Sjukhusbesök.
Det rasslar till i biljettautomaten, och biljetten skrivs ut med en knapprande ljud. Han vänder sig om och tittar ut över alla de bilar som står uppradade på parkeringen, som om han för ett ögonblick glömt vilken av platserna han ställt sin bil på. Plötsligt försätter han sitt huvud en kort skakning, minnet kommer åter och han börjar gå mot sin bil som står parkerad ett femtiotal meter från biljettautomaten. Ekot som avges när klacken på skorna möter asfalten i parkeringshuset, får honom att tro att han är ensam bland alla bilarna.
Lägg lappen väl synlig vid framrutan på förarens sida, tydliga instruktioner finns att följa på lappens framsida. Dörren går igen med ett dovt och distinkt ljud. Med ett suckande stön lämnar han bilen bakom sig och går mot parkeringshusets utgång.
Utanför parkeringshuset har grönskan slagit ut för fullt, och han slås av det faktum att sommaren är här. Plötsligt är sommaren här. Den riktiga sommaren. Sommarens uppriktighet som gör vår jackan överflödig och långbyxan instängd. Den som bjuder in till ett sorglöst leverne.
Han märker att knopparna ej längre var knoppar redo att brista, utan att knopparna sedan länge brustit ut i sin fulla prakt. Dofterna och färgerna gör intrycket av försommarens sceneri mycket behagligt. Han lyssnar på tystnaden mellan grenarna, den stillhet som paradoxalt nog återfinns i detta crescendo av färger och pulserande liv. Glesbygdens stilla harmoni i vart och ett av storstadens hörn. Människans innersta väsen, det där som visar att vi är sprungna ur samma art. Att roten vi knoppats från är densamma var än vi är. Livets rot.
Han vänder ned mot gatan som går mot sjukhuset. Den gatan han vandrat förut. Den gatan som aldrig tycks ta slut. Sjukliga gator i en trasig stad. Han ser hur den ena sjukhusbyggnaden efter den andra tornar upp sig framför honom. De höga massiva byggnaderna ger ett konservativt intryck.
Med tunnelseende vandrar han sjukhuskorridoren ned, där mötande blickar blir till sylvassa istappar, som likt eldvapen skjuter projektiler av olust och rädsla mot honom. Var människas ögon skvallrar om insikter, medvetande och tidigare upplevelser. Tittar man noga efter kan man känna hur upplevelserna sköljer över en, med yrsel och obalans som följd. I vissa fall kan det te sig nästan som att knäna viker sig ned. Han ser därför till att alltid inta en tämligen reserverad hållning gentemot sjukhus, då energin som ruvar inom dess manege får honom helt ur balans. Han förflyttar sig med raska steg längs sjukhuskorridoren, och vänder blicken nedåt för att undvika den ögonkontakt som alltid får honom ur balans. Hans mentala kapital tog slut för länge sedan, och han nekar egoistiskt sin solidariska medmänskliga plikt, att bära sin nästas börda. Men någonstans innerst inne ler han likväl, för plötsligt är sommaren här. Den som bjuder in till ett sorglöst leverne.
