multiplasanningar.blogg.se

Tiden går i takt med klockan. Eller kan det vara så att tiden kommer? Går tiden iväg från oss eller kommer tiden till oss? Det sistnämnda alternativet öppnar upp nya möjligheter medans det andra ger oss en försjunken bitterhet om att livet passerar oss förbi.

 

Ett år har gått, eller kommit, beroende på hur man ser på saken. Ett år fullt av glädje, sorg, insiktsfullhet och annat som hör livet till. För ganska precis ett år sedan satt vi där i väntrummet, du och jag. Klockan var sent, närmare bestämt kring midnatt. Det är sent för att vara oss, vi som normalt gärna går i säng före klockan 21 på kvällarna. Men nu var det ju inte normalt. Nu var det faktiskt ganska onormalt. Vi hade tidigare under kvällen konfronteras med det faktum att jag med största sannolikhet bar på sjukdomen MS - Multipel Skleros. Jag satt med en droppställning och tankade kortison in i armvecket i hopp om att talet och balansen skulle komma åter. Du satt bredvid och försökte hålla dig stark. Att försöka visa upp en fasad av styrka och jävlaranamma, att se bortom eländet och verka positiv. Du försökte bära mig och hålla mig uppe, du gjorde allt för att jag inte skulle falla ihop alldeles. Det är jag dig evigt tacksam för. Tack. Vi visste dock båda att det här var något som skulle förändra våra liv. Det här var ingen förkylning eller en vinterkräksjuka. Det här var något vibrerande allvarsamt, något som man önskar bort. Vi grät.

Vårdavdelningen hade gjort kväll och väntrummet vi satt i var tyst och mörkt, sånär som på brasgelén som brann i den dekorativa kaminen. Elden värmde inte särskilt den här kvällen. Det verkade däremot kortisonet göra. Jag hade på förhand av sköterska fått veta att jag kunde få svårt att sova på grund av medicineringen, kortisonet kunde tydligen göra en väldigt pigg, och hade därför blivit tilldelad bensodiazepiner av läkaren. Dessa tabletter var välbehövliga den frostnatten, om inte för att komma ner från kortisonet, så för att dämpa ångesten. En ångest med inslag av död infann sig den kvällen. Mörka tankar tänkta när allt plötsligt ställs på sin spets. Ett vibrerande allvar.

När vi satt där i väntrummet hoppades jag att du aldrig skulle säga det du var tvungen att säga, - att det var dags att åka hemåt. Jag ville inte bli lämnad där. Jag ville sitta där med dig i den stunden för evigt. För när vi satt där kändes det så hoppfullt och tryggt. Jag vågade inte bli lämnad där. Jag ville följa med dig hem, hem till våra barn, hem till vårat liv, till vårat hem. Det gick inte. Det var lika bra att acceptera det hela som ett led i den förändring som skulle komma i och med att vi fått en ny oinbjuden gäst till vårat liv. Till vårat hem. Önska bort, önska nytt. Spelar ingen roll. 

 

Ett år har gått. Ett år har kommit. Vi trodde aldrig att det skulle gå. Men det gjorde det, långt bättre än vad vi någonsin kunnat förvänta oss. Vi är starkare nu. Starkare tillsammans. Vi vet att räta upp en slagsida, att rida ut en storm. Nu kan ingen våg i världen knäcka oss. Jag älskar dig.