multiplasanningar.blogg.se

Dagen efter min medicinering ställde jag mig på löpbandet och sprang 1,2mil. Jag är relativt ovan vid att springa på band då jag helst springer ute i det fria. Men jag tänkte att det skulle vara skonsammare och att jag dessutom kunde avbryta när helst jag behövde. Jag kutade på som en idiot och mina steg smattrade tungt på löpbandet. Efteråt blev jag väldigt yr, nackhåren reste sig och jag började må ganska illa. Men det gick ju. Jag ville inte förlora formen som jag byggt upp, jag vill tillbaka till formen jag hade i somras innan jag sprang halvmarathon. Jag börjar inse att jag har tappat den. Formen. Att stiga upp på morgonen och ställa sig i dushen gör mig andfådd och jag blir tvungen att lägga mig ner och flåsa en stund efter att jag duschat klart och torkat mig. Det känns som om medicinen ställer om mig till något slags ursprungsläge, trycker på reset, tar mig tillbaka till en tid när jag inte visste vad motion var. Det är trist. Jag känner mig maktlös. Men jag ger inte upp. Jag fortsätter som vanligt med målet inställt på Stockholm Marathon till sommaren. Vägen dit blir kanske en annan än vad jag tänkt mig, men säg mig, när i livet har vägen någonsin varit som jag tänkt mig? Aldrig. De krokigaste stigarna har alltid varit fängslande för mig. Varför ta den lätta vägen när det finns en svår? När du väl tagit dig igenom den svåra kan jag garantera att du inte kommer att ångra dig och tänka att du skulle ha tagit den lätta. Men det är tufft ibland. Ibland vill man lägga sig ner och gråta. Det får man göra. Med gråten kommer styrkan, den som gör att vi orkar ta oss igenom den svåra vägen och ända fram till mål.

 

Efter den nedslående löpturen på dryga 3km förra veckan reste jag mig idag och tog mig ut. Promenad. Så vidsträckt och rask som mina ben förmådde. I början var det tungt. Att förflytta benen kändes som att släpa på två våta stockar. Sedan kom andningen igång och allt kändes genast bättre. Jag vänder mig om för att se om trafiken utgör någon risk, yrseln slår till och jag känner mig smått berusad. Benen vinglar till varje gång jag blir tvungen att vända mig om. Men jag räds inte. Jag har varit där förut. I ruset. Jag vet att det är tillfälligt och att det kommer en tid efter ruset. Visste jag inte det torde jag med tiden bli tokig. Nedbruten. Jag vet ju att jag kommer att stå där vid startlinjen till sommaren. Jag vet att jag kommer att kuta som en idiot. Vägen dit blir säkert slitsam på sina ställen. Trots det ser jag med förtjusning fram emot att få möta den. Och om det skulle visa sig att är dåraktig, låt mig då få förbli det. Dåren. Dårfinken. Det tjurskallige geniet.