Det misslyckade föräldraskapet.
Alla människor har vi våra tillkortakommanden, men att fokusera på våra brister är sällan eller aldrig meningsfullt, då det ofta endast leder till en hopplös känsla av fullständigt misslyckande. Visst kan det ibland vara av värde att reflektera över svagheter, samt att vara medveten om sin egen bräcklighet. Det är ju på något sätt en del av att växa upp och komma framåt i sin personliga utveckling, att synliggöra brister för sig själv, och på så sätt nå ett slags konsensus kring kompassriktning och vägen framåt. Men att koncentrera uppmärksamheten på det negativa, kommer aldrig att kunna verka uppbyggande. Det kommer alltid att vara meningslöst, och aldrig bära frukt i en tillkommande tid.
Detta är något jag försöker tänka på i min roll som pappa. Att verka uppbyggande genom positiv förstärkning. Att ha överseende vid små petitesser i vardagen. Det kanske inte spelar någon större roll om mitt barn far med vita lögner, eller inte utför en specifik uppgift enligt mall. För till syvende och sist är det du som bestämmer och du som måste ta beslutet. Vem bestämmer? Du eller mallen?
Det tar tid att lära sig detta, och det är något jag hela tiden kämpar med att förbättra. Jag tycker mig själv se vissa framsteg, ibland faller jag dock tillbaka och upptäcker mig själv stå och ta en konflikt med något utav mina barn, en konflikt som egentligen är helt meningslös och strikt principiell. Jag skäms. Det enda jag åstadkommer med att skälla, blir att sänka mitt egna barns självkänsla. Mitt egna barn. Jag antar att detta är svårt att förstå för er som ännu inte är, eller för den sakens skull heller aldrig blir föräldrar. Det är något som händer i en själv när man får förmånen att bli förälder. Det blir en oundviklig möjlighet att återuppleva sin egen barndom. Att reflektera över det som varit, att försöka att förstå varför saker och ting är som de facto är. Ett gyllene tillfälle att göra upp med sig själv, för att kunna ge sitt barn de bästa av förutsättningar. Bryta i DNA strukturen, föra vidare det som är positivt, och lämna det andra åt sitt öde. Att förfärdiga det mest fulländade av DNA du kan tänka dig. Ditt barns DNA. Det måste vara min ambition och min mission här i livet, att subjektivt modifiera arvet. Att göra så gott jag kan i kampen om den goda världen. Det får blir mitt beslut, mitt ställningstagande, i detta det misslyckade föräldraskapet.
