multiplasanningar.blogg.se

När jag växte upp bar jag alltid på känslan av att vara annorlunda. Låt mig börja med att poängtera att jag på intet sätt vill mena att jag har en grandios självbild. Den självkritiske narcissisten. Nåväl.

Jag är mycket väl medveten om att alla barn är annorlunda, men fröet till min känsla av att vara annorlunda grodde på grund av att jag sällan orkade spela med i det där tramsiga spelet jag tyckte att både barn som vuxna sällade sig till. Jag upplevde nämligen att hela det sociala samspelet som konstruktion, handlade om ett slags jakande konformitet. Där en enfaldig tolerans var härskare, och hans undersåtar led av trångsynthet.

Jag förstod tidigt att jag aldrig kunde bli en del av denna masskonformitet. Min lust till att bliva en del av detta etablissemang av brackighet var intet. Varför visste jag inte, men att det inte skulle vara möjligt var uppenbart. Den otrampade stigen skulle jag få trampa ohjälpt - den rösten bar jag inom mig.  

 

 

Idag står jag ännu utanför denna masskonformitet, något jag kan känna mig både glad och stolt över. Att välja sina egna vägar och fortsätta trampa, det sker sällan särskilt obekymrat. Det finns hela tiden en vånda och en rädsla av att göra fel. Att någon, eller något, skall ställa sig i vägen och ge dig en smocka. Där varje bakslag ger näring åt det skeva fröet som verkar växa sig snett. Ett livets lidande blir utgångspunkten för hur du väljer att hantera nästa situation. Din ångest blir en tillgång för sättet på vilken nästa kapitel författas. Den röst som du bar inom dig, blev till dirigenten, vars orkester reagerade alltmer samspelade ju längre bort du trampade. Ett lidande. Ett livets lidande.

 

Jag blev otroligt smickrad av en vänlig kommentar jag fick här på bloggen för en tid sedan. Efter att ha läst igenom kommentaren en gång, valde jag att inte logga in på bloggen igen, förrän nu. Det låga självförtroendet smickras till ett slags sårbarhet, och barnet inom mig svarade omgående på hela händelsen. Jag kände rädslan så bekant, jämns med den kittlande tillfredställelsen av vällust. Det är fascinerande hur alla våra känslor vi någonsin haft, oupphörligt finns med oss framgent.

Jag fortsätter att trampa. Jag vet att belöning blir god, även om du stundom målat in dig i ett hörn så till den milda grad att du måste slå sönder väggen bakom dig för att kunna fly. En nödvändig flykt från dynga och dumheter. 

 

Tack så hjärtligt för den fina kommentaren, den värmer mer än du kan ana.