Presentation av en MS-patient.
Jag heter Jergen Puckel och är 28 år gammal. Min familj består av min dotter som är 1,5 år, min bonusdotter som är 8 år samt min fantastiska fru vars ålder inte är relevant. Små barns ålder är väldigt viktigt och skall gärna anges med nogrann precision, om inte i dagar eller veckor, så i alla fall i termer av månader. Ju äldre vi blir, desto mera tenderar ålder att bli en irrelevant aspekt av livet. Eller, vi vill i alla fall att åldern skall vara det. Irrelevant. Vi betraktar den gärna med stor hänfördhet, något som för vishet och sinnesro med sig. Kanske är det så. Att livet faktiskt gör oss klokare. Det faktum att den för oss mot det ovillkorliga slutet är inget vi lägger särkild vikt vid, för det är väl det den gör? För oss sakta närmre och närmre mot slutet. Jag erkänner min påstridighet vad anbelangar dödens ständiga närvaro. Så har det alltid varit. Det kan låta tämligen pessimistiskt för somliga. Det är det inte. För mig har det alltid varit en självklarhet att bejaka dödens närvaro. Att stå med den ena foten i ett vibrerande allvar. Självklarhet är föressten fel ord. Det är nämligen ett hårt och mödosamt arbete att ständigt konfrontera sanningar och slåss på fronten. Så självklart är det ju absolut inte, snarare nödvändigt. Det har i vilket fall varit nödvändigt för mig i det liv jag har levt. En förutsättning, ett sätt att andas. Jag trivs för övrigt väldigt väl med mitt liv och betraktar varje ny dag som en spännande möjlighet att …… Konfrontera sanningar? Multipla Sanningar?
Att presentera sig själv tycker jag lätt kan bli pretentiös och ibland på gränsen till skitnödigt. Jag har väl egentligen ingen aning om vem jag är och vars jag är på väg. Har du det? Att lära känna sig själv är så som jag ser det en process som pågår ständigt och livet ut. Vid en personlig presentation ska man gärna vara så melodramatiskt och högtravande som det bara är möjligt. Det får gärna vara en kort, men slagkraftig sammanfattning på tre korta meningar. Meningarna får gärna innehålla ord som Charmfull, Bedårande och Engagerad. För vem blir inspirerad av att lyssna till hur eller om någon mår dåligt, är trött på livet eller kanske för stunden bara inte orkar ha med människor att göra överhuvudtaget. För allt handlar väl om att bli inspirerad och att inspirera, att jaga något bortom horisonten som verkar spännande på håll. Hur kul var det. Var det värt det.
Att se en problematik i att presentera sig själv tror jag är sunt, och ett tecken på att man faktiskt reflekterar över vem man egentligen är. Att inte kunna sammanfatta vem man är på tre korta meningar ska man vara tacksam för, då har du i alla fall kommit en bit på väg. Vars ska du.
Nu vet ni ialla fall vem jag är. Inte? - Du ljuger om ditt namn! Ta din skrävliga käft och försvinn! Det faktum att jag skriver under pseudonym (mitt riktiga namn är inte Jergen Puckel) förändrar egentligen ingenting. Vad säger namnet? Spelar det någon roll? Vet du vem jag är genom att lyssna till mitt namn? Att skriva under pseudonym är för mig en förutsättning för denna bloggs existens. Detta på grund av att arbetsgivare idag i regel har väldigt svårt att föreställa sig att MS kan vara någonting annat än rullstol och dyra sjukdagar. Jag vill inte grusa framtida möjligheter till karriär och kommer således att hålla mig anonym tills vidare. Förhoppningsvis kan jag över tid, genom bloggen, accentuera det faktum att MS idag inte nödvändigtvis behöver handla om rullstol och personlig assistans. Mitt syfte är inte att föringa sjukdomen. Absolut inte. Det är en allvarlig sjukdom. Mitt syfte blir snarare att nyansera bilden av sjukdomen som sådan.
Jergen Puckel. Kortison i armveck. Nydrucken kaffekopp.
Klok ja... Den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom sa en gång ungefär så här: "Det enda vi med säkerhet vet är att vi en gång ska dö. Och det vi sysslar med är att ständigt förbereda oss för döden. Och hur gör man det? Jo, genom att bli så klok/vis som möjligt. Och jag är övertygad om att det bästa sättet att bli klok på inte är genom filosofi, religion eller politik. Utan skönlitteraturen."
För att bäst förbereda sig för döden bör man alltså läsa så mycket skönlitteratur som möjligt. Från Homeros via Dante, Dostojevskij, Strindberg till moderna bra författare som Elfriede Jelinek eller vår egen Stig Larsson (som jag läser just nu. Alltså inte StiEg utan Stig.) Många tycker att jag är kvasiintellektuell. Ok, jag förbereder mig för döden på ett jävligt roligt sätt, tycker jag. Blandat med en del njutningsmedel.
Fortsätt skriva!
