Lögnen & Kärleken

 Du visste det. Jag anade det. Samtalen lämnades därhän, bara tankarna fanns kvar. Vi var trots allt hela tiden medvetna om den stora lögnen vi levde i. Att leva i lögnen och det lögnaktiga levernet. Du lever fortfarande kvar i den, vet du det?

Du blir bättre och bättre på att ljuga, och idag ljuger du bort dig själv och hela din existens. När du ljuger blir lögnen till sanning och sanningen till lögn. Lögnen förblindar dig fullständigt. Tårarna som följer, grumlar din syn och skymmer din sikt. 

Du speglar dig i dig själv, genom dina tårar kvarstår endast ett skimmer av den du en gång var. Tiden som förflutit gör det hopplöst att vända åter. Du är fast i det du skapade, dömd att se livet genom dina tårar.

 

Som barn, när man lever i en livets lögn, utvecklas över tid olika strategier för att kunna handskas med lögnen och det som kommer därtill. Beteenden inövas, snacket repeteras. Hur du ska stå, sitta eller gå. Scenspråket utvecklas.

Det går ett tag. Ett ganska bra tag. När sedan pjäsen nått sitt slut, och du märker till din förfäran att du inte kan gå av scenen. Du upptäcker att din loge du trodde väntade på dig, där du kunde stänga dörren om dig och få vara ifred, ej längre var att finna. Scenkanten växer och blir högre för varje dag som går, och du vet att det kommer att göra ont att ta sig ner från scenen igen. Du vet att för varje dag som går, kommer det att göra ondare och ondare. För att undvika smärtan försöker du desperat ut i det längsta att hålla ridån uppe.

Samtidigt så vet du att sanningen som finns bakom scenen är ofrånkomlig, och att scenens lustspel endast är uppdiktat hyckleri, vars egentliga ambition är att roa människor.

Du vänder dig bort för att gråta. Publiken skrattar. Du vänder dig åter mot dem och skriker ursinnigt ut all din vånda och oro du bär på uti ditt bröst. Publiken tystnar, och väntar spänt på vad som skall hända härnäst. Det tycks som om ju längre ner i din egen misär du faller, desto skickligare skådespelare blir du.

 

Kraften att stå upp emot lögnen avtar. Dina magsmärtor tilltar och tillslut ger du upp. Ångesten skär likt ett öronpinande skrik. En liten pojkes rop på hjälp.

 

Du såg det jag såg. Dina känslor var mina, och mina känslor tog du. Jag förstår fortfarande inte från vilken scen du kom, men plötsligt stod du mitt på min scen. Du vände dig emot mig, sträckte ut din hand och sa; ”Om du vågar fatta min hand lovar jag dig att vad som än väntar bortom scenkanten, kommer jag att vara med dig. Jag älskar dig, och pojken du bär uti ditt bröst skrämmer mig inte.”

I samma sekund som jag fattade dina händer förstod jag vad jag saknat, och min ångest ebbade sakta ut.   

Du ledde mig försiktigt av scenen. Jag grät och tog ett förlösande avsked till det som varit. Jag vände mig bort från lögnen och beslutade mig för att aldrig vända blicken åter. Jag förstår fortfarande inte från vilken scen du kom, men jag är dig evigt tacksam för att du vågade äntra min scen. Tack för att du visade mig livet bortom scenkanten. 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0