multiplasanningar.blogg.se

Min uppväxt. En gång var jag liten. Jag har vuxit upp med en fadersgestalt, som liksom många andra, stundom led av sina tillkortakommanden. Om jag i vuxen ålder väljer en väg, där hans tillkortakommanden blir det centrala i min egen upplevelse av min barndom, då kommer jag sannolikt också att uppleva min barndom som menlig. Men, varför skulle jag välja att vandra längs den vägen? Jag menar, om det finns andra vägar att välja?

Jag kan lite motvilligt erkänna, att jag faktiskt har vandrat längs den destruktiva vägen. Det var den vägen som ledde mig bort från mig själv, bort från allt jag trodde var möjligt. En tro på att sökandet skulle fungera som något slags medicin, eller en substans med förmåga att inverka på en snurrande värld och på livet självt. Så var det naturligtvis inte. Det som hände var att jag gick ner i vikt, blev personlighetsförändrad och fullständigt oförmögen att begripa vad mina handlingar egentligen innebar, och vilken effekt dem senare skulle få. Likt ett sönderrivet tygstycke, stod jag hålögd vid fronten, och försökte hålla fast vid något som i själva verket inte var sant. Allt var en lögn. Ett lögnaktigt leverne. Ett ambiofoniskt rop på hjälp från en liten pojke. Mitt rop på hjälp.

Något slags slutledning blir att jag trots allt, med hjälp av de krokiga stigarna och de ändlösa vägarna utan mening och utan mål, formats till den person jag är idag. Vägen hit har varit strävsam och nedbrytande, med själanöd i kval. Med själanöd i kval. Det finns så klart risker med att upplösa sig själv på det här sättet som ung, risker som blir uppenbara först i vuxen ålder. Men utan nedbrytning blir det svårt att forma något nytt, och för mig var nedbrytning det enda alternativet för att kunna fortsätta med livet. Låter kanske cyniskt för många, men hellre irrar jag runt tills jag hittar rätt, än går i samma fotspår med samma skor som igår. Konklusion därtill; det är aldrig försent för en lycklig barndom.

 Alla människor har vi våra tillkortakommanden, men att fokusera på våra brister är sällan eller aldrig meningsfullt, då det ofta endast leder till en hopplös känsla av fullständigt misslyckande. Visst kan det ibland vara av värde att reflektera över svagheter, samt att vara medveten om sin egen bräcklighet. Det är ju på något sätt en del av att växa upp och komma framåt i sin personliga utveckling, att synliggöra brister för sig själv, och på så sätt nå ett slags konsensus kring kompassriktning och vägen framåt. Men att koncentrera uppmärksamheten på det negativa, kommer aldrig att kunna verka uppbyggande. Det kommer alltid att vara meningslöst, och aldrig bära frukt i en tillkommande tid.

Detta är något jag försöker tänka på i min roll som pappa. Att verka uppbyggande genom positiv förstärkning. Att ha överseende vid små petitesser i vardagen. Det kanske inte spelar någon större roll om mitt barn far med vita lögner, eller inte utför en specifik uppgift enligt mall. För till syvende och sist är det du som bestämmer och du som måste ta beslutet. Vem bestämmer? Du eller mallen?

Det tar tid att lära sig detta, och det är något jag hela tiden kämpar med att förbättra.  Jag tycker mig själv se vissa framsteg, ibland faller jag dock tillbaka och upptäcker mig själv stå och ta en konflikt med något utav mina barn, en konflikt som egentligen är helt meningslös och strikt principiell. Jag skäms. Det enda jag åstadkommer med att skälla, blir att sänka mitt egna barns självkänsla. Mitt egna barn. Jag antar att detta är svårt att förstå för er som ännu inte är, eller för den sakens skull heller aldrig blir föräldrar. Det är något som händer i en själv när man får förmånen att bli förälder.  Det blir en oundviklig möjlighet att återuppleva sin egen barndom. Att reflektera över det som varit, att försöka att förstå varför saker och ting är som de facto är. Ett gyllene tillfälle att göra upp med sig själv, för att kunna ge sitt barn de bästa av förutsättningar. Bryta i DNA strukturen, föra vidare det som är positivt, och lämna det andra åt sitt öde. Att förfärdiga det mest fulländade av DNA du kan tänka dig. Ditt barns DNA. Det måste vara min ambition och min mission här i livet, att subjektivt modifiera arvet. Att göra så gott jag kan i kampen om den goda världen. Det får blir mitt beslut, mitt ställningstagande, i detta det misslyckade föräldraskapet.

Imorgon är det dags igen för årets medicinering. Att den inträffar just den här tiden på året är ingen tillfällighet, jag har nämligen valt att förlägga den precis den här mörka och trista tiden, en tid där man helst av allt ligger inne under en filt. När sommaren är slut och vintern inte ens har börjat. Detta är en tid av mycket reflektioner och tankar som snurrar. Somliga av dessa tankar är medvetna, rationella och positivt uppbyggande. Medan andra tenderar att vara mera förvirrade och obehagliga till sin karaktär. Det är de senare, dessa mariga och lynniga tankegångar som är mest prövande och som ständigt för med sig en smygande ångest. Det kan vara mycket naiva tankar om ett värsta tänkbara scenario, där död och sjukdom håller varandra om ryggen. Sjukdomen som spelar han ett spratt. Som att ensam vandra genom jordens undergång, en apocalyptisk promenad på väg till harmagedon. Mot harmagedon. Den sista striden. Det sista slagfältet. Hit men inte längre. Ett högst otänkbart scenario såklart. Ett scenario som dessutom innehar ett onödigt stort mått av negativism och livsförnekelse. Tankar som i en rationell mans huvud skulle vara fullständigt orimliga. Som tur är låter jag för det mesta förnuftet råda, men ibland faller jag ihop och tillåter en osund svartsynthet med tårar som följd. Detta brukar ofta ske i samband med min årliga medicinering. Liksom omedvetet smyger det sig på, jag fruktar egentligen inte varken sjukdom eller medicin längre, likväl slår fysiska åkommor som feber bröstsmärtor ut. Jag släpper kontrollen för ett ögonblick, och maran rider mig om natten. Som att befinna sig mitt i en längre tagning med Roy Andersson som regissör, och aldrig kunna ta sig vidare till nästa tagning. Att aldrig få ett avslut. Prövande och svårbemästrad är du som sjukdom. Men utmaningar ligger mig numera i fatet, så jag räds inte en duell. Kom an bara!

Efter en tung tid under tidig höst, verkar vi nu gå mot ljusare tider. Vi i familjen, har haft en ansträngande period med scheman ej fördelaktiga för någon. Detta var något vi visste på förhand, och som vi i den möjligaste mån försökt att planera för, men när stormen river på som värst, blir det ibland svårt att hålla tankarna i styr. Vinden har mojnat, vågorna lugnar sig mot stranden och vi verkar så till slut plana ut. Trots att vintermörkret blir alltmera påtagligt, känns ljuset allt lättare att uppfatta.  

Min fru är min bästa vän, och i mångt och mycket min ledsagare genom livet. Hon har lärt mig otroligt mycket, givit mig nya perspektiv på saker och ting, hjälpt mig att skaffa de verktyg som fordras för att bygga ett lyckligt liv. Jag är mycket medveten om att jag är lyckligt lottad som har henne. Utan henne vet jag inte vars på denna jord, eller annan jag befunnit mig. Det lyckliga livet. Bygget av det lyckliga livet är i sanning ingen enkel konstruktion. Det finns inga ritningar att läsa, ingen fast struktur att följa, ej heller några tidigare erfarenheter att luta sig tryggt tillbaka mot. Det är här och nu det händer, det är i denna stund allting sker. Ditt beslut att forma stunden av idag, påverkar utgången av morgondagens kval. Min fru talar varmt om en sinnesnärvaro och en mental inställning, som utslagsgivande medel mot den negativa spiral, som vi alla stundom upptäcker oss själva vara mittpunkten av.

 

Att tappa kontrollen kan te sig olustigt för många. Att tappa något är ju sällan något positivt för någon. Men att tappa kontrollen behöver inte alltid betyda vägen mot undergång, det kan likaväl innebära möjligheten att byta spår och finna rätt. Antalet stigar av livsval är oräkneliga till antalet, och dessutom av mycket varierande terräng. När du börjat vandra en stig, för att plötsligt upptäcka att stigen inte leder dig dit du längre vill, blir det svårt att därifrån dig orientera rätt. Din livskompass kräver ofta att du vänder om, och vandrar hela den långa stigen tillbaka, för att på nytt kunna ta ut en ny kompassriktning, en riktning som tillåter att du återfinner ditt rätta jag. Vad jag vill ha såsom åsikt, är att vi kan inte trampa framåt och uppåt, utan reflektioner över vad som varit, vad som är och vad som komma skall. Detta blir en del av den sinnesnärvaron som jag tidigare nämnde att min fru lärt mig mycket om. Reflektion verkar, i alla fall för mig, som ett klarläggande postulat som ger en säker grundval för stigen jag valt. Säker kan man ju självfallet aldrig vara, men om man är medveten och reflekterande som individ, upptäcker man snart att saker och ting finns där av en anledning, och att händelser ofta inte sker enbart av en slump.