Ömsom bromsa, omsöm gasa.

Min bromsmedicin har jag tagit vid ett tillfälle per år, nu ska dosen dubbleras och framledes ges den halvårsvis. Jag har inga större problem med biverkningar, så mot bakgrund av att den kan hjälpa att bromsa den inflammotoriska aktiviteten i min hjärna tar jag den gladeligen oftare. Men visst känns det trist att måsta uppsöka sjukhuset oftare, det är ju trots allt då man känner sig som sjukast. Sjukan på sjukan. 
 
Jag har från dag 1 med min diagnos, haft en överläkare som stöd i min sjukdom. Han har varit otroligt bra på alla sätt och vis. Den bästa medecinen är enligt honom att springa hårt och länge,  - "så hårt man bara klarar av." Det var med dom orden som jag genomförde Sthlm marathon 2013. Han har nu, till mitt förtret, valt att lämna staden i norr och flytta söderut. Jag gratulerar invånarna i Sthlm, och Dandeyrd i synnerhet. Men jag ska erkänna att det känns för jävla trist att vara tvungen till att byta läkare. Även om man bara ses drygt en gång per år, så byggs förtroliga band upp över tid. Dessa band blir till en trygghet, och trygghet är i min mening något positivt för Ms:en. 
 
I kontrast till min ökade dos av broms, har jag det senaste halvåret förutom att studera på heltid, även tagit hand om mina tre barn och arbetat heltid på en för min utbildning kvalificerad tjänst. Naturligtvis för hög arbetsbelastning, men jag tänkte att det skulle fungera en kortare period. Jag känner mer och mer att jag inte orkar, och kroppen och tankarna blir bara slöare och slöare. Med tiden kommer tankarna som frågar; "- Är det verkligen värt det?". Jag hoppas och tror att det ska vara värt det i slutändan. För att kunna ta sig vidare och utvecklas krävs det att man tar sig utanför sin comfort zone. Jag befinner mig där nu.
På tal om comfort zone, om drygt en vecka så drar vi till det förlovade landet i väst på semester. Ska bli så otroligt härligt att bara få uppleva och låta sig inspireras till livet ett tag. Kanske är det det som behövs för att jag ska mäkta med slutspurten på studierna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0