multiplasanningar.blogg.se

Jag lämnar bilen där den står idag. Som en hyllning till apostlahästarna mina, tar jag stigen över berget med en packsäck på ryggen. Jag trotsar vinterns isande vind och trampar bestämt iväg. Under promenaden till affären lyssnas det till Mando Diaos - Infruset. Melankoliskt och vackert så det förslår. Jag gör entré i matbutiken och bestämmer mig för att fortsätta lyssna. Jag tycker om att gå runt och betrakta omgivningen med god musik i lurarna. När så mathandlingen är gjord så går jag en sväng förbi apoteket för att hämta ut min medicin. Modiodal vill jag ha. Modafinil är det som finns säger damen i kassan. - Det är samma verksamma substans men med ett annat namn, går det bra?, frågar hon. - Joo, svarar jag, aningens förstrött. Jag tänkte att det spelar väl ingen roll vad det är, så länge det är knutet till mitt recept och ger mig energi. - Vad är det för prisskillnad på de båda då?, frågar jag henne hastigt och med en nästan lite bitande ton, känner jag. Damen i kassan vrider sin skärm mot mig så att jag får möjlighet att se samtliga mediciner på listan som har likvärdig verksam substans som Modiodal innehåller. Jag betraktar listan av fyra alternativ och upptäcker snart att det endast finns en ask av en medicin att tillgå. De resterande medicinerna har lagersaldo noll. Tror fan hela stan har blivit narkoleptiker tänker jag för mig själv. Modiodal används nämligen främst vid narkolepsi. Den enda ask som finns på lager är såklart också den dyraste. - Vill du ha den ändå?, frågar hon mig igen. Vill ha och vill ha, fanns det ens något alternativ tänker jag. -- Jaha, låt gå, jag tar den dyrare sorten då, muttrar jag. 920kr kostar en ask med 30st tabletter. Niohundratjugokronor. Herregud. För ett par veckors energi. Nåväl, tur att jag inte behöver medicinen dagligen, endast vid behov, samt att högkostnadsskyddet går in och ger lite rabatt.

När jag går hemåt sätter jag igång Black Sabbath - Vol.4 från 1972. Wheels Of Confusion tuggar igång och jag börjar komma in i en skön lunk. Jag och min packsäck. När så låten går in i sin andra fas, The Straightener, känner jag plötsligt hur mina ben och min kropp vaknar till ordentligt. Får mystiska rysningar längs ryggen och upp emot nacken. Nä nu jävlar, hinner jag tänka för mig själv innan jag helt plötsligt känner hur jag vill börja springa. Är det "runners-high", eller något annat "high", eller bara vätskebrist, är tankar som åker genom mitt huvud. Kroppen känns i vilket fall inte alls sirapsseg längre utan den vill agera ut i häftiga rörelser. Gör mitt bästa för att hålla tillbaka, för att inte börja "Mick-jagger-dansa" på stället, för jag vet med mig någonstans i bakhuvudet att så får man inte göra. Det verkar konstigt att göra på det viset. Andra tycker i alla fall det, har jag hört. Så jag lägger band på mig själv, men kan ändå inte låta bli att låta den ena handen svänga i takt med tamburinen. Så gick vi där i vinterköld och snöyra, jag och min packsäck, svängandes med den ena handen i luften. The Straightener. Precis vad jag behövde. Den där skivan är för övrigt något av en favorit hos mig, och har så varit sedan barnsben. Det finns liksom en sådan urkraft i den att man ibland bara vill gråta.