Jag får börja med att ursäkta mitt frånfälle från bloggen. Min ambition är att skapa en blogg som uppdateras kontinuerligt och inte bara en gång i veckan. Nu gjorde jag det, gick i blogg-fällan, bad om ursäkt för att jag inte uppdaterat så ofta som jag velat. Blogg-fällan. Akta er! Nåväl.
Vi är en familj om fyra stycken. Tre av oss går i skola och en på förskola. Min fru och jag läser dessutom i samma hus men med olika inriktingar och ger således upphov till mycket intressanta nyanserade diskussioner med två helt olika perspektiv. En otroligt stimulerande upplevelse att istället för att jaga den utopiska självbilden byggd på materialistiska ting, bygga något genuint från grunden, helt utan de senaste trenderna och kostsamma lismande lördagsmiddagar i sällskap av människor som bara är ute efter att bräcka den andre. Att lära för livet. Jag fokuserar förvånansvärt lite på min framtida karriär just nu, eller vad jag egentligen tänkt att arbeta med när jag står med examensbeviset i min hand. Det känns liksom inte relevant. Vad som känns desto mer relevant är att vara i stunden och lära för livet. Min yngsta dotter är min läromästare på den fronten. Hon är expert på att tvinga en till att vara i stunden, att se till de små sakerna i livet, att se hur en rosa häst förhåller sig till en bil, att gång på gång bli lika förvånad och överväldigad över att bollen var gömd på samma ställe, igen. Jag gillar det skarpt!
Jag besökte tandläkaren i förra veckan. Tandhygienisten frågade i vanlig ordning hur allt stod till med mina tänder. Mitt standardsvar att allt var jättebra uteblev denna gång. Jag svarade istället ärligt och sa att det inte alls var bra. Att tänderna i överkäken ilar så till den milda grad att en rengöring av dem är ett aber. När tandborsten närmar sig tandhalsarna känns obehaget så eftertryckligt att impulserna från hjärnan verkar kommunicera till min arm att; Sluta borsta! För guds skull, sluta borsta! Det blir svårt att fortsätta tandborstningen. Hon funderade vad det kunde tänkas bero på, för mina tandhalsar är nämligen inte blottade, vilket annars kan ge upphov till stort obehag. Jag berättade då att jag äter en del mediciner, och att det kanske har med det att göra. Vad säger jag, tänkte jag för mig själv. Jag äter en del mediciner. Skummis. Nu kommer hon att tro att jag lider av en svår psykisk ohälsa och sitter hemma och trycker en massa zombifierande mediciner. Inget fel med det, absolut inte, men ni vet ju hur det är med psykisk ohälsa i vårt samhället, tabu är ju bara förnamnet.
Hon stegade upp från sin vita snurrstol där hon satt, och gick fram till skjutdörren av frostat glas, som är det enda som skyddar mot korridoren och det lilla väntrummet nere i hörnet. Med en svepande rörelse drog hon försiktigt igen dörren samtidigt som hon försynt frågade vad det var för typ av mediciner som jag brukade. Liksom som om jag inte skulle uppfatta att hon drog igen dörren och att samtalet härifrån skulle anta en mera förtrolig karaktär.
- Ja, jag har fått MS. Så jag äter ju en del mediciner för det, och det kanske kan påverka en del? Sa jag helt oförmodat. Hon föreföll en aning chockad och visste inte riktigt hur hon skulle bete sig. Obekvämt. Men hon tackade så mycket för informationen och menade att det var viktigt att tandläkaren får hela bilden i syfte att kunna utföra en passande behandling. Hon frågade vidare om jag hade upplevt några problem med bihålorna den senaste tiden. Jag tänkte efter och svarade att det hade jag. Mabthera kan ju jäklas lite med bihålorna. En vanlig biverkning. Jag har ju känt av det, att det trycker bakom ögonen och så, men jag har inte lagt någon särkild vikt vid det då det har varit andra symptom som varit mera utmärkande och svårare att handskas med. Tydligen är det så att problem i bihålorna kan medföra ett obehag i överkäken i form av ilningar, då nerverna från bihålorna når ända ner i tandhalsarna. Låter rimligt, tänker jag. Dessa nerver. Dessa jävla nerver.
Nåväl, hon kan inte göra mycket mer än att skrapa och skura mina tänder rena och boka in en tid hos tandläkaren för vidare konsultation. Januari blir bra. Kanske kan jag då passa på att fråga om tandläkaren kan göra något åt mina gluggar och sneda tänder, för det börjar se fördjävligt ut. Tycker att de bara blir värre och värre. Ni vet jag har gluggar både uppe och nere. I nederkäken ser det ut som att jag har en tand borta. Mindre smickrande och dessutom ett socialt handikapp. Tänker att jag borde försöka eliminera samtliga potentialla sociala handikapp för att lättare kunna handskas med min sociala fobi. Ja, social fobi. Lider inte alla av det?
Tandläkarens hus. Marmor på vägg som på golv.
Ljuva 60-tal.
