multiplasanningar.blogg.se

Han smög sig försiktigt fram. Jag antar att han inte ville verka uppseendeväckande på något vis. Trots det så var det precis det han var, uppseendeväckande.

 

Han som litade på känslan av att obemärkt glida förbi. Som vinden vi hörde men aldrig beaktade. Som tonen på rösten vars ord vi aldrig uppfattade. Han som vissa dagar försjönk in i en osynlig dimma, där tryggheten bestod i att inte uppmärksammas. Hans önskan blev att inte vara till bekymmer, att inte stå i vägen för det viktiga som skulle uträttas i livet. Utfallet blev att ständigt vara till lags, vika ner huvudet och begripa vilket misslyckande naturens trolleri bjudit på.

 

Att leva i ett ständigt misslyckande är inte värdigt någon. Känslan av tomhet önskar jag inte min bittraste av fiender, ej heller någon annan för den delen. Att fylla tomrummet av något blir angeläget. Vad tomrummet egentligen bestod av visste vi inte då. Vi hade ingen aning. Sökandet efter något vi inte visste var. Ett sökande efter något främmande i mörkret. Ett obekant fenomen.

 

 

 

Jag vågade mig in hit igen. För en stund glömde jag allt som har med Multipel Skleros att göra. Frisk som en nötkärna, eller som den solmogna fruktens innanmäte. Inte för att jag går runt och känner mig sjuk om dagarna, inte alls. Men ni vet hur det är. Tankarna om en oviss framtid hänger ibland som en våt filt över en. Den kväver den framtid som en gång såg lite annars ut. Den obekanta framtiden gör det svårt att andas och svårt att tänka klart. Men det är löjligt att gå runt och känna sig sjuk, det håller jag med om. Sjukdom, och i synnerhet symptom av sjukdom, tror jag till stor del handlar om en subjektiv upplevelse av något obekant. Vi blir inte sjukare än vad vi gör oss. Så håll huvudet högt och framtidstron stark. Låt vinden i ryggen bära dig framåt och glöm för guds skull inte att stanna upp och njuta av solen! Vilket jävla väder vi fick! Satan så skönt!

 

När jag nu har tappat tråden i skrivandet och börjat föra mig med superlativ och svordomar kan jag ju lika gärna passa på att nämna att det 12 dagar kvar till Sthlm Marathon. 12 dagar! Uppladdningen har gått så långt så att mitt egeninförda alkoholförbud vägrade upphäva sig denna helg, sommarvärme till trots. Den första ölen efter målgång om 12 dagar kommer att kännas som balsam för själen. 

 

Nu är vi åter på banan med kompassriktning framåt! HeppHepp!