multiplasanningar.blogg.se

Låt mitt skrik eka över det som alltid höll honom fast. Låt min röst överrösta alla röster från dem som högg honom i magen, med orden vars allvar tilltog med åren. Orden vars skärpa skar likt rakblad i en värld som var svår att tyda. Som liten blev han ofta missförstådd. Fel. Som liten valde han alltid att gå vägar som gängse ”männisch” svårligen kunde acceptera. Hur vi värjer oss mot det okända, och hur vi fördömer allt som inte är tillräckligt inom räckhåll. Hur vi kuvar alla dem som inte trampar längs stigen som vi trampat upp så fint. Hur vi väljer att tillrättavisa alla de som inte gör som man ska. Du går bakom mig i ledet, annars jävlar!

När jag var liten som en underarm, fick jag en roll som en outsider. En rebell. En som medverkade i något ingen någonsin kunde acceptera. Ni placerade mig i en situation så omöjlig på många sätt. Omöjlig att hantera, omöjlig att leva i. Ni satte er själva så jävla långt före alla andra och allting som någonsin varit. Ni trodde att ni själva och era känslor rådde över allt annat på denna jord. Det var fel, det ni gjorde rådde inte över alla andras känslor. Era känslor var aldrig viktigare. Tyvärr. Ringar på vattnet vittnar om misstaget. 

Liten som en underarm, blev det min verklighet och det enda jag visste. Min borg. Min person. Det enda jag kunde försvara, och försvara – det gjorde jag, över och förbi alla rimliga gränser, det ska gudarna veta. Vilka jävla gudar? Han den satan som ständigt rev mig i ansiktet? Han som sparkade mig i magen när mina kläder var fel? Dem som stod och väntade på mig vid ingången till matsalen? Dem som jagade mitt hjärta upp i en puls jag tidigare inte visste existerade.

Jag är ateist. Tror varken på gud eller någon stor ledare med grandios personlighetsstörning. Jag tror på människan, tror jag. Tror jag. Jag tror på karma, på kredit och debet – en vacker dag kommer det över dig, allt det du aldrig trodde skulle hinna ifatt dig. En vacker dag står du där och trampar i dyngan som du en gång släppt ifrån dig.

Att vara född outsider kommer med vissa komplikationer, inte minst i det här samhället som du och jag råkar leva i.

- Ta av dig offerkoftan för i helvete! Jo, ibland får jag av mig den, men oftast värmer den för jävla skönt. Offerkoftan som värmer i en kall jävla värld.

Egentligen var det ganska enkelt för mig  att få diagnosen MS. Inget konstigt alls, utan endast livet som har sin gilla gång. Mitt liv. Jag ljög precis. Lögner. Det var väldigt konstigt att få diagnosen MS, även för en outsider som jag. Det var både konstigt och för jävligt. Det var så mycket… Jag har försökt att sätta ord på precis de där känslorna som fanns i mig för fyra år sedan. Eller var det fem år sedan? Jag har tappat räkningen på månaderna som MS-sjuk, den räkning jag hade så jävla bra koll på förr. Att tappa räkningen kan vara skönt ibland. Ord på känslor.

Denna blogg har från start försökt att sätta ord på mina känslor. Jag kan inte säga att den har lyckats, för skulle den lyckats skulle jag förmodligen inte sitta här och skriva. Den dag när känslorna kan förmedlas med ord, när känslorna kan definieras med hjälp av bokstäver, då behöver vi inte längre skriva och författa hur vi mår och står. Mitt skrivande handlar ofta om att tassa runt känslor och stundom kunna definiera vad som är vad, och stundom inte. Jag är dock emellertid glad åt att jag en gång började med denna blogg. Den har givit mig mer än jag kunnat ana. Detta blev tydligt häromdagen när jag nostalgiskt sökte efter gamla inlägg här på bloggen, sådana inlägg som skrevs i stunden som blev passerad och glömd. Plötsligt fann jag boken. Boken jag alltid velat skriva. Den fanns fragmenterad här i bloggen. Delarna fanns där, arbetet återstod. Nu krävde han bara tiden, tiden att skriva. Tiden att definiera vad som är vad. Boken.

Han med en grandios personlighetsstörning och boken.