är.

 

 

 

 

 

Magens knorrande och puttrande skulle kunnat vara en uppkastning på väg att bli. Det var det inte. Inte denna gång. Hungern var ett faktum och hans tankar fördes osökt in på de utsökta smörgåsarna hans hustru skickat med honom på morgonen före avfärd.

Rykande färskt bröd, nykärnat smör, osten som lagrats sedan i förrfjol. Sist men inte minst, den där marmeladen med smak av havtorn, som legat i källare sedan oktobers stora marmeladkok. Tankarna fyller honom på gränsen till berusning varpå han öppnar sin resväska och letar reda på plåtburken. Burken är lätt att känna igen då hans hustru ofta använder den i syfte att smörgåsarna ska hålla sig nya och färska. Han lyfter upp burken och fingrar på dess lock. Doften av de nybakta stiger upp med en puff när han öppnar locket. Det suger till i magen och han tar en tugga av den ena smörgåsen. Han sluter sina ögon och njuter i fulla drag. Tänk att ett par smörgåsar kan föra med sig en sådan salighet och upprymdhet. Han tänker på sin hustru. Känner hennes kärlek genom brödet. Känner hennes välgärning i det arbete hon lagt ned. Han tänker på hur mycket han saknar henne var gång han reser iväg. Han tänker att han borde ha varit mera närvarande i de stunder som redan givits. Han tänker om han hade kraften att vända på tåget och dess tunga stålkropp, att åka hem igen. Han tänker att han längtar efter henne redan.

Längtar. Tänker. Älskar.

 

Han slår upp sina ögon och blickar ut genom fönstret igen. De bländande rapsfälten skänker honom ett leende på  läpparna och hans ögon fylls av ett förtjusande vällust. Hans ögon bär på lycka likväl en betänksamhet bortom slottets mäktiga utkomst.