multiplasanningar.blogg.se

Idag siktar vi på en lugn långdistans utomhus. Äntligen. I veckan som varit har vi haft temperaturer ned mot -27 grader. Detta gör att det blir svårt med löpträning utomhus, jag tycker att det börjar bli tungt redan vid -15 grader. Så i veckan har jag piskat löpbanden på gymmet. Långdistans på löpband är ingen höjdare, fy sjutton. Därför ser jag med förtjusning fram emot denna dag då solen skiner från klarblå himmel och temperaturen är ringa -9 grader, äntligen!

Jag har beställt lite värmande löpkläder som passar i ett vinterklimat, samt ett nytt par skor från England. Leverans väntas under veckan som kommer. Alltid lika roligt och spännande med nya grejjor att testa, blir en bra motivationsfaktor.

 

Under december månad tänkte jag ringa till min bror, han som bor på kontinenten, och låta meddela att Sthlm marathon inte är aktuellt längre, att jag måste avboka, att jag var korkad som trodde något annat - plankhead! Men under januari har jag sakta rest mig och börjat må bättre och bättre. Soldat, res dig opp!

 

 

"Styrka är inte att aldrig falla, det är att resa sig upp efter varje fall"

Vi medlemmar i MS-gänget får inte låta oss nedslås av det faktum att vi faller. För faller, det kommer vi att göra. Ibland. Upp och ner, bättre dagar blir till sämre dagar, och vice versa. Utmaningen ligger i att resa sig igen. Personligen tycker jag att det är en fantastisk utfärd att resa sig efter en sämre period. Man känner sig så stark och så levande. Att kunna springa känns fantastiskt. Känslan av frihet. Känslan som av många reduceras till något självklart. Känslan som av många fullständigt förkastas.

När jag fick mitt första ordentliga (läs:substantiella) skov, hade jag precis börjat att löpträna för att bli av med den övervikt som jag gick runt och bar på. Jag kände mig på hugget och hade så smått börjat få lite spring i benen. Dock var det något som hände vid 3 kilometers löpning. Ibland redan vid 2 kilometer. Min högra fot föreföll okontrollerbar, som om den levde ett eget liv, som om den inte hade någon kontakt med min övriga kropp. Att skita fullständigt i vad hjärnan sänder ut. Foten fladdrade liksom runt och slog i backen med en smäll vid varje löpsteg som togs. Den slog i hälen på den andra foten och tillslut lade den krokben för mig. Att löpa blev tillslut (omöjligt) mycket problematiskt. 

 

 

Jag kunde inte begripa varför foten gjorde på det sättet. Nybliven löpare som jag var trodde jag att det kunde ha att göra med min undermåliga kondition. Så jag kämpade på och sprang, foten fladdrade, och jag bet ihop i en ilsken min. På gymmet märkte jag att folk runt omkring mig började att titta på mig när jag sprang. Vid vartannat löpsteg jag tog på löpbandet small det till ordentligt - flippFLAPPflippFLAPPflippFLAPP.... Jag började så sakta förstå att någonting inte stod rätt till.....

 

Idag väger jag 20kg mindre än vad jag gjorde då. Jag kan springa bra mycket längre än 2km, utan att ta en paus. Jag vaknar inte varje morgon med huvudvärk och känslan av att vara bakis. Jag mår helt enkelt mycket bättre nu efter det att jag fått diagnosen än innan. Att försöka fånga det positiva i diagnosen. Sthlm marathon då? Självklart ska jag springa! Lördag den 1:a juni kommer jag, min käre bror samt 21 516st andra att ta apostlahästarna till hjälp för att se oss omkring i vår vackra huvudstad. Svindlande känsla. Nu kör vi! Hepp hepp!

 Frosten ger mig bra fäste under sulorna. Vintern - Jag utmanar dig.

 

Detta blev en bra vecka. En bra vecka minsann. Trotsade dagens bitande kyla (-15) och gav mig ut på en lugn långdistansare. Skitnödig redan efter 3km, och vattnet som frös vid 8km gjorde detta till en mycket delikat utmaning. Att löpa skitnödig kan vara ett aber. Men denna gång kändes det förlösande. Att löpmagen äntligen verkar ha kommit igång. 

Jag passerade 15km och kände mig nöjd med dagens insats. Blickar tillbaka på en vecka med 32km totaldistans och känner mig inte heller särskilt sliten i kroppen. Vilodag imorgon och nya tag på måndag. Tänker mig långa lugna distanser nu en månad framåt för att på så vis vänja kroppen och psyket för påfrestningen det faktiskt innebär när löpträningen kommer igång på allvar. Det känns bra det här.

 

Solen bländade mig, jag kunde inte klaga. Vattnet frös till is, jag kunde inte klaga. Nödigheten gjorde det svårt att inte tänka på något annat än en toalett, jag kunde inte klaga. Kölden bet sig fast i mina kinder och gjorde min panna orörlig, jag kunde inte klaga. En kronisk sjukdom huserar i min kropp, jag kunde inte klaga. Jag kunde inte förmå mig att klaga. Den eviga klagan. Att inte tänka i klagan. Vad fanns det egentligen att klaga på? Det var ju trots allt sjukdomen som fick mig att verkligen uppskatta dessa långa lugna distanser, på riktigt. Att kunna röra sig fritt. Att kunna springa med sina ben. Friheten. Det var ju sjukdomen som öppnade mina ögon för allt vackert jag omger mig med. Att varje dag är en ny dag. Ett nytt äventyr. Sjukdomen gav mig en käftsmäll. Jag föll ihop ett slag, men jag reste mig igen. En skräckblandad förtjusning till insikt. Ett vibrerande allvar. Nädu Multipel Skleros, min ilska får du inte, det ska du ha jävligt klart för dig! Jag ska psyka dig med glädje, lura dig runt hörnet, få dig att vilja mumsa mindre och mindre av mitt myelin. Mitt glättiga humör och min kraftlöshet jävlas du med ibland, men min ilska, den får du inte. Min ilska, den får du aldrig.

Idag var ingen vanlig dag. Inga dagar är väl vanliga egentligen, eller så är alla dagar vanliga. Jag vet inte. Vilket som så hade jag en makalös dag idag. Väderförhållandena har förvandlat den lilla norrländska stad jag bor i till ett sagolikt vinterlandskap. Att känna sig som Lucy vandrandes genom Narnia. Alternativt, känslan som Dorothy bar vid sin första skymt av smaragdstaden. Ungefär så kände jag mig under dagens promenad. Makalöst.

 

Narnia och lappmögel i alla ära. Men det som gjorde den här dagen lite alldeles speciell var det att jag fick träffa min teatergrupp för första gången. Ja, jag tänkte göra en ansats till att komma över min sociala fobi och mina svårigheter att tala inför grupp. En ansats till ett språng. Vad kan tänkas vara bättre för att komma över sin nervositet vad anbelangar att tala inför grupp, än att ställa sig på scenen inför en massa människor? Jag känner mig trygg i den tanken och det känns förtjusande att idag ha tagit det första steget. Vad månne bliva av detta? Det står skrivet i månen. Nä, det gör det faktiskt inte. Tror jag. Har ingen aning om vad detta ska leda till. Men jag hoppas i alla fall att det ska leda till att min personliga utveckling tar ett kliv framåt. En ansats till ett språng. 

 

 

 

 

 

Igår var jag ute och sprang årets första halvlånga distanspass. Jag sprang till andra sidan staden, rundade min fars boning och löpte sedan hemåt igen. Väderförhållandena var utmanande kalla, men samtidigt så intagande. Det medhavda vattnet hjälpte föga att släcka min törst, då det frusit till is redan vid 8km. Isen knastrade mellan mina tänder och Me and my army jammade på i lurarna. Benen kändes OK, men inte mer än så. Flåset är inte tillbaka än på långa vägar, och andningen blir lätt ansträngd vid fartökning. Men vad faan gör väl det? Jag är ju ute och löper för sjutton! Långt dessutom. Ja, för ett år sedan skulle detta pass klassas som ett långpass för mig. Man måste ibland komma ihåg att skynda långsamt. Ta ett steg tillbaka för reflektion. Det har jag lärt mig.

 

Ikväll var jag ute på en löprunda igen. Timmen blev sen efter dagens alla göromål, så det fick bli en snabb halvmilsrunda. Men fy vad tungt det var. Dessa två stockar som fått torka så fint under sommaren kändes nu genomsura, och det krävdes en hel del ruter för att överhuvudtaget få dem att röra sig framåt. Vänster, höger, vänster, höger.... Ja, ni fattar. Och läppmöglet, det där satans lappmöglet! "It's impossible to walk in this mud!", "It's impossible to walk in this mud!", ekar i mitt huvud om och om igen. Nåväl, någon sa mig att träningen jag lägger ner genom att trampa lampmögel kommer att göra mig gott framemot våren. Jag tar denne någon på orden och trampar vidare.

 

Sommarens vigör känns som bortblåst och det enda som återstår är en otymplig, stel och lätt dallrig massa som försöker röra sig framåt så gott det går. Graciöst? Inte direkt. Hemska tid. Men hav förtröstan min vän. Ty våren stundar, och med den en förlösande lövsprickning. När sommaren så gästar oss åter vet jag att formen finns där. Det vet jag. Man måste bara få gnälla lite på vägen dit.

 

 

 

Genom livet och dess lurigheter försöker jag lita till min magkänsla. Jag har lärt mig att det blir lättare så. Eller jag kanske istället ska säga; det har visat sig vara gynnsamt att i den mån det är möjligt lyssna till sitt inre. Att känna efter ordentligt. Djupsinnigt. Beslut som tas utan hänsyn till ditt inre blir sällan fördelaktigt i slutet. Så stanna upp ett slag och bara lyssna. Lyssna till ditt inre. Proaktivera ångest.

 

Jag lyssnade till mitt inre senast för ett par timmar sedan. Middagen var avslutad och för första gången på länge, kände jag inte av den ibland övermäktiga tröttheten som lätt smyger sig på efter intag av föda. Den senaste tiden, alltsedan jag fick min medicin, har tröttheten varit ett aber. Gängse rutin har varit att efter middag fortfärdigt fälla in årorna. Trött, så trött. Jag syftar inte på en liten gäspning efter maten, utan mera en trötthet där kroppen knappt orkar bära sig självt. En trötthet där lemmarna tycks ömma av feber och ögonlocken ter sig så hängiga att det bliva svårt att skåda världen klart. Det är slitsamt att vara människa. 

 

Men denna gång var det som sagt annorlunda. Lyckan när denna trötthet uteblev lät inte vänta på sig och jag var tvungen att gräva fram träningskläder, passande för -15 grader, snöra på mig skorna och ge mig ut. Inte omedelbart efter middagen, men väl efter magen fått sin vila, en sisådär två timmar. Att gå på känsla och bara lyssna till sitt inre är fantastiskt. Jag slog på min GPS på telefonen och började bläddra igenom all tillgänglig musik. Vad sjutton är det läge att lyssna på nu? Aerosmiths debutalbum borde väl få liv i en stel och högdragen kropp, tänkte jag.

Mycket riktigt, när de första tonerna i låten Make it sparkar igång, spritter det till i kroppen och benen börjar försiktigt jogga sig framåt. Fantastiska känsla. Det här går ju riktigt bra, tänker jag. Fy sjutton vad härligt, nu kommer jag igen! Se så ynglingens ben spritter raskt i midnattssken! Superlativen fullständigt attackerade mina tankar och lyckan upplevdes som överväldigande.

 

Det senaste två månaderna har varit ganska tuffa. Slitsamt för min kropp, för mitt psyke men framförallt slitsamt för min fru. Det är nämligen hon som måste bära allt när det faller. Hus och hem, barn och mat. Älskade barn. Älskade fru. Detta kan vara något av det värsta som den här sjukdomen för med sig, att inte kunna verka fullt ut som pappa, äkta man, som medmänniska, student, polare, samt alla övriga roller vi människor måste anta för att fungera korrekt enligt norm - att vara en del av en helhet - samhället. Frustrerande att vilja, men inte kunna. Orättvist. 

 

Som tur är så är dessa perioder övergående och inte något beständigt. Det går över, det blir bättre. Något man alltid bör ha i åtanke när man befinner sig en sämre period men dessvärre en idé som känns allt annat än förankrad, i alla fall i mina tankar. Jag har under den här perioden mer och mer börjat förlika mig med att sjukdomen kommer att ta över min kropp, sakta men säkert. Att rullstolen med tiden är ofrånkomlig och tröttheten som kommer hålla mig till sängs på tok för många timmar per dygn. Att inte kunna sköta sig på egen hand som pensionär. Dessa negativa tankar kommer ibland, låt dem bara inte äta upp dig. Ge efter en aning så tar han över helt.

En ständig strävan att föra sig med positiva tankar hjälper mycket. Det har jag lärt mig av min fru. Jag måste tro på mig själv, tro att jag klarar att springa en marathon, tro att jag klarar av livet. Självförtroende. Trodde jag inte på det kunde jag lika gärna lägga mig ner och avsomna. Min fru är klok. Dessutom är hon väldigt varm och åskådliggör ständigt världen ur nya perspektiv. En enastående livskamrat.

 

 

Jag springer med lätta steg. Känner mig stark i kroppen för första gången på två månader. Ögonfransarna frostas en aning av kölden och luften känns frisk och välgörande. Då kommer det över mig att det faktiskt är jag som bestämmer mitt öde, inte min sjukdom. Släpper jag taget om mitt välmående vet att jag sjukdomen står där redo att mumsa i sig av myelinet och skicka mig på skov efter skov. Det är jag som bestämmer hur jag vill ha det. Som alltid är jag beredd att kriga, en ständig rebell, en jobbig jävel som aldrig ger upp. Din envisa jävla plankhead! Jag sätter premisserna för min sjukdoms förlopp. Galloperande, lätt trav, eller orubbligt seg som kola. Takten i vilken min sjukdom ska sätta käppar i hjulet för mig, sätter jag och ingen annan. Denna insikt känns lika enkel och banal som den är förtjusande fantastisk! - Att föra sig med positiva tankar. Tåren som fryser till is på min kind är inte en sorgetår. Inte denna gång. Det är en tår av lycka, en tår av djup tillfredställelse. Tåren får mig att hoppas att det är dags nu. Nu börjar det på riktigt. Nu kör vi! HeppHepp!