Sentimentalt om medicin.
Jag sitter hemma och gråter till Malou efter tio. Denna blödighet, som eskalerat fullständigt sedan jag blev förälder, och som inför varje medicinering blir ytterst påtaglig. Jag antar att det hänger samman med någon slags ödmjukhet inför livet, eller inför döden kanske. Döden, som ingen av oss någonsin hinner ifrån, hur fort du än springer Du kommer aldrig undan.
I början av min sjukdom drabbades jag denna mörka tid på året ofta av mardrömmar. Denna tid då min medicin Mabthera skall tankas uti min kropp. Jag kunde vakna skrikandes och helt blöt av svett. Eller så vaknade jag av att min fru väckte mig, av hennes oro över min hastiga andning eller mitt ängsliga och disharmoniska sömnbeteende. Jag minns så väl känslan av hur min fru kramade mig hårt, eller hur hon höll min hand och var med mig genom dessa frostnätter. Utan den tryggheten så vet jag inte var jag hade varit idag. Ensamheten är skör.
Igår lämnade jag blodprover, som sig bör inför en omgång Mabthera. Inför medicinering så måste det säkerställas att kroppen är i skick nog att ta emot medicinen och den omställning som den för med sig. Därtill så kan man kolla D-vitamin nivåerna, vilket är intressant för oss som tar D-vitamin tillskott, att få se svart på vitt vilken skillnad det faktiskt gör med ett dagligt intag. Imorgon bitti kör årets medicinering igång. Man kan ju aldrig på förhand veta hur kroppen kommer att reagera, men allt som oftast brukar det gå riktigt bra. Tröttheten är man garanterad, vidare finns en feberkänsla under dagen och resten av kvällen. Musklerna ömmar och värker, benen känns tunga som stockar. Efterföljande dag känns i regel dimmig och diffus. Jag försöker alltid att motverka denna känsla genom att sköta träning och kost inför varje medicinering. Denna strategi går igen i hur jag försöker att tackla sjukdomen överlag. När jag fick min diagnos och låg inne på sjukhuset, bestämde jag mig för att inför nästa skov, så tänker jag vara i mitt livs bästa form, för att på så vis ge min kropp de bästa förutsättningarna att tackla skovet och allt som kommer med det. Det blev mitt sätt att tackla sjukdomsdiagnosens nyckfullhet, att ta vara på den lilla makt jag hade, och fortfarande har, i kriget mot MS. Med tiden så blir kost och motion mera som glidande begrepp, där kontinuitet inte alltid är ett ledord. Man blir bekväm och glömmer att man bär på en sjukdom som potentiellt kan förstöra hela ditt liv, som kan slå undan benen totalt och kasta dig i en rullstol. Därför blir medicineringen som sker en gång per år (snart två gånger per år) en viktig påminnelse om att ta hand om sig själv på bästa sätt, för att kunna stå pall en höststorm, som eventuellt kan finnas runt hörnet. Att bygga upp mentalt kapital för att kunna hantera traumat, samt att rent fysiskt vara i skick för att kunna stå emot förfallet. Därför ligger jag ofta i sjuksängen varje medicinering med en grym träningsvärk i hela kroppen, det blir mitt sätt att ladda och hålla modet uppe. Då har jag i alla fall gjort vad jag kunnat, vad sedan som händer kan jag ej påverka. Jag minns en medicinering, där jag dagen efter ställde mig på ett löpband och kutade en mil. Dumdristigt naturligtvis, mina läppar blev vita, och ansiktet som ett lakan. Mådde jättedåligt efteråt och var nära på att svimma flera gånger. Efter den gången så brukar jag försöka att ta det ganska lugnt efter medicin, i en vecka eller så, så att kroppen får arbeta i lugn och ro. Mabthera är ju inte direkt någon oskyldig koksaltlösning, så att kroppen måste arbeta är uppenbart.
I början av min sjukdom drabbades jag denna mörka tid på året ofta av mardrömmar. Denna tid då min medicin Mabthera skall tankas uti min kropp. Jag kunde vakna skrikandes och helt blöt av svett. Eller så vaknade jag av att min fru väckte mig, av hennes oro över min hastiga andning eller mitt ängsliga och disharmoniska sömnbeteende. Jag minns så väl känslan av hur min fru kramade mig hårt, eller hur hon höll min hand och var med mig genom dessa frostnätter. Utan den tryggheten så vet jag inte var jag hade varit idag. Ensamheten är skör.
Igår lämnade jag blodprover, som sig bör inför en omgång Mabthera. Inför medicinering så måste det säkerställas att kroppen är i skick nog att ta emot medicinen och den omställning som den för med sig. Därtill så kan man kolla D-vitamin nivåerna, vilket är intressant för oss som tar D-vitamin tillskott, att få se svart på vitt vilken skillnad det faktiskt gör med ett dagligt intag. Imorgon bitti kör årets medicinering igång. Man kan ju aldrig på förhand veta hur kroppen kommer att reagera, men allt som oftast brukar det gå riktigt bra. Tröttheten är man garanterad, vidare finns en feberkänsla under dagen och resten av kvällen. Musklerna ömmar och värker, benen känns tunga som stockar. Efterföljande dag känns i regel dimmig och diffus. Jag försöker alltid att motverka denna känsla genom att sköta träning och kost inför varje medicinering. Denna strategi går igen i hur jag försöker att tackla sjukdomen överlag. När jag fick min diagnos och låg inne på sjukhuset, bestämde jag mig för att inför nästa skov, så tänker jag vara i mitt livs bästa form, för att på så vis ge min kropp de bästa förutsättningarna att tackla skovet och allt som kommer med det. Det blev mitt sätt att tackla sjukdomsdiagnosens nyckfullhet, att ta vara på den lilla makt jag hade, och fortfarande har, i kriget mot MS. Med tiden så blir kost och motion mera som glidande begrepp, där kontinuitet inte alltid är ett ledord. Man blir bekväm och glömmer att man bär på en sjukdom som potentiellt kan förstöra hela ditt liv, som kan slå undan benen totalt och kasta dig i en rullstol. Därför blir medicineringen som sker en gång per år (snart två gånger per år) en viktig påminnelse om att ta hand om sig själv på bästa sätt, för att kunna stå pall en höststorm, som eventuellt kan finnas runt hörnet. Att bygga upp mentalt kapital för att kunna hantera traumat, samt att rent fysiskt vara i skick för att kunna stå emot förfallet. Därför ligger jag ofta i sjuksängen varje medicinering med en grym träningsvärk i hela kroppen, det blir mitt sätt att ladda och hålla modet uppe. Då har jag i alla fall gjort vad jag kunnat, vad sedan som händer kan jag ej påverka. Jag minns en medicinering, där jag dagen efter ställde mig på ett löpband och kutade en mil. Dumdristigt naturligtvis, mina läppar blev vita, och ansiktet som ett lakan. Mådde jättedåligt efteråt och var nära på att svimma flera gånger. Efter den gången så brukar jag försöka att ta det ganska lugnt efter medicin, i en vecka eller så, så att kroppen får arbeta i lugn och ro. Mabthera är ju inte direkt någon oskyldig koksaltlösning, så att kroppen måste arbeta är uppenbart.
Kommentarer
Trackback
