Du dör där bakom.

Ibland när jag sneglar mig själv över axeln kan jag se dig. Som en skugga blinkar du till, subtilt, likväl starkt och påtagligt. Som om det var någonting du ville berätta för mig. Sublimt. Kanske för att visa för dig själv, att det där du sa de sista åren faktiskt gjorde skillnad. Eller bara för att visa din omsorg och knuffa mig i rätt riktning. Känslorna ljuger sällan.

Genom den avlägsna skuggan, kan jag känna din närvaro. Så nära, men ändå så långt borta. Det var ju så många år sedan nu, kära du. Men minnena består, och det du sa gjorde faktiskt skillnad. Stor skillnad. Kämpa på. Du får aldrig ge upp. Det kommer att bli bättre. Du får aldrig ge upp Jocke. 
Trots den vilda stormen som röt ut sin ilska den natten, hörde jag vad du sa. Dina ord landade inom mig, som om ödet ville väl denna gång. När så stormen hade mojnat, kom dina ord till mig igen. Lika starkt och med samma övertygelse som den där dagen när allting ställdes på sin spets. När existensen blev ifrågasatt. 
Dina ord gör fortfarande skillnad. Även om jag nu är vuxen, och orden sjunker in med ett litet annat perspektiv. Sårbarheten består. Men jag ger aldrig upp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0