Höstens vemod.
Det sägs att hösten är mysig. Vilka härliga färger. Den krispiga luften som renar min själ, som skärper mitt sinne. Smuttandes lavendel te, läser jag boken jag aldrig hann läsa. Hösten, som brytpunkten för sommarens lättja, på väg mot vinterns ide.
Jag vet inte.
Att sitta i en skön fåtölj, med en pläd, och lyssna till regnets vrenska nyckfullhet. Ack du piskande vind. Höstvindar. Höstvinden, vars uppsåt verkar vara att gissla sommarens indolens. Likt ordets förkunnare, som fördömde lättjan efter moralens skriftliga auktoritet. Sommarens lustfyllda och frivola beteende. Det finns inte längre någon mening med att streta emot. Hösten är här, det är dags att bikta sig. Det är dags att kavla upp skjortärmarna och beflita sig om vardagens hårda verklighet.
Jag har egentligen aldrig uppskattat hösten särskilt. Ej vintern heller för den delen. Jag trivs bäst med sommarens lättja. Sedan jag blev diagnosticerad med MS handlar hösten inte längre enbart om regnets vrenska nyckfullhet, eller den piskande vind. Numera handlar hösten för mig om medicinering, och om mitt årliga besök hos överläkaren. Ett intensifierat samröre med sjukhuset. Patetiskt och otacksamt att skriva samröre kan tyckas, men faktum är att jag inte är särskilt förtjust i sjukhuset som sådant. Jag är tacksam för den vård och det bemötande jag erhåller, men avundas samtidigt dem som undkommer det hela.
Som jag skrivit tidigare så känner jag mig aldrig särskilt sjuk, att det ibland känns konstigt att säga orden "jag har MS". Men på hösten, när sjukhuset ska besökas, då känner jag mig som den MS-patient jag faktiskt är. Att jag har MS kommer jag aldrig att kunna undkomma. MS kommer att vara en del av mig för resten av mitt jordeliv. Det kommer jag aldrig råda över. Kanske är det den maktlösheten, över att inte kunna bestämma, som gör att jag upplever höstvinden som ett gissel, och att regnet ter sig vrenskt.
Misströsta ej, snart är vintermörkret här.
