Tystnadens skrik.
Den cyniska tiden höll honom gisslan. Det cyniska tidevarvet, där personen blir utbytbar, och den polerade ytan blir fundamentet för framgång.
En förträngning sv jaget. En förträngning av dig och mig. En förträngning av allt som någonsin varit värt någonting. Någonting.
Det cyniska tidevarvet. Där du som barn sprang barfota uti sommarens färska gräs. Doften av blödande maskrosor. Trollsländorna som föreföll lika häpnadsväckande varje gång de visade sig. Ständigt lika overkligt teleporterade hit från en annan tid.
Den oskyldiga relationen mellan syskon och barn. Barn som klokt nog inte förstod att se klart, barn som inte kände svärtan. Det naiva och oproblematiska, som sedermera blev till det övermäktigt komplexa vi inte kunde hantera. Det som till slut forcerande slet oss isär. Den ogenomträngliga svärtan. Forcerande.
Barnet som anade oråd, som ständigt svalde klumpen i halsen. Barnet som med tiden utvecklade den tysta gråten, som tidigt förstod att livet var en kamp. En kamp som blev långt mycket tuffare än han anat, en kamp han många gånger var beredd att ge upp. Den stora kapitulationen.
Jag tänker ofta på den pojken, och var någonstans han gömde sin ensamhet. Han som drömde. Tankens flykt. Skrivmaskinens vackra bokstäver mot det vita papperet. Orden som skrek. Skrik av tystnad.
Livet är bra nu, men kampen fortsätter. En god tillvaro i ett cynisk tidevarv. Stora drömmar är uppfyllda, men orden jagar honom fortfarande. Ord av tystnad. Tystnadens skrik.
Kommentarer
Trackback
