Med själanöd i kval.
Min uppväxt. En gång var jag liten. Jag har vuxit upp med en fadersgestalt, som liksom många andra, stundom led av sina tillkortakommanden. Om jag i vuxen ålder väljer en väg, där hans tillkortakommanden blir det centrala i min egen upplevelse av min barndom, då kommer jag sannolikt också att uppleva min barndom som menlig. Men, varför skulle jag välja att vandra längs den vägen? Jag menar, om det finns andra vägar att välja?
Jag kan lite motvilligt erkänna, att jag faktiskt har vandrat längs den destruktiva vägen. Det var den vägen som ledde mig bort från mig själv, bort från allt jag trodde var möjligt. En tro på att sökandet skulle fungera som något slags medicin, eller en substans med förmåga att inverka på en snurrande värld och på livet självt. Så var det naturligtvis inte. Det som hände var att jag gick ner i vikt, blev personlighetsförändrad och fullständigt oförmögen att begripa vad mina handlingar egentligen innebar, och vilken effekt dem senare skulle få. Likt ett sönderrivet tygstycke, stod jag hålögd vid fronten, och försökte hålla fast vid något som i själva verket inte var sant. Allt var en lögn. Ett lögnaktigt leverne. Ett ambiofoniskt rop på hjälp från en liten pojke. Mitt rop på hjälp.
Något slags slutledning blir att jag trots allt, med hjälp av de krokiga stigarna och de ändlösa vägarna utan mening och utan mål, formats till den person jag är idag. Vägen hit har varit strävsam och nedbrytande, med själanöd i kval. Med själanöd i kval. Det finns så klart risker med att upplösa sig själv på det här sättet som ung, risker som blir uppenbara först i vuxen ålder. Men utan nedbrytning blir det svårt att forma något nytt, och för mig var nedbrytning det enda alternativet för att kunna fortsätta med livet. Låter kanske cyniskt för många, men hellre irrar jag runt tills jag hittar rätt, än går i samma fotspår med samma skor som igår. Konklusion därtill; det är aldrig försent för en lycklig barndom.
