multiplasanningar.blogg.se

Igår var jag ute och sprang årets första halvlånga distanspass. Jag sprang till andra sidan staden, rundade min fars boning och löpte sedan hemåt igen. Väderförhållandena var utmanande kalla, men samtidigt så intagande. Det medhavda vattnet hjälpte föga att släcka min törst, då det frusit till is redan vid 8km. Isen knastrade mellan mina tänder och Me and my army jammade på i lurarna. Benen kändes OK, men inte mer än så. Flåset är inte tillbaka än på långa vägar, och andningen blir lätt ansträngd vid fartökning. Men vad faan gör väl det? Jag är ju ute och löper för sjutton! Långt dessutom. Ja, för ett år sedan skulle detta pass klassas som ett långpass för mig. Man måste ibland komma ihåg att skynda långsamt. Ta ett steg tillbaka för reflektion. Det har jag lärt mig.

 

Ikväll var jag ute på en löprunda igen. Timmen blev sen efter dagens alla göromål, så det fick bli en snabb halvmilsrunda. Men fy vad tungt det var. Dessa två stockar som fått torka så fint under sommaren kändes nu genomsura, och det krävdes en hel del ruter för att överhuvudtaget få dem att röra sig framåt. Vänster, höger, vänster, höger.... Ja, ni fattar. Och läppmöglet, det där satans lappmöglet! "It's impossible to walk in this mud!", "It's impossible to walk in this mud!", ekar i mitt huvud om och om igen. Nåväl, någon sa mig att träningen jag lägger ner genom att trampa lampmögel kommer att göra mig gott framemot våren. Jag tar denne någon på orden och trampar vidare.

 

Sommarens vigör känns som bortblåst och det enda som återstår är en otymplig, stel och lätt dallrig massa som försöker röra sig framåt så gott det går. Graciöst? Inte direkt. Hemska tid. Men hav förtröstan min vän. Ty våren stundar, och med den en förlösande lövsprickning. När sommaren så gästar oss åter vet jag att formen finns där. Det vet jag. Man måste bara få gnälla lite på vägen dit.