Som jag tidigare nämnt så är min ambition att springa Stockholm Marathon 2013. Blotta tanken på detta har gjort mig lite illa till mods och rädslan för att göra sig själv besviken är påtaglig.
Jag tittar ut och ser på hur snön yr och virvlar runt. Den lägger sig för ett ögonblick till vila och ro, för att plötsligt virvla upp igen och bilda stöddiga moln av ogenomtränglig vit massa. Jag lyfter blicken mot den stora granen. Den ser ansträngd ut där den står. Som om den krampaktigt försökte ignorera obehaget av de isande, kalla vindar av vinter. Och nätterna. De olagligt becksvarta nätterna, som påtvingat lägger sig i och vägrar att kapitulera. Jag stirrar på granen. Ser hur den bara står där och tar emot snön, som likt en våt ullpläd breder ut sig längs dess grenar. Ansträngd och svårmodig, men samtidigt så segsliten och uthållig. Granen. När jag släpper blicken från granen lägger jag märke till att det finns fler granar i samma dunge. Faktiskt en hel drös av granar. Jag iakttar några utav dem och upptäcker snart att dem bär inte lika tungt som den stora granen. Genom att sakta svaja från den ena sidan till den andra, tycks dem på ett spänstigt sätt kunna parera de obarmhärtiga attackerna från vintervind och snö. Kanske är det ett sätt att ta sig igenom ungdomens svårbemästrade balansgång mot vuxenlivet. Att kaxigt låta de isande pilarna av gift passera med ett hånflin, utan vidare eftertanke på vare sig risk eller allvar. Ett farligt vågspel, men ack så nödvändigt. Jag tittar upp igen mot den stora granen och tänker att de starkaste, största granarna får bära tyngst. Verkar på något sätt rimligt att agera skydd åt de yngre. De äldre har liksom befäst sin postion och rör sig inte lika hastigt i ett kontinuum som de yngre. Sökande. När ljuset möter oss igen till våren kommer snön att droppande överge granens vilande grenar, likt en förlösande tår rinner längs en kind. Så gick det till i år, och så kommer att ske även nästa år. För varje vinter som passerar, för varje uttömmande kraftansträngning som granen gör, kommer den att stå sig än starkare och än modigare än någonsin. Granen.
Nu tänker ni säkert att jag lider av allvarlig psykos. Men så är inte fallet. Faktiskt. Att jag talar om granar på det sätt jag gör har att göra med min barndom, som till stor del formades i en liten, med betoning på liten, norrländsk by. Där var det nämligen så att granen var en väsentlig del av mitt sociala umgänge, och sociala stöd också för den delen. En gran lyssnar alltid tålmodigt på dina bekymmer, och verkar med sitt häftiga omfång onekligen tröstande. En gran slänger aldrig glåpord efter dig, eller hånfulla blickar heller för den delen. Tänk på det nästa gång ni möter en gran. Stanna upp och ta er tid. Låt granen lyssna till era bryderier. Jag lovar er, lyssna kommer den att göra.
Granen. Samt dem,
som inte längre orkade.
