multiplasanningar.blogg.se

Genom livet och dess lurigheter försöker jag lita till min magkänsla. Jag har lärt mig att det blir lättare så. Eller jag kanske istället ska säga; det har visat sig vara gynnsamt att i den mån det är möjligt lyssna till sitt inre. Att känna efter ordentligt. Djupsinnigt. Beslut som tas utan hänsyn till ditt inre blir sällan fördelaktigt i slutet. Så stanna upp ett slag och bara lyssna. Lyssna till ditt inre. Proaktivera ångest.

 

Jag lyssnade till mitt inre senast för ett par timmar sedan. Middagen var avslutad och för första gången på länge, kände jag inte av den ibland övermäktiga tröttheten som lätt smyger sig på efter intag av föda. Den senaste tiden, alltsedan jag fick min medicin, har tröttheten varit ett aber. Gängse rutin har varit att efter middag fortfärdigt fälla in årorna. Trött, så trött. Jag syftar inte på en liten gäspning efter maten, utan mera en trötthet där kroppen knappt orkar bära sig självt. En trötthet där lemmarna tycks ömma av feber och ögonlocken ter sig så hängiga att det bliva svårt att skåda världen klart. Det är slitsamt att vara människa. 

 

Men denna gång var det som sagt annorlunda. Lyckan när denna trötthet uteblev lät inte vänta på sig och jag var tvungen att gräva fram träningskläder, passande för -15 grader, snöra på mig skorna och ge mig ut. Inte omedelbart efter middagen, men väl efter magen fått sin vila, en sisådär två timmar. Att gå på känsla och bara lyssna till sitt inre är fantastiskt. Jag slog på min GPS på telefonen och började bläddra igenom all tillgänglig musik. Vad sjutton är det läge att lyssna på nu? Aerosmiths debutalbum borde väl få liv i en stel och högdragen kropp, tänkte jag.

Mycket riktigt, när de första tonerna i låten Make it sparkar igång, spritter det till i kroppen och benen börjar försiktigt jogga sig framåt. Fantastiska känsla. Det här går ju riktigt bra, tänker jag. Fy sjutton vad härligt, nu kommer jag igen! Se så ynglingens ben spritter raskt i midnattssken! Superlativen fullständigt attackerade mina tankar och lyckan upplevdes som överväldigande.

 

Det senaste två månaderna har varit ganska tuffa. Slitsamt för min kropp, för mitt psyke men framförallt slitsamt för min fru. Det är nämligen hon som måste bära allt när det faller. Hus och hem, barn och mat. Älskade barn. Älskade fru. Detta kan vara något av det värsta som den här sjukdomen för med sig, att inte kunna verka fullt ut som pappa, äkta man, som medmänniska, student, polare, samt alla övriga roller vi människor måste anta för att fungera korrekt enligt norm - att vara en del av en helhet - samhället. Frustrerande att vilja, men inte kunna. Orättvist. 

 

Som tur är så är dessa perioder övergående och inte något beständigt. Det går över, det blir bättre. Något man alltid bör ha i åtanke när man befinner sig en sämre period men dessvärre en idé som känns allt annat än förankrad, i alla fall i mina tankar. Jag har under den här perioden mer och mer börjat förlika mig med att sjukdomen kommer att ta över min kropp, sakta men säkert. Att rullstolen med tiden är ofrånkomlig och tröttheten som kommer hålla mig till sängs på tok för många timmar per dygn. Att inte kunna sköta sig på egen hand som pensionär. Dessa negativa tankar kommer ibland, låt dem bara inte äta upp dig. Ge efter en aning så tar han över helt.

En ständig strävan att föra sig med positiva tankar hjälper mycket. Det har jag lärt mig av min fru. Jag måste tro på mig själv, tro att jag klarar att springa en marathon, tro att jag klarar av livet. Självförtroende. Trodde jag inte på det kunde jag lika gärna lägga mig ner och avsomna. Min fru är klok. Dessutom är hon väldigt varm och åskådliggör ständigt världen ur nya perspektiv. En enastående livskamrat.

 

 

Jag springer med lätta steg. Känner mig stark i kroppen för första gången på två månader. Ögonfransarna frostas en aning av kölden och luften känns frisk och välgörande. Då kommer det över mig att det faktiskt är jag som bestämmer mitt öde, inte min sjukdom. Släpper jag taget om mitt välmående vet att jag sjukdomen står där redo att mumsa i sig av myelinet och skicka mig på skov efter skov. Det är jag som bestämmer hur jag vill ha det. Som alltid är jag beredd att kriga, en ständig rebell, en jobbig jävel som aldrig ger upp. Din envisa jävla plankhead! Jag sätter premisserna för min sjukdoms förlopp. Galloperande, lätt trav, eller orubbligt seg som kola. Takten i vilken min sjukdom ska sätta käppar i hjulet för mig, sätter jag och ingen annan. Denna insikt känns lika enkel och banal som den är förtjusande fantastisk! - Att föra sig med positiva tankar. Tåren som fryser till is på min kind är inte en sorgetår. Inte denna gång. Det är en tår av lycka, en tår av djup tillfredställelse. Tåren får mig att hoppas att det är dags nu. Nu börjar det på riktigt. Nu kör vi! HeppHepp!