multiplasanningar.blogg.se

Hör upp allesammans! Det är en sak jag tror att jag inte nämnt. Jag springer. Springer för livet. Jag är ingen löpare, absolut inte. Men jag tycker om frihetskänslan av att vara ute på språng. Jag springer. Jag älskar känslan när det är gjort. Men vägen dit är inget vidare. Jag är ingen löpare. Men jag springer. Jag ska springa Stockholm Marathon 2013, nämnde jag det? 4,2 mil. Lika långt som till min barndoms lekställe. Lika långt till som till Eva, min kompis.

 

Eva var en av mina bästa kompisar i byn. Hon var en tant. En sådan som är väldigt rynkig och börjar få svårt att ta sig fram. En sån som bjöd på handrullade rån och tycktes vara från en helt annan tid. En tid där godhet var förbehållen det onda. Ibland tog jag cykeln och cyklade förbi henne. Bokstavligen. Jag cyklade förbi hennes hus, fram och åter, om och om igen. Jag var alltid osäker på om jag skulle besvära henne med ett besök. Jag kände mig ofta besvärande. Besvärande jävla barn.

När jag samlat mod nog cyklade jag upp på hennes grusgång och parkerade min cykel. Jag stegade uppför hennes branta farstutrapp och knackade på dörren. Den första knackningen blev alltid för klen och knappt märkbar. Eva var som nämnt en gammal tant, och hon verkade inte alltid höra vad jag sa. Därför kom jag alltid på mig efter den första knackningen att jag måste drämma till dörren ordentligt om Eva överhuvudtaget skulle höra att jag knackat på. Efter den första knackningen kände jag mig uppfylld av tapperhet och bankade därefter bryskt på dörren upprepade gånger. Tystnaden mellan knackningarna minns jag väl. Jag brukade vända mig om och titta ut på åkern. Titta ut på Evas stora fläderträd. Ja, det var egentligen inte Evas egna träd, de låg nämligen på andra sidan vägen, utanför hennes tomtgräns. Men det var med hjälp av de träden som hon förfärdigade fläderblomssaften. Jag blir alltid stum när jag tänker på den. Saften. Det var den ljuvligaste saft man kunde tänka sig. Eva brukade blanda iordning en hel karaff åt mig och serverade den på min plats tillsammans med något sött fikabröd. Min plats var en lyxig liten fåtölj i köket. Jag älskade det. Jag fullkomligen älskade att sitta där i Evas kök och dricka av saften och se på när Eva stökade på i köket. Jag vet inte om Eva tyckte att mina påhälsningar var något trevligt. Eller om hon tyckte att det var jobbigt på något sätt. Jag tror att hon tyckte om det. Det kändes i alla fall så.

 

 

I hennes matrum fanns hela väggar täckta av fotografier. Vi brukade alltid ta en "rutin-genomgång" av alla fotografierna och på så sätt reda ut släktbegreppen. Jo, det var faktiskt så att jag och Eva var släkt. Om än på avsides led, så var vi släktmed varandra. Detta var något som uppfyllde mig av en enorm stolthet. Jag kunde knappt tro att det var sant, var jag släkt med den här fantastiska kvinnan? Hade vi samma gener hon och jag? Hennes vänliga leende och vackra gråa hår. Och hennes röst. Hennes röst var något alldeles speciellt. Hon sjöng. Utan att veta något om sång skulle jag säga att hon var sopran. Varje gång jag besökte henne bad jag henne att sjunga för mig. Det var något som hon gjorde väldigt sällan, det var som om hon kände sig lite illa till mods när jag bad henne om det. Jag hade ju sett på fotografierna hur hon sjöng. Ända från Jerusalem, hur hon stod med sjal knyten runt huvudet och sjöng. Jag fick nästan för mig att hon hade turnerat världen runt för att folk ville lyssna på hennes vackra röst. Jag var övertygad om att hon var en stjärna. För mig var hon en stjärna. Det kändes stort att denna stjärna tog sig tid med mig.

Jag försökte alltid få henne att sjunga för mig. Att få igång henne att berätta om släktens historia via alla de gamla fotografierna var enkelt, att sedan få henne att sjunga var svårare. Men de gånger jag lyckades få henne att sjunga kunde jag cykla hem från Eva med ett särskilt lugn. Sån var hon Eva, hon gav ett slags själsligt ro. Hon lyckades få en att trivas, att må bra, men framför allt få en att tycka om sig själv. Jag tänker ofta på henne. Förmodligen varje dag. Jag undrar om hon, där hon är, är medveten om hur mycket hon gav och hur mycket hon formade en lite pojke till den man han är idag. Ditt påskägg var alltid det minsta till storleken, men jag behandlade det som om det var den sköraste av kristall med ett innanmäte av rent guld.

 

Jag hoppas att vi ses en dag Eva. Jag hoppas att jag tills dess lyckats lista ut hur att förmå dig sjunga och dela med dig av din vackra stämma. Om inte så får jag smyga på dig i trädgården, som vanligt. När jag smög på dig i trädgården om sommaren, då fick jag alltid höra dig sjunga. Sjungandes för dina blommor. Kära Eva.

 

 

 

 

Ni får ursäkta mig och mitt ohejdade skrivande. Jag skriver i stunden och kan därför ibland ha svårt att hålla mig till ämnet. Jag skulle egentligen berätta om hur jag idag blev så jävla besviken på att jag knappt kunde springa 3km utan att känna det som om jag vore påväg till Finland, sjövägen. Sedan medecineringen har jag känt av en ökad yrsel och en ökad utmattning. Om jag reser mig hastigt är det som om luften i mina lungor voro slut. Likaledes tyckas andningen vid löpning vara förgäves. Hur mycket andan jag än suger åt mig suktar mina lungor ständigt efter mer. Som sagt. Jag är ingen löpare. Men jag ska springa Stockholm Marathon 2013. Marathon. Jag ska göra det tillsammans med min själabror och jag är övertygad om att det kommer att bli sjukt häftigt. Marathon.