Tankar tänkta. Tankar av rus. Tankar i sus och i dus.
Imorgon är det dags igen för årets medicinering. Att den inträffar just den här tiden på året är ingen tillfällighet, jag har nämligen valt att förlägga den precis den här mörka och trista tiden, en tid där man helst av allt ligger inne under en filt. När sommaren är slut och vintern inte ens har börjat. Detta är en tid av mycket reflektioner och tankar som snurrar. Somliga av dessa tankar är medvetna, rationella och positivt uppbyggande. Medan andra tenderar att vara mera förvirrade och obehagliga till sin karaktär. Det är de senare, dessa mariga och lynniga tankegångar som är mest prövande och som ständigt för med sig en smygande ångest. Det kan vara mycket naiva tankar om ett värsta tänkbara scenario, där död och sjukdom håller varandra om ryggen. Sjukdomen som spelar han ett spratt. Som att ensam vandra genom jordens undergång, en apocalyptisk promenad på väg till harmagedon. Mot harmagedon. Den sista striden. Det sista slagfältet. Hit men inte längre. Ett högst otänkbart scenario såklart. Ett scenario som dessutom innehar ett onödigt stort mått av negativism och livsförnekelse. Tankar som i en rationell mans huvud skulle vara fullständigt orimliga. Som tur är låter jag för det mesta förnuftet råda, men ibland faller jag ihop och tillåter en osund svartsynthet med tårar som följd. Detta brukar ofta ske i samband med min årliga medicinering. Liksom omedvetet smyger det sig på, jag fruktar egentligen inte varken sjukdom eller medicin längre, likväl slår fysiska åkommor som feber bröstsmärtor ut. Jag släpper kontrollen för ett ögonblick, och maran rider mig om natten. Som att befinna sig mitt i en längre tagning med Roy Andersson som regissör, och aldrig kunna ta sig vidare till nästa tagning. Att aldrig få ett avslut. Prövande och svårbemästrad är du som sjukdom. Men utmaningar ligger mig numera i fatet, så jag räds inte en duell. Kom an bara!
