multiplasanningar.blogg.se

Min bror bor på kontinenten. 13 plusgrader och sol på julafton. Ibland avundas jag honom. Maten, klimatet och de goda dryckerna. Jag var där en gång och åt den mest fantastiska maten och njöt av den vackra miljön. Ibland avundas jag honom. Sedan slår det mig vilket fantastiskt liv vi lever här i den mörka norrländska urskogen. Jag tänker på min underbara fru, våra vackra barn. Hur skulle det någonsin kunna bli bättre än såhär? Att dessutom ha tillgång till en mycket god vård när man har den här jävla sjukdomen är ju också något större än noll. Jag tycker inte om vintern. Inte alls. Kalla, mörka och obehagligt, nästan påträngande tysta. Tystnanden. Efter vintern blir det ljusare. Somrarna passerar alltid förbi i rapid numera. Inte som när man var liten. Då kunde en sommar förefalla vara något evinnerligt. Somrarna numera är likt bleka bilder av något som en gång var. Antar att det har att göra med att man som ung ständigt gick och väntade på något som aldrig kom. Rastlösheten.

Hallonkräm till lunch ute på altanen. Filten på gräset som värmdes av solen. Skogen. Bäcken som rann genom fåran som skapats av en tillsynes oändlig ström av porlande vatten. Älven och det öronbedövande, mullrande dånet till efterklang. Att sitta där. Att känna på det kalla vattnet från älven. Att känna spänningen från det svala älsvattnet runt benen och hur det med ett ryckande sug gav ifrån en sig en svag vilja att ta mig med. Att ta mig med någon annanstans. Vars slutar den. Älven.

 

Vintern är allt bra härlig ändå. Livet likaså. Ständigt föränderligt och oförutsägbart. Och kampen! Vad vore vi människor utan kampen vi alla gått igenom som barn? Kampen som gjorde oss till dem vi blev. Utan kampen kunde vi lika gärna lägga oss ner och apatiskt se på när världen passerar oss förbi. Var du en kämpe? En heroisk soldat? Det var jag. Jag kämpade och slogs oförtrutet på ett oförgängligt slagfält. Det var tufft. Ibland hänsynslöst. Men jag är glad att den blev av. Kampen. Det är den som tvingar mig till närvaro, som får mig att ursklija sanningar. Multipla sanningar. Det var kampen som fick mig att möta livet. Det verkliga livet. Jag slogs inte sällan på slagfältet med min vapendragare och bror. En käftsmäll hit och en knäspark dit. Vi höll varandras händer längs det svindlande partierna, de där partierna då de blev otäckt. Vi böjde ner våra huvuden när vi sprängde oss fram. Vi valde alltid att springa längs de mörka stigarna med flest rötter att snubbla på. Det brokiga stigarna är ofta det som leder en någon vart. Den breda motorvägen känns för enkel och förutsägbar. Så jävla tråkig. Inte utvecklande för fem öre.

Ibland slår det mig att mina barn en dag också ska ta upp kampen. Det skrämmer mig. Hur ska jag som far förhålla mig till deras kamp. Deras egna kamp. Men det tar vi en annan gång. God kväll!