Möte med tågkonduktören. Fragment No. 2.
- Här! Äntligen! Här är den! Nämnde jag inte att jag var säker på min sak? Jag visste väl att biljetten skulle finnas med mig någonstans. Nu får konduktören se att jag inte är en förljugen man som ägnar sig åt tjyveri, utan att min karaktär består av heder och det vitaste av samveten.
- Varsågod och se på mitt färdbevis!, sa mannen och sträckte fram biljetten till konduktören.
Konduktören tittade på mannen, kastade en håglös blick på den framsträckta biljetten, och tittade sedan återigen upp mot mannen. Han sa ingenting, inte ett ord. Hans ögon var glansiga och blicken var tom. Det var som om han aldrig uppfattat att mannens sökande efter sitt färdbevis givit resultat, och att han nu inte längre riskerade att bli tvivelaktigt beskylld. Frikännandets upprymdhet. Obunden och lösgjord likt grinden som öppnas mot sommarbetet.
Det var nästan som om konduktören för ett ögonblick hade glömt bort anledningen till varför han satt där, mitt emot en okänd man, i en av tågets många kupéer. Märkbart plågad av gårdagens bekymmer. Ett trassligt grubbel som gick överstyr. Rödsprängda ögon som ett resultat av visheten som aldrig blev.
- Nå, vill konduktören inte syna mitt färdbevis?, sa mannen och sträckte uppmanande fram sin biljett på nytt mot konduktören.
Konduktören tittade fortfarande på mannen utan att yppa ett ord. Han sa ingenting. Han gav ej ifrån sig så mycket som en ansiktsryckning. Bara stirrade på mannen och på dennes biljett.
Mannens upprymdhet förbyttes i något mera oförstående. En tveksam undran lade sig över mannens uttryck, som vid det här laget inte kunde begripa varför konduktören inte tycktes bry sig om biljetten.
Plötsligt hämtade konduktören andan och anlade en djup suck. Vid nästa andhämtning sade han;
- Tror ni att jag bryr mig om huruvida ni har ett giltigt färdbevis eller ej? Tror ni det?
-Vad menar ni?, frågade mannen, som nu , fullt förståeligt, antagit en lite strängare ton på rösten.
Frustrationen över ett rättfärdigande som riskerade att utebli. Känslorna över konduktörens försummande skick. Rädslan över att en oskyldig anklagan, ska förlängas till ett förkunnande, som i sitt eftermäle ger en lumpen bild av det som faktiskt är. Med skeva sakförhållanden följer folkets plågsamma dom. Det var något mannen visste alltför väl.
– Nu får ni allt ta och förklara er!, uppmanade mannen konduktören på ett bestämt, nästan fordrande vis.
- Menar ni på fullaste allvar, att ni underlåter mig att rentvå mig själv som en tjyvig fripassagerare? Vad är syftet med erat bristfälliga omdöme?
En värdelös papperslapp.
Eller, stundens dyrbaraste ägodel.
Lägg Rödbetsjuicen på Kylning!
8 dagar kvar. Rödbetsjuicen ligger på kylning. Det mentala spelet tuffar på med full kraft.
- Hur sjutton ska jag orka ta mig runt? Håller kroppen? Jag har satt mål-tiden alldeles för amibitiöst... Sänk mål-tiden! För guds skull sänk mål-tiden! På tal om det... Vilka måltider ska intagas? Äter jag rätt? Eller är jag helt ute och cyklar? -
Funderingarna är många såhär 8 dagar inför Stockholm Marathon. Det är med skräckblandad förtjusning, som jag dag för dag räknar ner till detta spekatakel. För spektakel kommer det att bli. Ett fantastiskt spektakel!
Jag tänker på min stackars fru som fått genomlida drygt ett års (more or less) uppladdning, med allt vad det innebär. Den lugna och kontrollerade man du en gång gifte dig med. Han vars behärskning kunde liknas med en Samurais. Nu bitvis stingslig och hetlevrad, eljest glad och endorfinstinn. Allt babbel på sena kvällar om hur jag borde lägga upp träningen egentligen. Om att jag aldrig kommer att klara det här. Om att jag kommer att klara det här hur bra som helst. En kletig egoist.
Jag tänker på min käre bror, han som bor på kontinenten, som packar sin kappsäck och reser iväg för spektaklets skull. Han som en gång i tiden fick mig att börja löpa. Han som sådde fröet till min viktnedgång på 20 pannor. Han som jag trodde fått en psykos när han första gången berättade att han skulle springa en Marathon. En Marathon liksom. Hur faan ska du kunna springa en Marathon? Och varför? Till vilken nytta?
Jag tänker på mina barn som varit med under denna långa träningsperiod. Varav den äldsta blivit inspirerad och själv börjat tala om att börja springa lopp när hon blir större. Som börjat intressera sig för mina distanser och hur långt jag sprungit för dagen. Som rapporterar vidare hur långt jag har sprungit som längst, och hur långt jag faktiskt ska springa sedan.
Den yngsta som så många gånger legat ner på golvet med mig och gjort hemmaövningar. Som med ett gott asgarv, försökt att härma hur det ser ut när jag gör situps. Som stått och skrattat högt åt mig när jag gjort flåsandes har utfört mina ryggövningar.
Jag är er alla evigt tacksam för detta. Tack.
Min kropp känns stark. Mitt psyke känns stenhårt. Jag går på stan och möter blickar, får ibland för mig att folk hoppar till när de möter min blick. Mitt psyke känns stenhårt. Jag är så jävla inställd på att klara det här nu så jag har svårt att fokusera på annat. Skrev föressten en tenta idag, på tal om att fokusera på annat. Det gick riktigt bra på skrivningen tror jag. En liten sketen tenta är ingenting nu. Relativitetsteorin säger att en tenta är flugskit nu. Ingen egentlig utmaning. Inte just nu i alla fall.
Nu kör vi. HeppHepp!
Att närma sig något.
Han smög sig försiktigt fram. Jag antar att han inte ville verka uppseendeväckande på något vis. Trots det så var det precis det han var, uppseendeväckande.
Han som litade på känslan av att obemärkt glida förbi. Som vinden vi hörde men aldrig beaktade. Som tonen på rösten vars ord vi aldrig uppfattade. Han som vissa dagar försjönk in i en osynlig dimma, där tryggheten bestod i att inte uppmärksammas. Hans önskan blev att inte vara till bekymmer, att inte stå i vägen för det viktiga som skulle uträttas i livet. Utfallet blev att ständigt vara till lags, vika ner huvudet och begripa vilket misslyckande naturens trolleri bjudit på.
Att leva i ett ständigt misslyckande är inte värdigt någon. Känslan av tomhet önskar jag inte min bittraste av fiender, ej heller någon annan för den delen. Att fylla tomrummet av något blir angeläget. Vad tomrummet egentligen bestod av visste vi inte då. Vi hade ingen aning. Sökandet efter något vi inte visste var. Ett sökande efter något främmande i mörkret. Ett obekant fenomen.
Jag vågade mig in hit igen. För en stund glömde jag allt som har med Multipel Skleros att göra. Frisk som en nötkärna, eller som den solmogna fruktens innanmäte. Inte för att jag går runt och känner mig sjuk om dagarna, inte alls. Men ni vet hur det är. Tankarna om en oviss framtid hänger ibland som en våt filt över en. Den kväver den framtid som en gång såg lite annars ut. Den obekanta framtiden gör det svårt att andas och svårt att tänka klart. Men det är löjligt att gå runt och känna sig sjuk, det håller jag med om. Sjukdom, och i synnerhet symptom av sjukdom, tror jag till stor del handlar om en subjektiv upplevelse av något obekant. Vi blir inte sjukare än vad vi gör oss. Så håll huvudet högt och framtidstron stark. Låt vinden i ryggen bära dig framåt och glöm för guds skull inte att stanna upp och njuta av solen! Vilket jävla väder vi fick! Satan så skönt!
När jag nu har tappat tråden i skrivandet och börjat föra mig med superlativ och svordomar kan jag ju lika gärna passa på att nämna att det 12 dagar kvar till Sthlm Marathon. 12 dagar! Uppladdningen har gått så långt så att mitt egeninförda alkoholförbud vägrade upphäva sig denna helg, sommarvärme till trots. Den första ölen efter målgång om 12 dagar kommer att kännas som balsam för själen.
Nu är vi åter på banan med kompassriktning framåt! HeppHepp!
Sunshine in my heart, yes.
