multiplasanningar.blogg.se

Ibland tänker jag på sjukdomen som något omärkligt. Ja, för andra är den ju för det mesta ej synlig för blotta ögat. Jag syftar på att osynliggöra något för mig själv. Kanske att ljuga. Eller blunda lite med ena ögat. Kanske kisa med ögonen så att gränserna för vad som är, och inte är suddas ut. Innerst inne vet jag. Jag vet mycket väl vad som huserar i min kropp. Jag förringar inte dess allvar. Inte på något sätt. Det vore dumdristigt och aningslöst. Men det är ju jag, och bara jag, som styr kompassriktningen. Som förste styrman styr jag villkorslöst mot den riktning som ter sig gynnsammast efter rådande väderförhållande.

 

 

Vad jag försöker säga är att jag föredrar känslan av att vara frisk framför känslan att vara sjuk. Då måste vi fråga oss själva vad det är som framkallar dessa tu uppfattningar. Om vi läser på kvällspressens löpsedlar att;

"Nytt osynligt tarmvirus! En halv miljon svenskar kan vara drabbade. Checklista - så upptäcker du om du är drabbad!". Nyhetssändningen samma afton gör gällande att "Den svenska sjuvårdskrisen är ett faktum - Ett flertal akutmottagningar i landet riskerar att stänga igen - Akutsjukvården allvarligt hotad". Vilka känslor appellerar dessa två pangnyheter till? Känner vi oss glada efter dess pådyvlande? Eller blir vi lite illa till mods? Kanske blir vi oroliga. Stressade. Kanske framkallar det en ohälsa hos oss som vi inte trodde fanns. Kanske blir vi sjukare av det sjuka.

 

 

Jag menar att vi alla har ett ansvar att föra oss med positiv energi. Att i den mån det är möjligt ge av oss själva och vår positiva energi - att sprida kärlek och värme runt i kring oss. Att till olycksprofeternas förtret, omfamna livet och visa upp det från dess allra ljusaste sida. Detta uttalande ska inte tolkas som något sakralt. Måhända är jag inte ofullständigt andligt sinnad. Måhända anammar jag inte tvärvetenskapliga, positivistiska ideér om att vi människor skola bliva till jord, och jord endast, när denna resa är till ända. Men profeterna i kyrkan är för mig jämnbördiga med kvällspressens olycksprofeter. Vi måste själva nå ett högre medvetande vad anbelangar oss själva. Vi måste själva nå insikterna som gör livet värt att leva. Våra egna insikter. Sanningarna ser alltid lite olika ut beroende på vem som frågar, likväl är de alltid lika viktiga. Livsviktiga. De multipla sanningarna.

 

 

Det hela har att göra med vår grundinställning till livet - vilket liv vill du leva? Nu finns det säkert många av er som tänker om mig som en naiv och enfaldig idiot. Det må så vara. Mina tankar är endast tankar sprungna ur en liten pojkes önskan att en dag få rätta sig i ledet och bli en del av ett sammanhang. En känsla av sammanhang. Att släppa på garden och erkänna att han faktist inte alla gånger valt att ständigt vara "the lonely rider", han som har en egen fåra brevid huvudfåran. Han vars fåra blev hans enda trygghet. Han som plöjde sin fåra så djup att det blev honom övermäktigt att kliva opp därifrån.

 

 

Han som gav fingret och vände ryggen till dem som inte tycktes förstå. Han som gav upp sina ungdomsår i sökandet efter sanningarna - Mutlipla sanningar.

 

 

 

 

Vi kommer inte längre än så. Inte idag. Ett försök till att knyta ihop den här säcken som växte och blev ohanterlig. Vi som har en kronisk diagnos, en diagnos som vi aldrig kan ignorera, en diagnos som vi aldrig vet ska bjuda på under morgondagen. Vi måste vara försiktiga med vad vi suger åt oss. Jag har själv besökt en hel del forum där det nattsvarta mörkret verkligen kan gripa tag i en. Speciellt om man befinner sig i ett tidigt skede av sin sjukdom. Vi måste försöka att alltid fokusera på det positiva i livet. Att ständigt leva varje dag fullt ut och ägna oss åt det vi verkligen vill göra. Vi har inte tid att ägna oss åt menlös skit! Vi har inte tid att gnälla och sitta och invänta nästa skov. Att fantisera om hur nästa skov tänker slå till.

Det gäller allmänt för alla människor. Antingen surar du ihop och spyr ut din antipati på din stackars omgivning. Eller så lägger du manken till och försöker sprida lite positiv energi runt i kring dig.

Att heja glatt på personen du möter på promenaden. Att yppa vänlighetsord som ;"Tack" och "Ursäkta mig"

 

Berätta för de dina vad dem faktiskt betyder för dig.

 

Detta skall stå dig tusen åter.