multiplasanningar.blogg.se

Totalt dränerad efter helgens bestyr blev det åter igen måndag. Kanske inte den bästa dagen på veckan, men likväl en start på något nytt. En möjlighet att ta tag i allt som den förra veckan inte ville ta i. Jag har börjat halta så smått i skolan. Finns liksom ingen kraft att ta tag i allt som jag borde ta tag i. Vet inte vars jag ska börja. Kraftlöshet. Jag vill bara komma iform igen och kunna prestera i skolan så som jag vet jag kan prestera. Frustration. Jag vill inte vara en frånvarande far, ej heller en disträ make. Tårögd. Jag vet att ruska liv i kroppen, jag har gjort det förr. Det är bara en fråga om tid. Snart. Låter det förbli en stund. Det får ta tid ibland. I sinom tid. Snart.

 

Visste du att jag stod här hela tiden och väntade? Jag stod precis här och väntade. Inte för att jag visste att du skulle komma, men jag väntade. Långt om länge så stod du plötsligt där bredvid mig. Du betraktade mig rakt igenom. Långt om länge medgavs min faktiska existens. Du ville nyfiket uppleva vem jag var. Långt om länge skulle jag börja leva på riktigt. Livet bestod ej längre av obevekligt uthärdande. Livet lossnade och allt rasade samman för att ånyo sammanfogas till något genuint. Äntligen en förnimmelse av något jag tidigare bara läst om. Hur kunde jag tro att livet kunde vara så sagolikt.