multiplasanningar.blogg.se

Min bror bor på kontinenten. 13 plusgrader och sol på julafton. Ibland avundas jag honom. Maten, klimatet och de goda dryckerna. Jag var där en gång och åt den mest fantastiska maten och njöt av den vackra miljön. Ibland avundas jag honom. Sedan slår det mig vilket fantastiskt liv vi lever här i den mörka norrländska urskogen. Jag tänker på min underbara fru, våra vackra barn. Hur skulle det någonsin kunna bli bättre än såhär? Att dessutom ha tillgång till en mycket god vård när man har den här jävla sjukdomen är ju också något större än noll. Jag tycker inte om vintern. Inte alls. Kalla, mörka och obehagligt, nästan påträngande tysta. Tystnanden. Efter vintern blir det ljusare. Somrarna passerar alltid förbi i rapid numera. Inte som när man var liten. Då kunde en sommar förefalla vara något evinnerligt. Somrarna numera är likt bleka bilder av något som en gång var. Antar att det har att göra med att man som ung ständigt gick och väntade på något som aldrig kom. Rastlösheten.

Hallonkräm till lunch ute på altanen. Filten på gräset som värmdes av solen. Skogen. Bäcken som rann genom fåran som skapats av en tillsynes oändlig ström av porlande vatten. Älven och det öronbedövande, mullrande dånet till efterklang. Att sitta där. Att känna på det kalla vattnet från älven. Att känna spänningen från det svala älsvattnet runt benen och hur det med ett ryckande sug gav ifrån en sig en svag vilja att ta mig med. Att ta mig med någon annanstans. Vars slutar den. Älven.

 

Vintern är allt bra härlig ändå. Livet likaså. Ständigt föränderligt och oförutsägbart. Och kampen! Vad vore vi människor utan kampen vi alla gått igenom som barn? Kampen som gjorde oss till dem vi blev. Utan kampen kunde vi lika gärna lägga oss ner och apatiskt se på när världen passerar oss förbi. Var du en kämpe? En heroisk soldat? Det var jag. Jag kämpade och slogs oförtrutet på ett oförgängligt slagfält. Det var tufft. Ibland hänsynslöst. Men jag är glad att den blev av. Kampen. Det är den som tvingar mig till närvaro, som får mig att ursklija sanningar. Multipla sanningar. Det var kampen som fick mig att möta livet. Det verkliga livet. Jag slogs inte sällan på slagfältet med min vapendragare och bror. En käftsmäll hit och en knäspark dit. Vi höll varandras händer längs det svindlande partierna, de där partierna då de blev otäckt. Vi böjde ner våra huvuden när vi sprängde oss fram. Vi valde alltid att springa längs de mörka stigarna med flest rötter att snubbla på. Det brokiga stigarna är ofta det som leder en någon vart. Den breda motorvägen känns för enkel och förutsägbar. Så jävla tråkig. Inte utvecklande för fem öre.

Ibland slår det mig att mina barn en dag också ska ta upp kampen. Det skrämmer mig. Hur ska jag som far förhålla mig till deras kamp. Deras egna kamp. Men det tar vi en annan gång. God kväll!

 

 

 

 

 

 

 

Ännu en lugn och fröjdefull jul har passerat. Min yngsta dotters första möte med tomten. Spänningen. Den skräckblandade förtjusningen. Efterdyningarna i form av panik i kroppen vid minsta knackning på dörren. Hur hon försöker att å det längsta tuffa till sig och möta mannen med det vita skägget som hon aldrig någonsin träffat på. Som nu sitter i hennes hem och gastar högljutt samtidigt som han räcker fram inslagna paket. När tomten först kom reagerade hon med ett panikskrik och önskade inte dennes närvaro i sitt hem. Sedan höll hon sig på behörigt avstånd och iaktog tomtens varje rörelse och genomträngande röstton. När tomten så smått blivit integrerad och accepterad, närmade hon sig försiktigt och tog emot ett och annat julinslaget paket. Detta skedde dock med stor försiktighet och viss skräck i ögonen.

- Ska du ge tomten en kram? Skulle inte tro det. En kram av tomten var inte alls på tal för henne. Hon vände ryggen till. Vilken integritet. Lilla vän. Jag blir så stolt när jag ser henne och hur hon handskas med situationen. En stolt far. Jag älskar dig.

 

Att gömma sig bakom skägget är inte den mest okomplicerade av uppgifter att ägna sig åt. Att möta sin dotter som en annan man, att se sin dotter bli stressad av ens närvaro, en högst annorlunda upplevelse. Kunde aldrig tro att hon inte skulle känna igen mig. Vår speciella kontakt. Såg hon inte i mina ögon att det var jag. Kände hon inte på lukten att det var jag. Nä, hon hade ingen aning om att det var jag. Jag lyckades. Uppdraget slutfört med gott resultat. Nu blir det svårare och svårare för varje år som går. Nervositeten kommer att stiga, insatserna höjas, utstyrsel och utförande måste trimmas. Det här blir en spännande resa.

 

 

Jag får börja med att ursäkta mitt frånfälle från bloggen. Min ambition är att skapa en blogg som uppdateras kontinuerligt och inte bara en gång i veckan. Nu gjorde jag det, gick i blogg-fällan, bad om ursäkt för att jag inte uppdaterat så ofta som jag velat. Blogg-fällan. Akta er! Nåväl.

 

Vi är en familj om fyra stycken. Tre av oss går i skola och en på förskola. Min fru och jag läser dessutom i samma hus men med olika inriktingar och ger således upphov till mycket intressanta nyanserade diskussioner med två helt olika perspektiv. En otroligt stimulerande upplevelse att istället för att jaga den utopiska självbilden byggd på materialistiska ting, bygga något genuint från grunden, helt utan de senaste trenderna och kostsamma lismande lördagsmiddagar i sällskap av människor som bara är ute efter att bräcka den andre. Att lära för livet. Jag fokuserar förvånansvärt lite på min framtida karriär just nu, eller vad jag egentligen tänkt att arbeta med när jag står med examensbeviset i min hand. Det känns liksom inte relevant. Vad som känns desto mer relevant är att vara i stunden och lära för livet. Min yngsta dotter är min läromästare på den fronten. Hon är expert på att tvinga en till att vara i stunden, att se till de små sakerna i livet, att se hur en rosa häst förhåller sig till en bil, att gång på gång bli lika förvånad och överväldigad över att bollen var gömd på samma ställe, igen. Jag gillar det skarpt!

 

Jag besökte tandläkaren i förra veckan. Tandhygienisten frågade i vanlig ordning hur allt stod till med mina tänder. Mitt standardsvar att allt var jättebra uteblev denna gång. Jag svarade istället ärligt och sa att det inte alls var bra. Att tänderna i överkäken ilar så till den milda grad att en rengöring av dem är ett aber. När tandborsten närmar sig tandhalsarna känns obehaget så eftertryckligt att impulserna från hjärnan verkar kommunicera till min arm att; Sluta borsta! För guds skull, sluta borsta! Det blir svårt att fortsätta tandborstningen. Hon funderade vad det kunde tänkas bero på, för mina tandhalsar är nämligen inte blottade, vilket annars kan ge upphov till stort obehag. Jag berättade då att jag äter en del mediciner, och att det kanske har med det att göra. Vad säger jag, tänkte jag för mig själv. Jag äter en del mediciner. Skummis. Nu kommer hon att tro att jag lider av en svår psykisk ohälsa och sitter hemma och trycker en massa zombifierande mediciner. Inget fel med det, absolut inte, men ni vet ju hur det är med psykisk ohälsa i vårt samhället, tabu är ju bara förnamnet.

Hon stegade upp från sin vita snurrstol där hon satt, och gick fram till skjutdörren av frostat glas, som är det enda som skyddar mot korridoren och det lilla väntrummet nere i hörnet. Med en svepande rörelse drog hon försiktigt igen dörren samtidigt som hon försynt frågade vad det var för typ av mediciner som jag brukade. Liksom som om jag inte skulle uppfatta att hon drog igen dörren och att samtalet härifrån skulle anta en mera förtrolig karaktär.

- Ja, jag har fått MS. Så jag äter ju en del mediciner för det, och det kanske kan påverka en del? Sa jag helt oförmodat. Hon föreföll en aning chockad och visste inte riktigt hur hon skulle bete sig. Obekvämt. Men hon tackade så mycket för informationen och menade att det var viktigt att tandläkaren får hela bilden i syfte att kunna utföra en passande behandling. Hon frågade vidare om jag hade upplevt några problem med bihålorna den senaste tiden. Jag tänkte efter och svarade att det hade jag. Mabthera kan ju jäklas lite med bihålorna. En vanlig biverkning. Jag har ju känt av det, att det trycker bakom ögonen och så, men jag har inte lagt någon särkild vikt vid det då det har varit andra symptom som varit mera utmärkande och svårare att handskas med. Tydligen är det så att problem i bihålorna kan medföra ett obehag i överkäken i form av ilningar, då nerverna från bihålorna når ända ner i tandhalsarna. Låter rimligt, tänker jag. Dessa nerver. Dessa jävla nerver. 

Nåväl, hon kan inte göra mycket mer än att skrapa och skura mina tänder rena och boka in en tid hos tandläkaren för vidare konsultation. Januari blir bra. Kanske kan jag då passa på att fråga om tandläkaren kan göra något åt mina gluggar och sneda tänder, för det börjar se fördjävligt ut. Tycker att de bara blir värre och värre. Ni vet jag har gluggar både uppe och nere. I nederkäken ser det ut som att jag har en tand borta. Mindre smickrande och dessutom ett socialt handikapp. Tänker att jag borde försöka eliminera samtliga potentialla sociala handikapp för att lättare kunna handskas med min sociala fobi. Ja, social fobi. Lider inte alla av det?

 

 

Till dessa arma människor som känner sig hotade och som är oroliga att deras älskade traditioner ej längre kommer förbli; Låt oss börja med negerboll kontrar chokladboll. Rättigheten att säga negerboll torde för det första vara tämligen överflödig, men det är dock en ”rättighet” som fungerar väl som kanal för vardagsrasism. Vem äger rimligen tolkningsföreträde till ordet negerboll? Är det den grupp som i generationer har kämpat för sina grundläggande rättigheter, eller är det gruvarbetaren som saknar utbildning och som aldrig sett världen eller ens delar av den? Finns det någon möjlighet att istället tänka om ordet i en historisk kontext istället för att känna sig hotad och direkt hävda sin rätt I sandlådan – Förståelse.

 

Om vi frågade medlemmar i Facebookgruppen ”Vi som vill ha kvar traditionella Kalle Ankas julafton”, innan de begärde tillträde till den, är jag övertygad om att de på frågan; ”Vad är viktigast för dig i Disneys Kalle anka på julafton?”, INTE hade svarat den svarta dockan som får ett ”OK” stämplat i rumpan, eller den skäggige man som gör kosackdansen. Men det fungerar ju återigen väldigt väl som kanal för vardagsrasismen som spinner högt på samtliga cylindrar. Om vi studerar gruppen närmare märker vi snart att den består av en majoritet lågutbildade män som gärna kallar sig ”arbetare”. Där har vi ett stort problem med gruppen, avsaknaden av akademiska poäng. Folkbildning torde vara en bra start för att få bukt med detta problem med växande missuppfattningar och upplevelser av att känna sig hotad. Grupper på hög mognadsnivå tål yttre påverkan och har flexibilitet nog att skifta mellan nödvändiga funktioner för att ta sig vidare. Det är mer än vad man kan säga om en del facebookgrupper.

 

Omfamna utveckling och framåtanda istället för att motsträvigt stå och stampa. Mina föräldrars jultraditioner har också förändrats en del sedan de var barn, och det känns både rimligt och naturligt. Exempelvis så sörjer vi inte desto mer på långfredagen, ej heller ser vi på gamla svartvita filmer om Jesu födelse och död. Vore det inte för denna ständiga utveckling av våra traditioner skulle vi förmodligen sitta på en rotvälta med ett begynnande skörbjugg, alternativt tuberkulos, och lyssna till ljuva toner av sinka och basun. Eller varför inte jamma lite mungiga? Jag är övertygad om att rädslan för att bli kallad rasist för att vi äter pepparkakor, julskinka och chokladbollar är obefogad – Öppna dina sinnen. Fred. Kärlek.

Jag tycker inte om vintern särskilt. Snön går väl an, men kölden. Jag ogillar starkt denna kyla. Jag tror att vi människor inte trivs i alltför låga temperaturer. Det blir obehagligt. Det ligger liksom i människans natur att trivas i varma, frodiga miljöer. Tror jag. Det är i vilket fall min natur. Varmt och skönt, yllesockor och brännvin.

 

 

Jag hade en hektisk dag på skolan idag med både intensivt grupparbete samt en intressant eftermiddagsföreläsning. Kommunikation och konflikthantering samt gruppens psykologi. Ja, det låter det minsann. En mycket duktig föreläsare gör det hela till en fröjd och det är bara att luta sig tillbaka och försöka att absorbera så mycket information som det bara är möjligt. Som det bara är möjligt ja. Dessa intensiva dagar kan jag ibland känna emot slutet av dagen hur vinden tilltar och vågstyrkan ökar. Skutan börjar så smått röra sig i sidleds, upp och ner, allt efter vågornas takt och friskhet. Jag vet ju att gunget kommer sig av en lång dag med mycket att göra, och blir därför varken rädd eller särskilt illa berörd av det. -Skepp O´hoj! Tänker jag för mig själv, medans universitetslektorn intensivt berättar om hennes "Lars Norén - julafton". Den vars tomten bland annat spydde ner hela skinnsoffan, som hade kunnat traumatisera henne och medfört att julaftnar framledes mest hade varit ett aber av ångest, sorg och olycka. Nu var hon ju en vuxen, självständig individ vid tillfället och kunde således handskas med situationen. Hon berättade att hon tycker om julen nu i alla fall, trots Lars Norén - incidenten. Jag antar att hon efter en analys av situationen kom fram till att det var tomten som ägde problemet, inte henne själv, och således tomten som fick ta ansvar för sina handlingar (Skura rent, be om ursäkt, kissa i glöggen etc). Vem som egentligen äger ansvaret är viktigt. Är man på det klara med den saken kringgår man en hel del emotionella trångmål. Det kunde ha varit värre. Jag tänker att det säkerligen hade varit mera traumatiskt för henne om det faktiskt var Lars Norén som var utklädd till tomten, och som efter att ha fraserat sig igenom pjäsen "Och ge oss skuggorna", våldsamt kastar upp över skinnsoffan. Hemska tanke. Då hade vi inte vetat vem som vara ägare till problemet..... 

 

Föreläsningen avslutades och jag tog mig skyndsamt ut till bilen, som jag för övrigt helt ofrivilligt parkerat på parkeringsplatsen längst bort från skolan. Kölden. Denna kyla. När det är så kallt så att ögonen tåras, men tåren vägrar släppa för att kölden tvingar den tillbaka. Stickningarna i ansiktet lägger sig, lägger av, det förefaller sig liksom vara lönlöst för hjärnan att försöka signalera att ansiktet lider av kölden. Äntligen framme låser jag upp bilen, placerar nyckeln i tändningslåset och vrider om. Jo, bilen startar, det behöver ni inte vara oroliga över. Jag sitter där i en igenfrostad bil, oförmögen att ge mig ut i kylan igen, sitter jag där och väntar. Tystnaden känns behaglig och det känns som om hjärnan vrider av på tempot en aning, och kroppen ger ifrån sig en tung utandning. Jag känner hur värmen från sätesvärmaren sakta sprider sig över min rumpa och lämnar ett obönhörligt eko av vällust och harmoni. Värmen, du är så välkommen, så otroligt välkommen! Mina mungipor formar ett leende, som bara vill växa och bli större. Jag känner mig nöjd och stolt över vad jag åstadkommit denna dag. Tillfreds. Äntligen.

 

 

 

Dessa två skrifter levereras i mitt namn en gång i månaden. Dagens arbete samt Civilekonomen. Jag kallar det för en motsättningarnas dynamik. Att jag får dessa två tidningar i min brevlåda är ingen slump. Man kan lätt tro att saker och ting bara händer av sig självt. Så är det inte. I alla fall inte i mitt liv. Jag styr medvetet, eller omedevetet händelser i min omgivning med en mängd aktiva val. Att välja att få hem dessa två tidningar är ett exempel. När jag var yngre gav min blotta uppsyn ett rebelliskt uttryck. Liksom som om jag letade luckor av obalans att fylla igen med en motvikt. Nio år gammal ute på skolgården. En skinnjacka som var tuffare än någonting jag någonsin sett. Mobben av tolvåringar som samlades runt mig i en ring med spörsmål som ;"Tror du att du är cool nu?" "Varför har du den där jackan på dig?". Det här var kanske inte det mest effektiva sättet att skaffa kompisar på, kan jag ju säga. Men det spelade ingen roll. Det kändes långt mera angeläget för mig att rubba dessa människors världsbild, att uttrycka sig på det sätt jag ville, än att skaffa en massa nya kontakter som det inte ens fanns något genuint i. Att jag arbetar mig genom livet på det här sättet har medfört att mitt kontaktnät är tämligen begränsat, och består endast av ett fåtal dyrgripar. Jag tror att det är ett sätt för mig att skapa balans i min omgivning. Uppkäftigt. Kanske är det min strävan efter harmoni. Att ständigt ta de svagas parti. Individualist från byn klarar jag mig utan det sociala gläfset. Men jag vet att det är viktigt att nätverka. Allra helst nu när jag skaffar mig en akademisk utbildning. Men det är svårt att vara skådespelare i det sociala spelet. Det blir lätt så skitnödigt och vämjeligt, så jag låter helst bli. Men jag övar på det. Kanske blir jag inte belönad med en guldbagge för mina taffatta försök till att agera estradör på den svikliga scenen av livet. Men jag övar på det. Jag är så illa tvungen.

 

 

Igår trotsade jag lappmöglet och gav mig ut och kutade. Det visade sig vara väldigt tungt och det kändes som om min kropp skrek efter sina lymfocyter. Flåset är nära noll, och benen känns sömninga. Men jag klarade distansen jag företog mig. Jag måste börja om från början nu, ta det i sakta mak utan att stressa, och glädjas över de små framstegen jag kontinuerligt gör. Alltid trist att börja om från början, men det kommer att gå mycket snabbare att komma i form den här gången än förra då jag inte hade någon som helst grund att utgå ifrån. 

 

Oplogade gångbanor är bra träning. Känns som att springa på en strand. Min käre bror, samt löpmentor, sa att jag kommer att vara tacksam för detta till sommaren. Att det känns jättetungt nu, men bra träning som kommer att ge effekt till sommaren. Känns skönt. Bara att kämpa på. Kör i vind!

 

 

 

 

Som jag tidigare nämnt så är min ambition att springa Stockholm Marathon 2013. Blotta tanken på detta har gjort mig lite illa till mods och rädslan för att göra sig själv besviken är påtaglig.

 

 

 

Jag tittar ut och ser på hur snön yr och virvlar runt. Den lägger sig för ett ögonblick till vila och ro, för att plötsligt virvla upp igen och bilda stöddiga moln av ogenomtränglig vit massa. Jag lyfter blicken mot den stora granen. Den ser ansträngd ut där den står. Som om den krampaktigt försökte ignorera obehaget av de isande, kalla vindar av vinter. Och nätterna. De olagligt becksvarta nätterna, som påtvingat lägger sig i och vägrar att kapitulera. Jag stirrar på granen. Ser hur den bara står där och tar emot snön, som likt en våt ullpläd breder ut sig längs dess grenar. Ansträngd och svårmodig, men samtidigt så segsliten och uthållig. Granen. När jag släpper blicken från granen lägger jag märke till att det finns fler granar i samma dunge. Faktiskt en hel drös av granar. Jag iakttar några utav dem och upptäcker snart att dem bär inte lika tungt som den stora granen. Genom att sakta svaja från den ena sidan till den andra, tycks dem på ett spänstigt sätt kunna parera de obarmhärtiga attackerna från vintervind och snö. Kanske är det ett sätt att ta sig igenom ungdomens svårbemästrade balansgång mot vuxenlivet. Att kaxigt låta de isande pilarna av gift passera med ett hånflin, utan vidare eftertanke på vare sig risk eller allvar. Ett farligt vågspel, men ack så nödvändigt. Jag tittar upp igen mot den stora granen och tänker att de starkaste, största granarna får bära tyngst. Verkar på något sätt rimligt att agera skydd åt de yngre. De äldre har liksom befäst sin postion och rör sig inte lika hastigt i ett kontinuum som de yngre. Sökande. När ljuset möter oss igen till våren kommer snön att droppande överge granens vilande grenar, likt en förlösande tår rinner längs en kind. Så gick det till i år, och så kommer att ske även nästa år. För varje vinter som passerar, för varje uttömmande kraftansträngning som granen gör, kommer den att stå sig än starkare och än modigare än någonsin. Granen.

 

 

 

Nu tänker ni säkert att jag lider av allvarlig psykos. Men så är inte fallet. Faktiskt. Att jag talar om granar på det sätt jag gör har att göra med min barndom, som till stor del formades i en liten, med betoning på liten, norrländsk by. Där var det nämligen så att granen var en väsentlig del av mitt sociala umgänge, och sociala stöd också för den delen. En gran lyssnar alltid tålmodigt på dina bekymmer, och verkar med sitt häftiga omfång onekligen tröstande. En gran slänger aldrig glåpord efter dig, eller hånfulla blickar heller för den delen. Tänk på det nästa gång ni möter en gran. Stanna upp och ta er tid. Låt granen lyssna till era bryderier. Jag lovar er, lyssna kommer den att göra. 

 

 

MS är en sjukdom med lika många olika ansikten som det finns MS-diagnosticerade patienter sägs det. MS-gänget är därför en brokig skara människor som alla måste lära känna sin "egna" sjukdom och sin "egna" sjukdoms premisser. MS-gänget. Varför jag använder mig av MS-gänget som begrepp är av den enkla anledningen att jag känner mig som en i gänget. Jag känner mig dessutom ganska trygg i att vara en del av MS-gänget. För er som liksom jag, förkastar devisen att ensam är stark, förstår säkert mitt resonemang. Det kanske låter konstigt, men det finns faktiskt mycket värre saker att drabbas av än MS. 

 

Du lever. Du andas. Du är fri. Tacksamhet.

 

Imorgon är det tentamina. Har ju som bekant varit lite sänkt efter "Mabthera-tankningen" och därför jobbat hemifrån de senaste två veckorna. Jag har haft tur att jag har kunnat lösa det så även denna medicinering. En stor fördel med Mabthera är att medicinering ges endast 1 gång / år. Förhoppningsvis ska jag inte halka efter i plugget den här gången heller. Men det finns alltid en oro. Ständigt. Om jag halkar efter nu, hur ska jag någonsin kunna hämta in det förlorade? Om jag inte orkar med plugget just nu, vad blir alternativet? Socialbidrag? Ja, som student har man inte särskilt mycket trygghet att falla tillbaks på. Socialbidrag. Sjukskriven. Sjukpensionär. Vilken framtid ger jag mina barn. Ovärdigt. Hur ska jag kunna få ett arbete i framtiden? Min hemlighet. MS. Negativa tankar som gnager den här tiden på året. Jag vet att de lämnar mig sedan. Tankarna. Ge de ett par veckor till. De kommer ge med sig. Tankarna.

Är så otroligt tacksam för det stöd jag har hemifrån. Vore det inte för det, stödet, hade jag förmodligen försatt mig i ett dåligt tillstånd. Ett mycket dåligt tillstånd. Kärleken övervinner allt, må låta som en kliché, men det är förbannat sant i alla fall. Tack. 

 

Svettig Kärlek.

Ja gott folk, vad är MS? Förutom det Multipla Sanningar jag sällar mig till kan MS även stå för Multipel Skleros. Det är en kronisk nervsjukdom som jag också sällar mig till, inte frivilligt, men likväl är jag ansluten till den. Eller möjligen den till mig. Du oinbjuda gäst. För er som inte riktigt vet vad MS handlar om i en klinisk bemärkelse tänkte jag försöka mig på en kort presentation av själva sjukdomen Multipel Skleros. Kliniskt. Presentationen får ske helt utan försköningar och med betoning på kort. Detta för att jag inte riktigt känner den på djupet än, och dessutom tar den nog mycket av min uppmärksamhet redan som det är. 

 

Multipel skleros är en kronisk nervsjukdom som angriper hjärna och/eller ryggmärg, det vill säga det centrala nervsystemet. Nervtrådarna skadas och då störs överföringen av nervimpulser ut till kroppens olika delar. Detta ger en mängd olika symptom beroende på vilka nervtrådar som blir angripna. Skadorna bildar ärrvävnad som har givit sjukdomen dess namn. "Multipel skleros" betyder många ärr. (red anm: "Multipla Sanningar" betyder mångfaldiga sanningar).

 

Så mycket mer än så tänker jag inte beröra av det kliniska området runt i kring sjukdomen, jag är ju som ni kanske listat ut, mera intresserad av att lära känna sjukdomen på djupet. Kanske inte på ett personligt plan där vi träffas och har kul, men i alla fall på ett plan som gör att relationen känns något sånär trygg och stabil. Att lära känna någon tar ibland tid. Särskilt när inte den personliga kemin finns där från start. "Klicket". Men jag antar att det får ta tid som så mycket annat här i livet. Det är lustigt, ju äldre man blir desto mer tycks man föreställa sig att allt får ta tid. Och ju äldre man blir, desto längre tid tar det i regel också. Förståelse. Men å andra sidan, vad är det vi egentligen jagar efter? Skattkistan vid regnbågens slut? Då ska jag tala om en sak för er. En av de multipla sanningarna. Regnbågen är nämligen till formen rund. Inte halvrund, utan rund, cirkelrund. Då säger vän av ordning; "Hur är det möjligt? Hur ska vi då finna skattkistan som vi så ivrigt försöker nå?" Ja, regnbågens slut är kanske inte vad vi trodde att det var. Det vi antog som ändligt kanske visar sig vara oändligt. Sluta upp med att flåsandes skubba runt och jaga! Jakten berövar nämligen livet på dess innehåll och mening. Det kommer en tid när stormen har bedarrat och de mörka molnen dragit förbi. En tid när vi alla står nakna och blottade inför sanningen. En tid där kärleken väger tyngst. Tills dess, kan vi inte försöka rå om varandra och se bortom ett människohat? Låt egoismen förbli och satsa istället på att vårda varandra. Det kommer ge dig tusenfaldigt tillbaka, det har ni mitt ord på. Min multipla sanning. En annan multipel sanning är den att jag är varken kristen eller religiös, om nu någon grunnade på den saken. Kör i vind!

Vad finns vid regnbågens slut?