Ett känslomässigt permafrost.
Förprogrammerade genetiska koder, en ilning längs ryggraden. Ett känslomässigt permafrost.
Jag minns så väl när vi var små, innan den komplexa världen tog vid. Jag minns vår relation som barn, jag minns den väldigt tydligt. Hur vi kunde ägna varandra tid och kärlek, och i viss mån också ett djupare samförstånd. Att varje dag tillsammans blev ett livets äventyr, ett äventyr som aldrig tycktes kunna ta slut. Skratten och glädjen från den tiden, blev för mig en outsinlig källa till inspiration i mitt vuxna liv. I min relation till mina barn. Det barnsliga känslorna som fortfarande lever.
Jag vet att transitionen till vår vuxna relation uteblev, och jag sörjer det ibland. Jag sörjer för något som aldrig fanns, något som levde enbart på hoppet. Något jag aldrig ens ifrågasatte. Tron på att det självklara blodsbandet skulle bestå, att det skulle stärkas och utvecklas av sin blotta existens. Att den gemensamma kraften skulle stå pall en orkan, och värre ändå.
Nu blev det inte så, inte för oss. Vi valde istället att gå åt varsitt håll, åt motsatta håll. Jag funderar ofta över det som aldrig blev, likväl över det som blev så definitivt. Dörrar som öppnas, och som stängs. Dörrar som sedan aldrig kan öppnas igen.
Var blev dina känslor? Gömde du dem? Eller blev de oåterkalleligt jordfästa?
Jag känner på mig att vi kommer att kunna hitta igen varandra som vuxna en dag, om inte i detta livet, så definitivt i ett annat av liven.
Förprogrammerade genetiska koder, en ilning längs ryggraden. Ett känslomässigt permafrost.
Kommentarer
Trackback
