multiplasanningar.blogg.se

På något underligt sätt verkar jag ha blivit väldigt pigg och alert av Mabtheran den här gången. Sover i genomsnitt 4-5h / dygn och känner inte att jag behöver så mycket mer sömn än så heller. Visst förstår jag ju att detta är ohållbart och att det snart kommer en tid av djupsömn, men jag försöker ändå att ta tillvara på den här tiden där sömn inte är det mest väsentliga i livet. Jag gillar det. Jag kan ligga i sena timmen och läsa om statussyndromet och den sociala gradienten. Om klasssamhället och hur tydligt vi människor förskjuter våra problem i samhället. Att vi blundar för de verkliga problemen som vi faktiskt blöder av i "välfärdens" Sverige. Att människors hälsa avgörs uteslutande av social ställning. Den sociala gradienten.

 

Jag la ifrån mig boken bredvid sängen efter att ha läst klart kapitel ett. Somnade relativt omgående. Vaknade sedan med ett ryck och med en puls likt ett galopperande fullblod i färd med att klättra fram över stock och sten. Marorna var åter. Nattens maror rider mig. Inte ofta. Men ibland. Det är OK. När jag sedan tillslut somnade åter drömde jag dock den mest fantastiska dröm man kan tänka sig. Jag drömde om ett barnprogram från min uppväxt. Ett barnprogram av den gamla skolan, ett barnprogram med viss bildningsfaktor. Jag gillar det. Jag antar att det var gårdagens snack om lymfocyter som fick mig att drömma om det. Jag har de senaste åren nämligen inte haft en tanke på denna fantastiska serie av barnprogram. Äntligen kom den till mig. Ska visa upp den för mina barn hade jag tänkt. Dem kommer säkert inte att tycka om särskilt. Men det spelar ingen roll. Pappan tycker om den i alla fall. Jo, en cell-sam historia heter den. Ni som är i min ålder kommer säkert känna igen vinjetten. Jag är 28 år.