Utforska mörkret.
Hur är det egentligen att ha MS? Ja, inte vet jag. Jag vet inte så mycket om hur det är att ha MS, jag är rätt ny i MS-gänget. Kanske vet jag inte mycket om den för att jag ännu inte riktigt identifierat mig med sjukdomen. Eller kanske inte riktigt accepterat den fullt ut, att den är en del av mig. För det är den ju, en del av mig. Den äger inte mitt liv, men den är en del av mig. En liten del. Den dikterar inte mina livsvillkor, hur jag är tvungen att leva mitt liv, men den påverkar mitt liv. Hur den påverkar vet jag inte. Men att den påverkar mig, det vet jag.
Det jag i alla fall med säkerhet vet är att det faktum att sjukdomen huserar i min kropp, färgar inte bara mitt sätt att leva, utan också min syn på livet. Vad är livet. Vad vore livet utan MS. Livet är idag. Inte igår, eller imorgon, utan idag. Lev nu. Å de å de....
Jag fick ett mystiskt adrenalinpåslag när min yngsta dotter vaknade och ville ha lite välling. Klockan var kring tre och hon verkade väldigt bestämd över hur hon ville ha det med vällingen. Hennes gråt gav intrycket av en närmast befallande stämma. När vällingen så va uppdrucken gick hon åter till vila och allt blev lugnt och tyst. Det föreföll mig som om jag hade annat för mig än att bara ligga och stirra. Jag gjorde slag i sak och steg upp och började arbeta undan lite av dagens förestående bestyr. Ett bra beslut skulle det visa sig, i alla fall än så länge. Tvätten är vikt och köksstädningen fullbordad, sånär som på lite smulor i hörnen. Nu återstår att lugnt sjunka ner i soffan ett slag och se över lite skolarbete. Att stiga upp före halv fyra på morgonen kan te sig en aning besynnerligt. Det må så vara. Men mörkret vidkänns dag som natt den här årstiden, det verkar som om det på inga villkor tänkt lossa sitt tröttsamma grepp om oss. Mörkret. Jag utmanar dig.
Nåväl, antar att man i dessa tider får passa på att arbeta när tillfälle ges. Till syvende och sist så passar det rätt bra för mig med flexibla tider. Alla är vi olika, och tur är väl det.
Mörkret. Jag utmanar dig.
